måndag 28 januari 2008

Joe vs bankväsendet

Eftersom jag aldrig verkar kunna sparka mig tillräckligt hårt för att någonsin skaffa ett körkort som jag trots allt inte behöver, kan jag alltid skaffa mina vuxenpoäng på andra sätt. Kaffe dricker jag ju redan, även om te är att föredra för min koffeinkänsliga lilla tallkottekörtel. Hursomhelst, idag kan ni kära blajläsare vara stolta över er Joe, jag har nämligen för första gången i mitt liv gått till banken med ett ärende och genomfört det. Helt på egen hand, ja tillochmed utan en enda människas vetskap! Visserligen hade jag gärna haft en coach på mobilen men det var död, så då får man fladdra bäst man kan på egen hand, sa skatungen som trillade ur boet.

Denna bedrift skulle firas innan jag skulle befinna mig med de övriga konststudenterna på kulturmagasinet, och var kan man hitta fantastiska grejjer för en billig penning om inte på Myrorna? Jag hittade min far där också, så det slutade med att han köpte Nordens Flora (band 1-4) från 1974 åt sin kära dreadsförsedda dotter. Plus att jag hittade ett pridefärgat skärp, som utan viss fantasi mest är orange, men det är väl tanken som räknas. Dessutom har jag på något himla vänster numera också en statoilkasse full med slipsar från 80-talet. Weii!

fredag 25 januari 2008

Lite gnäll såhär på kvällskvisten

Enligt min kalender (som den här veckan varit nedklottrad på varje rad, på riktigt) borde det inte vara läge för någon hormonrubbning, men jag antar att man kan få vara lite temperamentsfull på eget bevåg också. Visserligen var inledningen på retorikkursen glädje, liksom gårdagens magnifika vårshow (som resulterat i BackstreetBoys-återfall och en förnimmelse av mellanstadie, popcorn och tryckare) men det som går upp går för det mesta ner förr eller senare. Ungefär som bergochdalbana, eller som pannkakor som fastnat i taket.
Jag antar ändå att jag är berättigad att vara lite gnällig, dagens Friskispass var väldigt opeppt och jag kan inte komma ifrån illusionen om att människor jag får dåliga vibbar av tycker att falukorv och snabbmakaroner är tjänlig föda. Nåja, jag råkar inte bara ut för falukorvsmänniskor utan verkar dessutom befinna mig i stormens öga av en epedemi. Dessutom tror jag att min reptilhjärna känner sig lite hotad av att plötsligt inte vara den enda kvinnan huset. Jag har visserligen hört talas om människor som har sina mödrar i samma boning lite nu och då, men någon måtta får det väl vara.

Appropå reptilhjärnor, finns det något vidrigare än fulla människor? De kräks av alkohol, jag kräks av dem. Som dyngbaggar som ätit jäst bajs och sedan lullar omkring på savannen, välter och och blir uppätna av leguaner.

onsdag 23 januari 2008

Så har man vandrat norröver igen...

Det är väldigt tragiskt, jag vet, men jag kan liksom inte riktigt bestämma mig för vad jag mest mallig över; att tågbyten i Gävle är lätt som en plätt eller att jag tar mig runt i hufvudstaden för egen maskin smidig som en vessla. Fast det är inte så svårt, bas 1 är mammas rum i Solna som jag blivit uppriktigt förtjust i, och bas 2 är Kreatima vars penselutbud borde klassas som pornografi. I alla fall för folk som heter Joe. Skulle man fövilla sig helt och hållet man alltid placera sin smäckra bak på Muren och inta en svindyr cheesecake. Som faktstiskt var godare den här gången, fyllningen var slätare och botten var mörare.

Det är en speciell känsla när man anlänt. Hela vägen från T-centralen till Karolinska (eller KS som man säger om man är riktigt insyltad i geggan) log jag som en annan mentalpatient, bara för att jag blir på fruktansvärt gott humör av att leka vild och fri utan ett enda begränsande staket i sikte. Det är något väldigt speciellt och lite fjällvandringslikt med att ha livet i en ryggsäck, lunchen består av två äpplen och en nötkräm, och gatubelysningen är sådär horribelt vacker i gamla stan så man känner sig som en blödig turist. För blödig är jag inte alls, nejdå, himlen brukar trilla ner innan jag tar till tårarna. Men å andra sidan lever vi liksom ständigt i troposfären, vilket i sin tur innebär att himlen går ändå ner till marken. I alla fall är det nog så kring In Hate We Trust.

