fredag 27 juni 2008

Och så börjar vi nynna på Vem är du, vem är jag...

Jag är så konfunderad. Varför sover jag okynnesinte? Varför är jag alldeles för mätt? Varför måste jag fara ut till lögdö innan jag kan få frid i sinn? Varför är jag så orolig? Om det nu inte är såna där brudar som jag anar att det är som bor på granngatan, varför springer det andra brudar som ser ut som sådana som jag tror att de är däromkring? Varför har jag tappat alla mina ord till den milda grad att min lilla svarta bok står i bokhyllan sedan två månader tillbaka? Hur kan ett tomrum göra ont? Jag hitttade just något i mina tänder, vad var det? Hur kan man ha så långa dagar med så mycket tid då man hinner med så mycket men att tiden ändå rusar förbi så jag får svindel? Varför var jag tvungen att främställa mig som världens sämsta anställd på jobbet?
Jag har tagit ner tavlorna från Gullgården nu, hur ska jag lösa leveranserna?

Sist men inte minst: Vad är poängen med att prata med samma öppning som man äter med? Är inte det lite opraktiskt?

onsdag 25 juni 2008

Räck höger hand din make och vänster hand din granne...

Midsommar firas med midsommarläger, och därmed basta. Jag har ätit alldeles för många 70%Center mörk, druckit te, rantat runt i gräset, spelat maffia och myst med mina underbara vapendragare. Kanske sov jag lite för lite. Midsommar var underbart, jag hade dreadsen i min kalasplym som jag stack in prästkragar i istället för att binda en krans som ändå alltid brukar studsa av under små grodorna. Är det roligt att dansa kring stången? Ja, när vårt nattliga friskispass urartade framåt morgontimmarna skrattade jag så jag gjorde mystiska fiskmåsljud som jag antar indikerade att jag höll på att förgås av syrebrist. (du är heeeeeliiiig!!!) Vi klurade aldrig ut fortsättningen på Hit the Road Jack, och badade inte en enda gång.
Under midsommarnatten gick vi och la oss på det där hygget jag vill plocka smultron på i juli, och efter att ha sovit 7 brudar i ett dubbelrum med 7 blommor under kudden kunde jag konstatera att min tillkommande slafade på madrassen bredvid. Hon tog profetian om att tillbringa resten av evigheten tillsammans med mig med förtjusning.

Min allra första jobbdag är genomförd, jag tycker det är grymt kul så om jag någonsin får för mig att satsa på resturangbranschen ger jag härmed min tillåtelse att ni får stoppa mig på bästa tänkbara sätt. Men jag trivs väldigt bra, jag känner numera en Anna (bruden hade rätt ändå) och det är grymt kul att stå i disken fast jag fått ett grymt perspektiv på det gamla hederliga uttrycket "tänk på barnen i Afrika". Folk slänger rent okristligt mycket mat.
På kvällen blev det utomhusfriskis i hällregnet med två tuffa kamrater, och jag måste säga att man kände sig lite märklig när man rultade runt på gräsmattan och plågade sina muskler medan regnet rann ner i nacken. Det är kul att vara smutsig. Svetten blandades med regn och mascara, och kombade med gräs, lera och sand. En glad 1.78 lång krokofant.

