Blötbryderier

Idag när jag cyklade till Friskis i hällregnet slog mig en bryderi som jag haft i min barndoms dagar. Kan det regna så mycket att man kan simma fram i det? Som den NaturkunskapBfrälsta person jag är kan jag inte låta bli att reda ut eländet medan jag trampar på så svetten rinner i förtid. För att man ska kunna simma i någonting så måste den simmande kroppen ha lägre, samma eller inte alltför mycket högre (beroende på paddelkraft) densitet än det som man vill simma i. I alla fall om det man vill simma i är flytande, bryderierna gäller alltså inte bollhav eller löv, och vi kan genast genom noggranna efterforskningar konstatera att regnet är i flytade form och har en relativt hög densitet.
Något som inte har en hög densitet är luften, vilket innebär att man måste späda ut luften med riktigt mycket regn för att kuna bära upp en kropp med Joedensitet.
Vi kan dra slutsatsen att det är mer vatten än luft i kroppen, och att det då gärna får vara mer vatten är luft i luften också. Men, då finns risken att det slår om från regn i luft till bubblor i vattnet, vilket kan göra det riktigt svårt att andas. Om man simmar utan att kunna tillgodogöra sig tillräckligt med syre brukar det sluta med att man slutar simma efter ett tag. Man slutar med det mesta helt enkelt.
Slutsats: Det kan inte regna så mycket att man kan simma i det. Tyvärr, för det hade varit rätt coolt.

What a wonderful day

Vad är det här för en dag egentligen??
Den frågan har jag ställt mig flera gånger, för det här börjar bli löjligt. Jag älskar den här dagen, jag älskar vädret, jag älskar hösten, jag älskar Solweig och jag älskar min hund som fungerar som hon ska igen. En hund som inledde den här underbara dagen med att väcka Joe kl 6 imorse med en blöt nos i svanken, är man kissis så är man. En hund som till Joes förtjusning busade och apporterade som den retriever hon faktiskt är i mördarbacken imorse, det börjar ju arta sig det här.

Att gå ut och gå halv 7 en lördagmorgon är faktiskt helt underbart, lika underbart som att komma hem och krypa ner i den fortfarande varma sängen och sova till 11.
Underbart är också att känna sig snygg som aldrig förr och ta Solweig ner på stan där det fullkomligt kryllar av roliga människor. Mitt i kryllret står föresten ett helt gäng snaggade vänstermänniskor och protesterar mot Israel, de dömer mig genast efter dreadsen och sympatiska blickar utbyts, trots att jag inte är mer insatt i komplexiteten än ett lingon. (alla ageranden mot fred och frihet gör mig glad, att jag verkade vara den enda människan i hela stan med en stor röd tröja på mig igår gör mig less. Heja Burma!)
Och när man köper en helt otrolig födelsedagspresent åt en mor och en stoooor höstgodispåse utan några helst samvetskval åt sig själv känns det ju inte som om kvalitéten på den här dagen sjunker direkt.

Det underbaraste av allt är ändå de där ögonblicken när man kan smaka på nuet, tugga ordentligt och omsorgsfullt och tänka att; Ja, det är faktiskt helt underbart.

Ibland så måste man ta det lite lugnt...

Jag brukar sällan skolka Herman, speciellt inte när jag har ansvaret. Men ikväll ger kroppen mig en föraktfull blick och säger med släpig röst att "Du skulle bara våga..." Mer konkret säger kroppen så när man känner att man håller på att svimma på claesolssonbron, och det hade inte varit någon hit direkt.

