Vårbryderier

Jag stod på balkongen i eftermiddagssolen i ett tappert försök att försöka få luft ner i lungorna, då jag insåg att jag hade en längtan att gå ner till hamnen. Sagt och gjort, med retriever, slem och en regäl halsduk pallrade jag mig med berått mod mot kusten likt en liten nykläckt sköldpadda i vårvädret. Andra som såhär vid vackert väder verkar vara nykläckta är punkarna som synes sprungna ur en 80-talsfilm lullar omkring på torget.
Det är märkligt, men varje vår påminner mer om våren 2005 än våren innan, så fort solen strålar mig i fejjan och geggamojjan luktar kompost känner jag mig som 15 år igen. Fast lite större, och med en lite annan syn på tillvaron som såhär i vårvindarna blir lite ljusare, jag kan knappt bärga mig tills den här på alla sätt och vis förbaskeliga vintern tar slut. Men å andra sidan behöver jag aldrig mer vara olycklig efter inköpet av en väldigt speciell bok; "Kamikazekaniner - Små gulliga kaniner som helt enkelt inte står ut längre".

Har ni fest eller?

Mitt immunförsvar har fått "blicken" jag vet inte hur många gånger den här veckan, men trots att jag provat på en karriär inom slembranschen har jag som om det inte vore nog också drabbats av en annan åkåmma. Nämligen munterhet. Det drabbar mig stötvis under dagen och är så illa att jag fryser om tänderna när jag är ute och går.
En kär vän till mig heter från och med i fredags Yatzykvinnan, men får man yatzy i första slagomgången får man faktiskt skylla sig själv. Revanschen kom, och jag tog hem en glänsande seger i TP och regerade damklassen i våffelätning med 7 inmundigade fullt utrustade våfflor. Detta makalösa ätande verkade aldrig komma till någon ände, och på lördagen hann jag med två kalas med en körning till Kramfors däremellan, usch och fy för att köra om långtradare på motorvägar!
Det senare kalaset var ett förträffligt sådant, i gamla galna vänners lag och sjukt många makalöst goda muffins, och mängder med te som gjorde att jag vet inte hur många gånger jag sprang och kissade, mina njurar är helt enastående. Liksom mina vänner som är en bidragande orsak till att hemgången blev där kring halv fem snåret eller något sånt.

Så mycket tid, men vart tar den vägen...

Jag har ingen aning om vart mina dagar tar vägen, jag försöker göra allt jag borde för att få en dräglig framtid som inte innebär förmiddagstv och micropizza till lunch i soffan, men jag blir lika förvånad att en hel dag har gått varje gång jag nattar hunden. Jag har tidskomplex och kommer inte ur det. För meningslös tid kanske är uppbyggande tid, och meningsfull tid märks inte om tre år och ingen kommer någonsin belöna mig för att jag går upp en halvtimme tidigare. Även om jag skaffar skor med kardborre, kör fiskpinnarna i brödrosten och joggar hem från Friskis för att spara tio minuter så är det inte så att jag vid livets slutskede kommer få ett kuvert med resttid. Grattis, du har sparat in fyrahundrasextiotre minuter genom effektivt leverne, spendera dem väl! Just det.
Vad ska man göra av sin tid, man har massor. Fast den går allt vad den orkar, och är det slut så är den oåterkallerligt slut. Och då står man där med skägget i brevlådan, oavsett om man ångrar alla de timmar man slängt ut på dåliga filmer, tåpilleri och sovmornar. Eller föresten, det där med tåpilleri är faktiskt riktigt kul, att fila fötterna så det snöar ger en viss tillfredställelse och häromdagen upptäckte jag att det finns en krater i min stortå. En liten markant grop, som om en finne bott där ett tag och sedan teleporterat sig bort och lämnat just en krater. Märkligt.
Sånt har man tid med om man sitter hemma med fel i systemen, streptokocker står överst på listan av skäligen misstänkta baciller även om tanten på vårdcentralen hävdade att mina prover såg okej ut. Pfft, jag hör hur de små bacilluslingarna fnissar. Pfft. Pfft. Och host.

Som om det inte fanns någon ände på äventyren

Sådan herre sådan hund heter det ju, så Bella genomför också en massa saker som hon egentligen inte vågar hela tiden. Igår åkte vi tillsammans med den ständigt lika populära Nora buss som äkta stadshundar, men trots att vovven fick en helt egen biljett kostade turen en hel falurågrut i mutor. Och jag hoppas hon tycker det var värt det, för taxen var ju himla rolig innan hon blev less på honom och hon fick ju faktiskt frolic av de mystiska människorna. Främmande bagageutrymmen är inte heller så skrämmande om matte hoppar in först och säkrar området.