onsdag 18 juni 2008

Med trasan i handen och transan i huvudet

Den allra sista lilla pinalen är nu hämtad från mitt kära gamla läroverk (eller den borde kanske inte definieras som lilla eftersom tavlan är närmare en meter lång), om jag nu inte kommer få något klassikerdiplom att hämta ut det vill säga. Det är sommar nu, tror jag, och jag är helt min egen fram till hösten. Underlig känsla, liksom att jag, med illusionen att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand i evinnerlig tid, börjar känna ett behov av social samvaro. Tack och lov är det midsommarläger inom en mycket snar framtid, med regelbundna mattider, bad nere vid havet och känslan av daggvått svalt gräs under fötterna när man smyger omkring om nätterna. Det kan bli hur bra som helst.
När jag blir ledsen och nervös bakar jag. När jag blir arg och fly förbannad städar jag som en annan vettvilling. Nu är jag arg, dock utan att vara uppretad. Man vinner alltid på att sublimera sin ilska till något konstruktivt. Jag protestlänkar i förbifarten till den här mannen, och kan nöjt konstatera att efter att ha läst budbärarens bröllopsspecial kan man utan att riskera hälsan slicka grundligt på varenda yta i vårt kök (första gången jag skrubbat en micro). Förutsatt att man har tillräckligt med saliv.

måndag 16 juni 2008

Brum brum brum...

Jag älskar verkligen intensiva dagar. (Inte hetsiga dagar, utan intensiva, finns en viss skillnad där.) Morgonen började med ett skvaderbesök vilket kändes väldigt suspekt, men där fanns varken berlock eller klassikerdiplom att hämta, inte min fd mentor heller för den delen vilket förklarar avsaknaden av de två första tingen. När jag kommit hem igen och vallat runt min ystra retriever bytte jag mina kängor eftersom jag uppenbarligen ändrade mig igen, och köpte hux flux ett par supersulor och ett värstingtrangia på mellanskillnaden. Hem och vända igen, slänga i sig det sista av studentmaten som inte hamnat i frysen, och sedan full fräs ner på stan igen för nu skulle det bli åka av. Halvvägs ner i trappuppgången inser jag; "Nejmen? Kanske ska man ha leg på uppkörningen? Och mitt pass som gömmer sig hos en vän efter studentfesten, så lustigt." Det visade sig att passet befann sig i en låst lägenhet med beboerskan ute i spenaten, så en kvart innan uppkörningen insåg jag och min kära körskolelärare att nu var paniken nära. Men tack och lov för mobiltelefonen, full fart upp på söder, jag anföll vännens hyresvärd ute i sin trädgård, hittade passet, slängde mig in i bilen, gasar precis lagom mycket och svänger in till vägverket exakt på utsatt tid. Phu.

Sen på kvällen var jag med på mitt första utomhusfriskis. Det var en upplevelse, och det kom två pensionärer som ställde sig i buskarna en bit bort och kollade på oss genom en kikare när vi rultade runt på den geggiga gräsmattan. Smuts och svett är uppfriskande.

Hur det gick med uppkörningen? Tja, det första jag gjorde var att glömma blinken när vi körde ut från vägverkets parkering. Om det gick ändå? Tja, såhär på kvällskvisten tog jag och Bella en liten biltur alldeles på tu man hand till sidsjön där vi satte oss i blåklockorna på en liten äng, mumsade jordgubbar och njöt i sommarkvällen.

lördag 14 juni 2008

Där de härliga lagrarna groooo... HURRA!

Så var det gjort, och jag växlar mellan känslan av lättnad och belåtenhet, till vemod och nostalgi, för att tillslut hamna i ett tillstånd av förundran över att den här låtsasteatern som alla spelar med i inte verkar ta slut. För inte har väl jag tagit studenten? Är det sant att jag redan har kommit hit?