När man är ensam hemma och tar det lugnt, snyter sig och dricker häxbrygd med stört mycket ingefär har man dessvärre en hel del tid på sig att oroa sig.
Det har nämligen inte nyttjats några bajspåsar på ettochetthalvt dygn; Bellabing hyser en viss ovilja till att sätta sig ner i buskarna hur långt man än promenerar, och det känns inte alls bra... Jag blir så nojjig, jag får för mig att mitt älskade hundskrälle ska falla död ner vilken sekund som helst, bara för att den här hösten verkade bli så otroligt bra, bara för att man inte kan få vara glad någon längre stund i taget, och bara för att alla små lurviga jag älskar har en sån irriterade ovana att försvinna i förtid. "Men," säger den lilla förståndiga rösten i mitt huvud som jag faktiskt har, "Det är ju faktiskt troligast att hon bara är lite hård i magen av flytten, imorgon kommer hon vara i topptrim, pigg och glad igen!"
Och kanske det, för om jag inte har helt fel stiger just nu en lätt doft av hundprutt från lurvet bredvid mina fötter, så det verkar ju inte vara helt stopp i systemet.


Måste bara smyga in ett citat. Bara för skojs skull.

~*Joe*~ säger:
gör inget som jag inte skulle ha gjort..
"X" säger:
HAHA
"X" säger:
sa flatan till slampan

Om Att

Att bli insyltad i vänners privatliv är otroligt smickrande och lika upplyftande som under mellanstadiets dramatiska dagar, samtidigt som lite flörtande hit och dit tvingar en att se sina näras relationer med nya, oftast av förvåning lätt uppspärrade, ögon. Och att slippa vara personligen inblandad i det amorsrelaterade infernot är naturligtvis en riktigt stor bonus.

Att äta våfflor med gamla goa vänner är inte heller att förakta, speciellt inte när våfflorna kombineras med ohälsosamt många avsnitt anime blandat med en hel del helt oprovocerade påhopp på lurviga feminister. Huruvida dessa mer eller mindre olurviga feminister spottar galla på mig just nu för att jag inte orkar dänga en retorisk känga i den lilla blonda mannen, känner jag inte för att bry mig om. Jag bara antar att hans katt Harry dikterar honom med en väl utförd imperiusförbannelse.

Att äntligen välja PA är en befrielse. Men att inte skriva sin svenska som man ska är däremot en källa till den där knuten i solar plexus, så jag antar att jag måste återgå till mina hårda pluggerier på gymnasienivå.

Here we go again, with a little less dandruff

Det första beviset på att jag drabbats av bloggberoende är att jag tycker jag varit borta länge när jag inte skrivit på tre dagar. Det andra beviset är att jag känner mig skyldig att förklara varför.
Förklaringen är en mjuk päls, en liten nos som buffas, fyra ben som vill gå på promenad, en liten fegskit som mullrar på alla läskiga gubbar/påsar/soptunnor/löv och en hallmatta som tenderar att bli lite fuktig om det mjuka pälsiga blir lite oroligt.

I övrigt förstår jag inte vad som händer. För en vecka sedan var jag glad över att jag trots allt verkade bli lite poppis, herrgud folk pratade tillochmed med mig, men vad har hänt nu egentligen? Luktar jag konstigt? Mja, det kan ju diskuteras. Men faktum är att jag till allmänhetens och mina sängkläders oändliga lättnad hittat igen mitt dreadsschampoooo, så nu kan jag äntligen börja tvätta trasslet igen. Hur länge den lavendeldoftande geggan varit bort är väl ändå någonting som vi inte behöver diskutera...

Balkongen har också invigts på riktigt. Mitt i luften under den nästan stjärnbeströdda himlen ovanför trafiken och de glittrande stadsljusen kan man sitta inlindade i filtar, dricka te och äta paradischoklad med en riktigt god vän.

Something special...

Det krafsar. Det tassar. En svans som stryker mot golvet. En blöt nos i händerna. Hon är här, på riktigt och jag är lyckligare än på länge. Bella.

The worlds greatest picknick!