Idag fortsatte vi på det läskiga temat, och åkte ut på södra med längdskidor. Jag lovar, det krävs all simultankapacitet som kan uppbådas för att hålla koll på skidor, stavar, koppel och retriver samtidigt, men förutom en vurpa när Bella bestämde sig för att nita mitt i ett brant nerförslut gick det alldeles utmärkt. Och jag ser alla dessa barnfamiljer med kaffetermosar och kexchoklad och minns bara de goda stunderna från mina barndomsdagar i skidspåret då det tog en hel dag att åka två kilometer. Jag är väldigt fashinerad av kärnfamiljer, det verkar liksom lite mysigt och exotiskt, kanske för att man inte är direktkvalificerad till det facket då jag i nuläget inte ens får gifta mig. Det finns dem som tror att bara för att man råkar vara en smula homo ska vara tvärtom på alla sätt och vis, lösa upp deras bevarade äktenskap med svans och allt, raka igelkottarna och diktera att snön ska vara varm och falla uppåt. Ironiskt, med tanke på att jag kan nynna på den här sången utan att ens vara ironisk.

A little performance...

Nåja, jag hade faktiskt alla kläder på mig men att genomföra en bejublad performance som ingen egentligen förstod var fruktansvärt roligt. Jag sov, gäspade, knaprade knäckebröd, lekte med min lilla tygknut och låtsades att folket som glodde på mig inte fanns. Ja himmel och pannkaka, visserligen var jag toknervös innan och svettades som en liten tok, men sedan insåg jag att lärare faktiskt finns där för att hjälpa en ur katastroferna. Jag förstår faktiskt inte varför jag envisas med att göra saker jag inte vågar hela tiden. Har inte riktigt bestämt mig om jag är väldigt modig eller bara väldigt skrajsen.

Påsklovet ska fördrivas med snickerier och filmtittande i massor, har upptäckt att det finns en mängd filmer som jag aldrig har sett men som jag borde se innan jag dör. För att nämna några; Forest Gump (spring skogen, spring!), X-men 3, fyra nyanser av brunt, Den siste kejsaren, Arga män utan ben, Bilar, Den vita massajen och alla Harry Potter som flimrat förbi. Sugen att kinesa med en liten film? Det är bara att boka tid.

Joe goes Bjästa

Semester ska bedrivas på exotiska inspirerande platser med en intressant kultur, och vad är mer exotiskt än Bjästa? Efter en förnöjsam resa med ett stopp för hamburgare i Härnösand, där vi fick vänta flera minuter (!!) på vårt käk men fördrev tiden med att dra en genusanalys över personalstyrkan, så kom vi fram till vårat resmål. Två av oss åkte slalom, men eftersom en Joe på slalomskidor antagligen klassas som förargelseväckande beteende flörtade vi lite med brudarna i skiduthyrningen och åkte pulka i en avstängd backe. Det gick makalöst fort, jag höll på att bryta nacken flera gånger om, men vi kan en gång för alla konstatera att stjärtlapp är och förblir alla tiders åkdon.
Kreativa människor kan man inte umgås för mycket med, och plötsligt var en ny sport född; Backtumling. Vi har redan laddat upp inför ett SM i november, och snart är alla bestämmelser angånde utrystningsreglering och dopingkontroller klara, personligen var jag en naturbegåvning av sällan skådat slag. Kommer backtumling att bli populärt? Utan tvekan världsomfattande, ni ska bara veta hur fort det går att rulla nerför en fjällsida och hur många minuter man ligger som en liten fnissande utslagen hög vid backens slut utan att veta varken vad som är upp eller ner.

AfterSki i Bjästa bönehus var också väldigt trevligt, liksom obegränsad tillgång till polarmackor med ost. Sova kan man göra när man kommer hem, eller i bilen hem så försvinner lite tid efter att ha lyssnat på farbror Frej i några kilometer. Stoppet blev åter i Härnösand, vilken spännande stad, och vi vandrade en aning mosiga och rufsiga in på Dollarstore (okej, det var kanske mest jag som stod för rufsigheten, men då ser jag ut som jag gör också.) Väl inne råkade jag drutta rakt på vad som måste varit majoriteten av stans flatgegga, ack så läbbigt.

Och ikväll hoppas jag och en stor del av Sveriges lite popigare bögar på Rongerdal, men såhär i körkortspanikstider har jag lärt mig att vi är omgivna av idioter varför man alltid ska anpassa hastigheten och lugnt och stilla acceptera att Perelli håvar hem allt med universums tråkigaste låt.