Jag tror faktiskt jag såg Jonas Gardell vid en mack på söder. Ja, Stockholm är sannerligen miraklernas stad, för två och ett halvt år sedan blev jag kär och under den här visiten hittade jag faktiskt ett par skor. Det är ett under i sig eftersom skor i allmänhet är vansinnigt fula och skomodet i synnerhet verkar vara någon slags blanding av Malin Baryard och sånt som skulle kunna gå hem på Lash.

söndag 20 januari 2008

Partajhelg

Iklädd mina partystrumpor och kalaströja upplevde jag i fredags ett riktigt kalas, med serpentiner och dubbla suggrör i jordgubbssaften, hela kitet you know! Kusinen som fyllde 19 och hela Herman firade, och för er som undrar om det verkligen var ett riktigt kalas kan jag avslöja att det var vaniljsås i och godis ovanpå gräddtårtan, så vidare diskussioner angående kalasäkthet behövs inte. Och jag måste säga att det var en av de roligaste Hermanomgångarna på länge, sällan man sitter kvar timmar efter det officiella slutet och skrattar tossorna av sig bara för att veckotröttheten börjar ta ut sin rätt.

Trots att jag imorse var lite seg efter gårdagens filmkväll med Brokeback Mountain och grabbarna som kompenserade med en zombiefilm, så antog jag erbjudandet kl 10 imorse att sjunga i Efs 40 minuter senare. Jag gillar att sjunga, men att skräna offentligt är inte riktigt min grej så kanske hade mina rubbade sömncyklar skapat ett svagt ögonblick.

Imorgon blir det andra bullar, då ska jag förära vår vackra huvudstad en visit vilket jag verkligen ser fram emot. För det är som en rening för själen att knata runt med livet i en ryggsäck, leva på 500kcal om dagen och inta den traditionella cheescaken på Muren. Plus att det är trevligt att bo i en skrubb med mor och plastpelargonen. Nåväl, det egentliga själet till resan är kanske att jag tänkte fortsätta bojkotta kollektivtrafiken och promenera till länsmuseet och se In Hate We Trust. Synd bara att Elisabeth inte hade tid att träffa mig, men jag har en känsla av att utställingen kommer göra min lilla tripp minnesvärd ändå.

onsdag 16 januari 2008

Om att kvalitétsblogga

Jag lever som sagt i en illusion om att jag försöker driva en kvalitétsblogg. Alltså att mitt blaj ska kunna tillfredställa en allmän publik och inte bara mina närmaste som tycker jag är duktig på samma sätt som mamma tyckte att jag var duktig i trean när jag i bögigt många paljetter framförde Blinka lilla stjärna på fiol under min kära gamla lågstadieskolas elevafton.

Problemet är bara att hitta något intressant att bryderia sig om, man vill ju inte plastigt skriva om attitydproblemen i världen eller tappa fokus på kvalitétsbloggandet genom att skriva om varför min lila temugg numera är favoriten då jag inte ens tycker om lila, och varför jag ironiskt nog inte har en enda kopp som är vinröd eller svart. Mycket märkligt. Allt det här hann jag tänka under min lilla privata stund i ett litet privat rum där man inte gör mycket annat än att sitta och vänta på att det ska skvala färdigt. Detta antagligen orsakat av att min lila tekopp är rymdmässigt väl tilltagen.
Jag hann också reflektera lite över att min hund pallrade sig in i denna kaklade lilla låda undrandes varför matte inte befann sig i hennes omedelbara närhet för att klia hennes lagomt tilltagna stjärt, men jag insåg hursomhelst att jag inte stängt dörren. Jag har under hela min uppväxt blivit rosenrasande över frimodiga människor i min närhet som inte brytt sig om att stänga Dörren, och insåg att jag blivit en av dem.
Men jag stänger faktiskt dörren, det bekräftas av andra tvivelaktiga toavanor, nämligen att jag ofta knäpper upp skärpet utanför, och letar reda på lampknappen efter att jag stängt och låst om mig. En vacker dag kommer det gå illa. Många är de sätt som man kan söka spänning i vardagen.

fredag 11 januari 2008

Come along Concorde!

Kanske är det D-vitaminbrist till följd av denna mörka tid, och om inte min tunga hade varit i topptrim hade jag kanske misstänkt en allvarlig zinkbrist som orsak till att vissa saker tar tid på sig att läka. Jag är ingen snömänniska, utan vill ha kvalitetsrelationer och kvalitetschoklad men det enda som hänt är väl att chipsen bet tillbaka.Kanske är det bara studentångest som mynnar ut i något annat, rastlöst och oidentifierbart, som norrsken och dimma.

Jag har inte känt det förut, men nu börjar det pocka på, mina vingar fladdrar frustrerat. Jag vill iväg. Jag har tillochmed tagit mitt ansvar och utnyttjat syons utbildningskatalogsbrötar för att försöka hitta det där stället som jag ska till. Jag har alternativ, men inget spikat och ingen hammare i sikte. Inte ens vår enorma kapsylöppnare i segjärn som jag brukar ta till, som igår när jag dunkade in betongnubb i väggen så det slog gnistor om det. Tillfredställ ditt behov med segjärn. Oh yeah.

Ja, vad ska det bli av det här dreadsförsedda trollet när det växer upp? Teckenspråkstolk eller hästmassör lät lite spännande innan jag kom på det ultimata. Jag ska bli diktator, och om man ser till världen idag är det ett gyllene läge att slinka in på kvotering.

onsdag 9 januari 2008

Rebellisk nostalgisk paus

Mitt liv och min oförmåga till framförhållning håller på att äta upp mig, så det sista jag borde göra just nu är att avvika från mitt hektiska skolarbete och spontanblogga. Men, jag pausar och kollar på Livskraftsfilmerna, härliga tid, kan inte förstå att det dröjer minst ett år tills jag står där i Umeå igen..