Det kan faktiskt vara så att uppmärksamma personer noterar att merparten av mina blogginlägg handlar om gårdagen och skrivs under förmiddagen, och att jag är helt osynlig i cyberspace efter kl 4. Jag lever nämligen utan tv och internet, min enda kontakt med världen utanför Haga är väl P1. Man får en massa tid över, det är helt fantastiskt, tid som kan användas till att måla kök, stöka i nya rummet och läsa böcker. Jag sörjer dock bussfärderna till och från Kovland, som jag så sent började utnyttja som heliga litteraturbadarstunder. Sen gillar jag det här med att ha flera böcker på G samtidigt, just nu är det "Den jag aldrig var" på nattduksbordet, "Kärleken skär djupa sår" (aha) i cd-spelaren och latinsk poesi i väskan. Tjoho.

Nåväl, igår var det skoj. Yoga på gympan, som var rätt roligt men alldeles för långsamt för en rastlös människa som jag. Dock var det grymmaste femmebruden i kvinnominne som ledde, men det är en helt annan historia. Sen, band vi för allas vår vackraste Emmas ögon och drog iväg med henne på födelsedagspicknick på Norra. Så otroligt mysigt. Jag gillar verkligen mina brudar. Många glittriga tankar till er alla.

Efter en vansinnigt rolig naturkunskapslektion känns det här hur bra som helst. De fjärilar som förr varit knutna med små trådar kring mina revben är nu bortflugna och kvar finns bara silverklockor.
Jag skulle verkligen vilja vara en person som får andras små silverklockor att plingelinga. För jag har nyss pratat med någon som bara genom att verkligen kunna inge känslan av ärligt intresse av att höra vad jag säger fick alla klockorna att tillra med mässingsorkesterambitioner.
Nu ska jag iväg på teckningsprojekt efter att ha ätit lite gröt, och sedan ska jag hem och hämta skrivbord och annat skrot i Kovland innan Herman. Sista grejorna ur mitt rum. Hoppsan.

Lyckan kommer, (lyckan går)

Det hela började igår. Jag och min käre bror insåg att det inte fanns något roligt i lägenheten att göra, så jag gick ut och premiärsprang på Norra, och sedan begav vi oss till farmor. Det blev en mysig kväll fylld av kvalitetsjournalistik (tidningen, vi har inte haft någon på ett par veckor), chokladbollar och jag har faktiskt ingen aning om hur en hel sockerkaka kunde förvandlas till en halv sockerkaka i min närhet under beskådandet av de desperata husfruarna.
Att sedan cykla hem genom den mörka friska höstkvällen var något av det mest underbara jag gjort på länge. Man måste ta vara på natten sa Joe, och borstade tänderna från balkongen med utsikt över ett Sundsvall i mörkerskrud. Tur det, annars är det lätt för en markvan person som jag att få svindel på femte våningen.

Sedan har lyckat bara fortsatt. Naturkunskapen idag var som vanligt helt stört rolig, och det var sån där smörkokt fisk som är så vansinnigt god till lunch. Snart är det religion, och efter den ska jag försöka få ihop min eftermiddag utan att förvilla mig in dreadsen. Dreadsen föresten, dom börjar det verkligen bli ordning på. Från att ha varit lite halvkladdiga stela korvar är dom idag alldeles mjuka och kalufsen bildar en fluffig honungsdoftande matta. Vilken fantastisk dag.

Min säng är lite närmare stjärnorna

Gårdagens workout var utan tvekan att baxa min säng uppför trapporna till femte våningen, den var nämligen alldeles för stor och ståtlig för att gå in i den lilla hissen. Nu har alltså min säng flyttat, och jag tror att jag ska följa dess exempel.
Gårdagens sensuella upplevelse var med största sannolikhet när min kära gamla svenskalärare läste lite tysk poesi. Hett och bitterljuvt, eftersom tyska kanske är världens fulaste språk.

Nu sitter min salivporträttsutställning uppnålad i estetpentryt, det är bara att pallra sig dit om man vill beskåda vad som kan göras av tusch, vatten, 7 vänner och deras saliv. Kom och se, kom och se!