Den efterlängtade resumén

Jag skrev ju aldrig någon årskrönika som alla andra gjorde för att bespara mig att tänka över eländet ytterligare än gång, men misströsta inte, en sportlovsresumé ska man väl kunna klara av. I min värld är sportlovet ett produktivt kreativt lov, då man gör allt sånt som det var för kallt att göra under jullovet. Grejjen är att mina sportlov ändå brukar sluta i promenadhysteri och drömmeri, medan alla andra är ute och gör verklighet av sina äventyr. Tack och lov att jag blivit ivägdragen på galej av annorledes karaktär av människor som förbarmat sig över mig. Den övriga tiden har jag försökt skämma bort mig med att göra det jag verkligen vill göra, vilket för det mesta slutade i ryamattan efter insikten att jag inte ville göra något alls (hade jag under NkB fördjupat mig i destilleringsteknik hade jag vid det här laget kunnat sälja ångest på burk). Hoppet lever dock så länge som Skvadern inte brinner ner, även om den ljusa tanken svärtas en aning av att jag bara har flumkurser kvar och jag känner hur mitt skarpa intellekt rinner iväg i sömnbristens och ickestimulansens leriga kärr.
Ingen klarhet får jag heller i huruvida magnolia är fantastiskt eller icke, inte för att jag på något vis tigger kommentarer, men mitt alterego är som sagt en travhäst (alternativt en ananas) och ni är min havre (alternativt gödsel). Nej, vi lämnar magnolian åt sitt öde medan jag på egen hand funderar över hur pass avklädd man vågar vara i Lilla Galleriet.

(vem är kungen i sjön?) Bada bada ba!

Precis som Cruella de Vil dreglade över 101 dalmatiner (eller om det var dem som dreglade på henne) sitter jag och dreglar över en tekopp och 101 blogginlägg. Tänk så mycket strunt man öst över en oskyldig internetpublik, man blir nästan lite rörd en dag som denna.
En dag som denna började hursomhelst tidigt. Något måste man ju ta sig för att göra tänkte jag, varefter jag begav mig till badhuset. Min häl är arg och trasig så någon Friskisrelaterad träning var det inte tal om. Trots sportlovslediga ungar, en mystiskt begränsad bassäng och att jag verkligen borde köpa nya badkläder (jag vägrar inse att A-kupa är historia) hade jag en riktigt behaglig stund i plasket. Visserligen känner jag mig lite obekväm ändå, mina lår är trots Cobbelubbens lovord inte ämnade till allmän beskådning, de fungerar bra när jag går men är ändock min ensak. Fast det är väl lika bra att vänja sig om jag som arbetslös till hösten tvingas sälja min kropp och extraknäcka som krokimodell.

Föresten verkar det blivit en trevligt vanlig företeelse att människor utan direkt anledning bjussar mig på kulturkonsumtion. Begreppet kultur innefattar också naturligtvis alltför många kakor i goda vänners sällskap. Hurra, mer sånt tack!

Zzzzz...

Sömn är vad jag förstår ett primärt behov, sova bör man annars dör man. Visserligen kan man skjuta upp sovandet precis som man hålla andan åtminstone en minut, men en rubbad dygnsrytm som aldrig verkar återgå till det normala ställer till det i lilla kroppen och lilla knoppen. Plötsligt ligger man där i en medvetslös hög tills klockan 2 på eftermiddagen för att man inte finner en enda anledning att gå upp.
Till slut insåg jag att liggsår och långa krökta naglar är skäl nog, så jag tog tjuren vid hornen och med favorittröjan, favoritjeansen och en lugg som uppförde sig exemplariskt gick jag ner på stan där jag helt sonika stötte ihop med en celeber människa.
Sesskan kan det där med att göra mig på sjukt gott humör och omsorgsfullt sparka ut mig ur älteriets hamsterhjul. Hon vet också att även om man blivit nekad asyl så är det inte olagligt även ser det väldigt fånigt ut att stå vid gränsen och kolla på utsikten på HM, och att man alltid ska välja litterära intressen framför att glassa runt på Navet.
Nu till något helt annat, kära bloggläsare. Luktar magnolia tvål, supergott eller lite tantigt? Svar anhålles gärna innna jag hinner lägga 160 spänn på ett bodybutter.

Fjanterier och latinoshlagers, samma division

Dagen började dåligt innan den ens hade börjat med en drös mardrömmar som framkallade samma obehag som spybloddrömmar, men jag väcktes tackochlov av en skrikande väckarklocka. Snön som nu märkligt ligger i en litet täcke gör min hormontokiga hund överlycklig, medan jag hamnar på ungefär samma ställe på en inverterad emotionell skala. Grejjen med snö är att den på senare tid blivit som ett tvättmedel, den tycks lösa upp mina beläggningar och släpper fram en massa skit rakt ut i mitt lymfsystem. Andra lymfsystem som jobbar på högvarv är såna som tillhör familjemedlemmar, vilket resulterat i ett evigt kollektivt vojjande och gnällande, även ett ständigt förbannat gnälleri på mig eftersom jag är frisk. Jag förstår inte heller logiken, men antingen är jag oduglig för att jag inte verkar tycka att baciller är jordens medelpunkt eller så tar jag inte mitt ansvar genom att springa runt med ljummet kranvatten och Ipren dagarna i ända.

Kanske är jag en känslokall trälåda, men jag ser ingen som helst anledning att gå och tycka synd om folk. Speciellt inte hypokondriker, gnällspikar och sådana som helt uppenbarligen kommer bli återställda. (dock ska inte syndomtyckande förväxlas med empati) Det finns inget som är någotsånär konstuktivt med att gå omkring och tycka synd, snarare tvärtom. Redan de gamla grekerna tyckte att allt barkade mot gnälleri.