Och, JOO det var broccoli i maten.

Och hon i den blå sovsäcken är jag som är väldigt tacksam för att slippa bli inzoomad. Det var nära ögat.

lördag 5 januari 2008

Aaaarrrgh turns out to ahhhh....


Ack, finns det något i denna värld som är så fruktansvärt tärande på psyket som en bråkig symaskin? Det kunde man kunna utnyttja när man dömde kriminella element till botgöring, resonerade jag och Norsson fram senare under kvällen, vem skulle inte rysa av skräck inför 120 strafftimmar med en bångstyrig symaskin med trasslig undertråd? Jag skulle personligen bli ytterst laglydig.

Att gå på bio en gång i halvåret är rätt lagom, och jag slog mig ner tillsammans med ovan nämnda vän i en djupröd mjuk bioskapelse (alltså, vi tog en var och de var faktiskt trevligare än de på Livskraft som gav tygsmak). Vi skulle alltså se Arn. Efter att innan ha läst flertalet dräpande recensioner fulla av resonemang som jag brukar ta till vid en extremt dålig film var mina förväntningar på minimum, när ljuset släcktes hade jag ett lätt hånflin på läpparna och jag hade ransonerat mina fyra dumle så de skulle räcka filmen igenom. Men. Jag blev förvånad gång på gång. Jag tyckte faktiskt att den var bra. Riktigt bra skit. Enda problemet var kanske att jag höll på att drunkna i mitt eget dregel över Arns häst. En gång nörd, alltid nörd, och vem kan motstå den frambensaktionen och en så markvinnande galopp? Inte jag i alla fall. Aaahh....

torsdag 3 januari 2008

Shopping och friskiseufori!

Det verkar vara lagom med en tokshoppingrunda och en tokdipp om halvåret ungefär, och när jag vaknade igår slängde jag på mig kläderna och gjorde stan osäker med min omåttligt söta Jessica. Kläder for hit och dit genom provhytterna, reahögar rotades igenom med mullvadsteknik och det i princip sprutade ut pengar ur min plånbok. En hel hög nya t-shirtar, ett par jeans, en andra brottarrygg till samlingen, en stickad tröja, fem par färgglada strumpor, en luvis och cirkus 900 spänn senare kände jag mig rätt mör. Sedan följde några mackor hemmavid och en hundpromenad (kombo terapeututnyttjande av Sessk), och om inte polisens passystem hade kraschat så hade mitt pass varit här om cirka 5 arbetsdagar.

Jag vet inte om det var total shoppingspree eller vanlig hederlig JoeNollKoll, men på något vänster befann jag mig på Friskis för att premiärträna med ovanstående brud en timme för tidigt och stövlade in på ett skivstångspass. Nåväl, tänkte jag, man har ju pallat dubbelpass förut så det ska nog inte vara någon fara med att bryta fyra veckors vila med två timmars hederlig motion. Och jag klagar inte, Stålkvinnan hade som väntat med sig sin bedårande flickvän, och det var gulligt. Naturligtvis hade jag glömt pridebandet runt handleden, vilket var lika bra eftersom Stålkvinnan har ungefär 4 gånger så mycket som jag på skivstången.

Livskraft!

Livskraft är O och A, slutet och början på året, en trampolin rakt ut i det okända. Hur ska det ödesdigra språnget sluta? I ett magplask eller i en trippelvolt med skruv åtföljt av högsta poäng från samtliga domare? Vem vet.
Med två knökade bilar bar det iväg till Umeå, och efter några timmars resa, inklusive matstopp i Ö-vik där min middag blev fullkomligt förlöjligad var vi efter några villrådiga svängar framme på Strömbäck.
Första dagen tryckte jag i mig 6 dammsugare, andra dagen klockan halv 3 upptäckte jag till min förvåning att jag inte kissat en enda gång sen kvällen innan. Mycket underligt. Tredje dagen, alltså nyårsafton, präglades av dramatik efter att 10 deltagare drabbats av magsjuka. De andra 207 deltagarna bad till Jesus och baddade tassarna i alcogel, och nyårsafton kunde firas i frid och fröjd utan att någon annan kände för att vomitera.
Nyårsafton var helt fantastisk, behöver jag säga mer? En fantastisk middag, en fantastisk bordsdam, ett fantastiskt bönesvar och den fantastiska insikten om att alla mina vänner tycks vara Guds bästa barn. Att efter 12-slaget krama 170 pers är ju inget som man gör varje dag, och jag måste påstå att det verkligen var kvalitet i den kramringen! (även om vissa av oss var lite oroliga över att behöva diskutera våra sexuella förväntningar med allihop om man ska följa (den rasistiska och sexistiska) boken "Kär".)
Sen var det hopp och lek, dansa stjärten av sig och bara ha så skoj som man kan ha med slipsen på.