Lite gung i gumpen

Fördelen med ett tomt vardagsrum är ytan, fördelen med en upptagen familj är fenomenet ensam hemma, fördelen med ljudnördar är att de införskaffar en präktig ljudanläggning och fördelen med att dansa som en liten tok är att man blir glad och får träningsvärk kring baksidan av nedre bröstkorgen. Det här är tillochmed träningsvärk som är liten mysig, jag kan knappt tro det själv. För den begränsar mig inte, och det svider bara lite när man drar ihop skuldrorna.
Nåväl, gårdagens äventyr i vardagsrummet gav mig insikten att jag inte vet hur normala människor dansar, att jag antagligen inte dansar som dom och att det är stört roligt. Och som om glädjen inte hade någon ände, för det har den ibland, så har jag insett att jag faktiskt kan shakea ass. Oh yeah. Det kunde jag inte förut, jag hävdar att det är friskis som stärkt mina rumpkontrollstalanger.

Regnet har flytt. En ny dag är här.
Marken glittrar vit, allting stilla är.

Ovanstående är egentligen en jättefin liten visa som jag nynnat hela sommaren, en sommar som blev rätt blöt på alla möjliga sätt och vis, och jag önskar så att ni kunde förstå hur vacker den är. För nu ser den mest ut som halvtaskig mellanstadiepoesi.

Okej, helgen är avklarad och jag lever fortfarande med hälsan i behåll. Veckan som kommer lär också bli stört belastad, men jag tror att det borde gå. Och om ynka 6 dagar kommer kärleken in genom dörren. Bella, du är så efterlängtad. (Jag känner mig gravid.)

Hösten checkar in

Nu börjar hösten komma på allvar igen, och det känns väldigt bra. Någon annan som också tycker att hösten är bra måste vara vädret som har en hel årstid någorlunda fri från prestationsångest. Ingen förväntar sig någonting av hösten, är det bara blött och grått så finns det tillochmed tokar som passar på att sitta inne och dricka glögg i godan ro. Allra värst måste sommaren ha det, sköter den sig inte kan den bli illa omtalad i flera år efteråt.

Storspovarna har lämnat Kovland nu, ängarna ligger sovande öde. Snart ska jag följa fåglarnas exempel, jag ska breda ut mina vingar och segla ut mot nästa destination, mot min egen soluppgång. Fast vi ska ju bara 13 km österut, så det där med segla påminner ju mer om ekorrar som det för tillfället bara kryllar av. Trevliga varelser må jag säga.

Mmm... Det gottar lukt...

Fenomenet att man kan få en låt på hjärnan, även kallat öronmask, är något som de flesta råkar åt för då och då. Ju sämre slinga, desto hårdare sitter den. Tack Per Gessle.
Nåväl, jag har drabbats av att få en lukt på hjärnan, men jag bortser från att det logiskt sett borde kallas näsmask eftersom det låter så vansinnigt äckligt. Idag är en dag då allting luktar knäck. Vart jag än går så stannar jag upp och ser mig omkring ungefär var femte minut, bara för att spana efter kastrullen med ljusbrun kokande seghet i. Jag antar att det går över.
Ett tag trodde jag att det var jag som luktade knäck, tänk så underbart, men vid närmare eftertanke insåg jag att skolmatsalsaromer sätter sig på ett fantastiskt sätt i kläderna.

Huvudvärk utan underverk

Imorse vaknade jag med en huvudvärk som hotade att lobotomera min skalle inifrån, inte ens två blanka vita tabletter verkar råda bot på eländet. Men, en bildlektion kan lätta upp det mesta, och efter att ha täckt en beskedlig yta papper med kol under våldsamma ansträngningar kändes det ändå rätt bra.
Något annat som känns rätt bra är att jag har beslutat att det där med Pinx inte är en så god ide, just nu, för mig i alla fall. Jag orkar inte, vill inte och det sista jag vill är att flörta med någon enbart i syfte dränka de simmkunniga sorgerna i dregel. No thanks.
"Hej hej, hur är det här då?"
"Hej, jag har förlorat min själs älskade, fått mitt hjärta kört i en matberedare och har en vansinnig huvudvärk, fatta vilket kap jag är!!!

I övrigt har det haglat komplimanger över mig idag, det är nästan så jag anar oråd. Fast jag kanske bara för en gångs skull lyckats med kajalen. Träffade dessutom en gammal goding på skolan, jag antar att han fortfarande springer lös.

Bland böcker och blad...

Om inte Bokias pocketrensning tar slut snart kommer det gå illa. Impulsköpen väller in i min bokhylla och jag har förvandlats till ett bokläsande litet troll närhelst jag befinner mig i en buss. Dagens kap blev en tegelstenslunta med latinsk poesi, sånt som ingen människa kan tänka sig att leva utan. Men jag ska inte vara hur pretentiös som helst, det finns svensk översättning på varannan sida, men det kan ju vara någonting att flasha med på Pinx. I annat fall i avskräckande syfte, vem skulle inte långsamt backa bakåt mumlandes ”Lugn och fin, lugn och fin” på äkta björnfrossemanér om man skulle råka stöta på en brud med intresse för latinsk diktkonst.

What a dreadful day

När jag skaffade dreads trodde jag att jag skulle slippa vissa saker. Borsta håret, använda balsam och ständigt hålla koll på hårsnoddarna. Idag har dock min illusion krossats och jag har haft min första dåliga hårdag. Igår tvättade jag älsklingstovorna extra noggrant, vaxade in dom och lirkade med virknålen i 1,5 timme, konsekvenserna av detta pyssel blev att när jag vaknade imorse så var dreadsen förbannade. Att jag projicerar karaktärsdrag på barret är något som skulle kunna vara förstadiet av något som jag skulle kunna bli inlåst för.


Min bänkgranne angående marginellt klotter:
”Botch..?”
”Butch.”
”Vaddå butch?”
”Jamen butch-femme-principen vettu.”
”Jaha, tänk vilka saker man lär sig i gymnasiet ändå.”


Det här är sista riktiga natten i Kovland. Sorgligt. Idag har det dessutom varit rätt mycket folk hemma, och vi har haft en sån där eftermiddag då vi bara skrikit åt varandra på ett bra sätt, för inget är så roligt som att variera vilda diskussioner med totalt skamlösa påhopp. Sånt vänder vanlig retlighet till retorik på högsta nivå. Min mor är föresten den enda i min familj som kan äta med kniv och gaffel, ett mycket intressant fenomen.
Imorgon kommer jag antagligen att bli ivägdragen som moraliskt stöd till Pinx, fastän jag är den enda i sällskapet som inte är hetero. Vari logiken i det resonemanget finns har jag ännu inte klurat ut.

Det börjar verka träning, bannemej..

Nuförtiden verkar det vara premiärträning var och varannan dag, men det är lätt hänt den här tiden på året. Dagens premiär var lunchpass på skolan med FriskisFröken, det borde inte vara så jobbigt, men jobbigt var det. Faktum är att svettångorna fick vaxet i dreadsen att smälta, men det är en helt annan historia.
Hur jag ska lägga upp min träning med friskiskort och många underbara friskiskompisar, lunchpass på skolan och en hundbrutta i topptrim som ska fortsätta hållas i topptrim genom löpa i skogen, är en ekvation som jag inte planerar att lösa just nu. För det bästa med träningen att tankarna släpper och seglar iväg med flåset och svetten, och få ta död på hamstern som oavbrutet kutar runt i min hjärnas ekorrhjul.

Flyttbryderier

Dagen inleddes med ett varv i skogen, bara för att jag vaknade och var så vansinnigt opepp, man måste ju få lite pli på sig. Sen var det stök och bök, resultatet blev att skrivbordsinnehåll och hyllboende prylar mötte sitt öde i flyttkartonger.
Flyttkartonger är onda. Ett av de ljud som jag avskyr mest i hela världen är papp som skrapar mot papp, gnisslande griffeltavlor är näktergalssång i jämförelse. Det värsta är när man ska packa upp själva kartongen och bearbeta konstruktionen så den platta kartongen blir en fyrkantig sådan, skrap skrap skrap som får mig att känna mig som en ilsken tjur med migrän i en säckpipeorkester. Så jag uppfann tekniken att slå ihop flyttlådorna, det funkade rätt bra, jag lyckades bara slå sönder en kartong. Plus att man känner sig rätt häftig när man kan göra konstruktiva saker med knytnävarna.
Annars är det rätt jobbigt, man dömer gamla vänner som heter saker som Kattis och Skutten till döden eller Myrorna och avgör vilka minnen man vill minnas och bevara. Men, jag är egentligen hopplös på att slänga saker, jag älskar skräp men har lite svårt att avgöra vad som egentligen betyder något. Nåväl, brev, personliga presenter och roliga minnen är fridlysta. Men jag har slängt min vykortssamling… Jag insåg att jag inte behöver 50 oskrivna vykort med hästar, hundar och blommor, det gjorde ont men snart minns jag inte eländet längre. För jag kommer faktiskt spara min tommadeodorantersamling, jag är ju inte helt bäng och kan det här med prioriteringar.

Friskisfaktor

Igår var det alltså Friskis&Svettis-premiär med Jessica, som för övrigt fyller en märklig funktion som flickvänssubstitut genom långa till synes meningslösa telefonsamtal och vars tillhörighet Popcorn ger mina dreads en lätt doft av tvåtaktare.
Väl på friskis hann jag trycka i mig två bananer innan jag upptäcker att jag glömt brallorna hemma. Paniken susar upp i mina ögonbryn när jag inser att jag glömt brallsen för att jag tänkt stryka dem innan jag for och att jag därmed också glömt att stänga av strykjärnet efter att ha glömt att stryka byxorna. Nåväl, efter telefonerande med min far som stängde av apparaturen som tack och lov jobbar under termostatdiktation, frågar jag i receptionen om man kan få låna brallor. Det fick jag, tjoho.
Träna var skoj, hetsa Sessk och kuta järnet, försöka hålla koll på armar och ben medan man försöker undvika att knäppa med fingrarna och glo på människor som antagligen inte vill bli beglodda.
Sen blev det duscha av uschet, jag förundrades över alla de till synes miljoner burkar med geggor som mitt träningssällskap hade med sig, och jag måste säga att cocosbodyscrub var något som jag inte skulle tveka att prova igen. Babybutskinfaktor deluxe.

Filmkvällen som följde var en av de roligaste i filmkvällarnas historia, äta chirra, kolla på Bridget Jones dagbok och fundera om Erik vill ha Daniel eller Mark. Socker har en rätt rolig inverkan på folk, och när vi gick ut och åkte slänggunga insåg jag att marshmallows har en rätt skum inverkan på matsmältningssystemet i kombination med G-krafter.



Idag. Väntan. Varannan minut sprang jag fram till fönstret bara för att kolla om det stannat en bil utanför huset. Så plötsligt hörde jag ett skall, och så var hon här. Bella. Stora bruna ögon, silkesmjuk päls och en liten nos som snusade i mina händer och sa: "Hejsan.." Hon tog mitt hjärta med storm.
Nu väntar 2 ändlösa veckor av väntan, vi ska klara av flytten och uppfödaren ska klara av att inte ändra sig, men sen...
Jag susar mest runt på små hundrelaterade rosa moln som lindrar mina bekymrade känslor av att kasta bort gamla leksaker och annat älskat skräp från vinden.

Plingelingeling

Kakorna jag gjorde igår överträffar allt. Alla i familjen är lyriska, det är pompa och ståt hela dagarna, kungen har varit här och ätit halva burken och tv gör dagliga repotage om mina köksliga talanger. Eller. Nja.. Men nästan.

Annars är det som om alla mina lymfkärl beklätts med tusen små silverklockor som tillrar och skramlar, jag har nämligen en dejt på lördag. Jag har blivit ihoptussad med en viss Bella, hon är tydligen en brud i topptrim och världens snällaste. Bruna ögon, silkigt svart hår... Ah, Bella. 2 år och hyfsat uppfostrad, riktigt bra stam och söker någon som vill ta hand om henne. Just det. Vi har fått korn på en ny hund.
Därför trallar jag omkring alldeles pirrig och nykär, räknar timmar tills lördag och ler fånigt mest hela tiden. (Att hunden kanske är en bitch är inget som finns i min värld just nu, det är gratis att vara glad.)
Jag bara antar att det är såhär man känner det om man hade varit en sån som velat haft barn och plötsligt sett det lilla blå plustecknet och inser att nu, shit nu, händer det grejjor.

Träningsvärken sitter fortfarande i. Men imorrn, nomatterwhat, så ska jag premiärträna. OM jag hinner.

Work the fläsk

Igår trotsade jag alla mina instinkter och störtade rakt in i det främmande skrämmande okända. N och M drog iväg mig på bodypumppass på Ego.
Jag fick en känsla av att träda in i alla köttbultars heliga helgedom, det var muskler, kött och powerbars varhelst jag riktade min blågröna blick. Jag hade inte till fullo förstått pudels kärna i det som mina vänner och mannen i receptionen kallade bodypump, hade jag vetat hade jag nog varit så korkad att jag skulle hängt med ändå. Vi blev insläppta i något som liknade en balettsal och genast kastade sig alla över lådor med hantlar, vikter och stepbrädor. Hm, tänkte jag. Här blir det inget kuta av.
Följande minuter kändes det som om jag befann mig i en enorm kinderäggsorgie, folk monterade ihop sina träningsredskap under koncentrerade, förväntansfulla eller lätt neurotiska miner. Sen började det.
Jag kan inte påstå att det inte var jobbigt. Men jag måste säga att det var stört tråkigt. Lyft vikten, längta tills du ska få ta ner den igen, och ta ner vikten och gruva dig under den 7 sekunder långa tråkiga pausen inför nästa. Nej, så länge som pulsen inte går över 150 och svetten inte rinner mellan brösten så tycker jag faktiskt inte att det är roligt. Tokiga friskispass is the shit.

Konsten att leva farligt

Jag köpte en hel del böcker för ett presentkort som jag genom heroiska insatser gjort mig förtjänt av, varav en vegetarisk kokbok för att lätta upp bland klassikerna morotslåda och svampsoppa. I denna förnäma bok, som för övrigt ser ut att kunna suga åt sig krossade tomater som en magnet, står det en kort notis om linfrön. Linfrön ter sig vara riktiga små banditer som är sprängfyllda av blåsyra som uppenbarligen är livsfarlig, ja författaren avråder strängt ett intag som innebär mer än 2 tsk linfrön per dag, annars lär man dö på kuppen. Hmmm… Jag äter linfrön på samma sätt som jag skulle ätit cornflakes om jag skulle ha ätit cornflakes. Det innebär bra mycket mer linfrön per dag än någon ynka tesked. Vilken otrolig överlevare jag är, jag är inte bara kristen, flata och moderatbarn, min kosthållning innefattar rent rävgift som borde, om inte tagit död på mig, åtminstone fått mina öron att spruta ut en livsfarlig kemisk dödsbringare. Blåsyra. Ack, jag trodde aldrig att något så litet som linfrön kunde förändra min världsbild.

Det som inte finns just nu men borde göra det

Man saknar sånt som man inte har och man saknar sånt som man inte har kvar, that’s it. Men jag har hört att de flesta saknar på det ena viset mer än det andra, man är en framåttänkare eller en bakåttänkare helt enkelt. Sånt där gör mig lite förvirrad. Jag kan tänka mig att om ens primitiva behov, de nedersta trappstegen i Maslows behovstrappa, inte är tillfredställda så är man helt oundvikligen en person som saknar det som man inte har. Jag har aldrig mött någon som sagt ”Hej, jag lever utan någon som helst tillgång på mat, vatten eller husrum, men jädrar vad jag saknar den där grönglittriga blyertspennan som jag tappade igår!” Jag har förmånen att leva som en äkta i-landsmänniska som inte saknar någonting av egentligt värde. Visst, jag saknar min hund och ett par av de miljoner kaniner som jag lämnat över till grönare ängar, jag saknar min gamla svenskalärare och hallonen på mina hallonbuskar. Fast samtidigt, jag kommer kanske skaffa en ny hund till hösten, kaniner har en tendens att föröka sig, min nya svenskalärare är inte så pjåkig hon heller och hallon är sånt som obevekligt kommer tillbaka nästa sommar om inte inlandsisen gör comeback.
Det är också skillnad på att sakna och önska. Jag skulle gärna vilja ha en liten stuga, äppelträd, en brud och omge mig med fantastiska personer dygnet runt, men det är ingenting jag saknar, ingenting som jag faktiskt behöver.
Men det finns vissa saker som aldrig någonsin kommer komma tillbaka, inte ens om hela ens väsen skriker efter att tiden borde vridas tillbaka, inte ens när grisar kan flyga eller himlen trillar ner. Det finns fem saker i min värld som jag tänker vara rädd om, de är gjorda av glas och om man skulle lyckas reparera dom efter en krasch så har det krävts många timmar med svidande superlim och glassplitter under naglar. Min hälsa, min familj, min självrespekt, min integritet och min själ. Jag tänker aldrig någonsin börja sakna någon av dom utan rent samvete.

Lön för mödan

Okej, jag har faktiskt förstått att en blogg ska innehålla djupa filosofiska utsvävningar som omvärlden kan begrunda med pannorna i djupa veck, MEN sen är det här min blogg och här gäller mina regler. (Det här känns konstigt, att prata om en blogg som min. Som om bloggen var MITT barn, och här gäller MIN uppfostran...)
Jag börjar förstå det här... Vi laddade med regäla baljor med te och sedan försjönk vi djupt, djupt ner i htmls ändlösa sifferkoder, om försjunkadet hade med Sesskans mjuka säng att göra väljer vi för tillfället att inte besvära vår hjärnbark med.
Nu är det tända ljus och girlygirly som gäller. På ett högst vänskapligt vis som inte är att förakta, man har inte så mycket att välja på numera. (Jag trodde jag såg planetens snyggaste tjej på Åhlens häromdagen, men efter att ha gjort en mycket komplicerad manöver kring varuhyllorna visade det sig att det faktiskt bara var en karl med flatfrippa och tjejstjärt. Fatta vad besviken jag blev.)

Bloggpremiär

Så va det gjort. Det stora ögonblicket. Jag har skaffat blogg och ska göra mitt bästa för att förändra världen. Men. Jag måste erkänna att jag känner mig en smula nervös. Plötsligt är hela cyberspace mitt territorium och jag kan börja sprida vilken dynga över vem som helst som plötsligt skulle dimpa in här.
Föresten, som jag har fattat det är en blogg inte riktigt samma sak som en dagbok. Det kommer bli ett problem. För mitt liv består mest av det jag gör på dagarna. Men det är ett litet problem. Ett annat problem som är bra mycket mer relevant är hur man kan göra om den här skiten till vinrött/svart/vitt/grått. Jessica är min gud.