Champagnefrukosten blev mer en jordgubbsfrukost i duggregnet, mysigt värre och över förväntan, och det var inte ens jag som orsakade de första fläckarna på de vita brallsen, vilket jag är jag rätt stolt över. Lunchen var trevlig även om ES hamnade i skarven mellan slut buffé och påfylld buffé, och jag höll på att sätta äppelcidern i halsen när jag lite hastigt och lustigt fick ett stipendium för en fabulös studieinsats. (dvs tillräckligt mycket blod, svett och tårar. Eller inte så himla mycket blod, utan mest salthaltiga kroppsvätskor. NaCl.).
Mentorstiden var söt, alla skrev superfina saker i min mössa som de kanske inte menade, men jag fick en blomma från en liten kvinna som jag faktiskt tror menade det hon sa. Och det darrade lite i lilla hjärtat.
När vi sprang ut i hällregnet tänkte jag mer saker som "Det här gör jag bara en gång", "Ser jag lagom glad ut?", "Hörs stämmorna?", "Paraplyerna ser ut som en hord av jätteskalbaggar", och slutligen "Var i hela fridens namn är min familj?". Jag fick blomster kring halsen, även lite nallar och en banan, kramades så det stod härliga till och blåste avskedsbubblor till Klick för att minnas borderlineSpjuffs glada dagar. Det var knappt 10 grader varmt, chaffisen blev väl vetelängdssugen och körde inte alls lika långsamt som i början framåt slutet så färden ner mot stan var det tredje kallaste tillfället i mitt liv. Jag kommer verkligen att minnas min studentdag hoppas jag.

Hemma blev det tårta och en massa trevliga människor stövlade förbi, och jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna så många lyckönskningar och förträffliga presenter. Jag drog tre varv på buffén och hade dansmusklerna fulla med energi när det framåt kvällen drogs ner mot stadshuset. Det var roligt, men jag förfasade mig högljutt över att det närmaste man kom vatten i baren var ramlösa. Kom på såhär lite efteråt att jag mest rumblade runt med naturvetare, men jag antar att jag på sätt och vis hör till deras folk.

Dagen efter körde jag mot förmodan den bästa körlektionen i mitt liv, vallade runt släkt uppe på utställningen och firade scoutvänner. Blev apatrött ungefär samtidigt som jag insåg att jag skulle på studentfest, men brist på lojalitet förflyttar dig ner till mänsklighetens drägg, så efter en kopp te uppe på söder pallrade jag och E oss en aning sent mot centrum. Där var inte mitt folk och min flock, och eleverna på stadens största läroverk har inte ryktet kring sig att kunna uppföra så efter att ha spanat in läget en halvtimme blev det te här hemma. Det blev vansinnigt mycket te, och vansinnigt mycket prat och slutligen en madrass på golvet med mer nattligt prat. Jag tycker så synd om alla som missar kombinationen te, prat och natt. Vi avslutade vår frukost vid 3 på eftermiddagen.

Är det verkligen sommar nu? För det är svinkallt och regnar, och nu ska jag motivera mig till att bege mig ut och kuta i regnet. För man måste flåsa ur skallen ibland från alla bryderier och istället stöta och blöta min tårtstinna kroppshydda.

Bildbloggerier

Ett tag tänkte jag nästan skriva en bild säger mer än tusen ord, men sedan insåg jag hur töntigt det var så jag säger istället att det är tröttsamt att läsa men roligt att titta.

The lärarmiddag




Champagnefrukost and studentdag



Adjöken. Adjö.

söndag 8 juni 2008

Och så var det bara tre dagar kvar.

Det bara tultar på 300 knyck på livets motorväg, jag är berömd och lärarmiddagen innehöll allt som det är brukligt att lärarmiddagar innehåller, på gott och ont. Ett dussin nya blåmärken införskaffades, en väldigt söt vän med mylittlepony-röst efter lite dricka minglades med och jag kände mig ruskigt piff i håret. Bild kanske kommer när jag får tillbaka min kamera från en kovlandsby där klassbrudarna (vissa med lite huvudvärk och illamående, stackars människor) spenderade fredagen på en altan i den ljuvliga försommarkvällen. Jag grillade blodpudding, vi skrattade så vi grät och låg framåt småtimmarna allihop i samma säng, fes i kapp och fnissade. Under lördagen vallade jag barn och drack saft, och om du var en av dem som möttes av en tvättäkta pirat i full sjörövarmundering på en röd tantcykel så var det bara Joe som var på väg hem till kojen efter lite äventyr på de sju haven. Jag älskar att klä ut mig.

Framåt gårdagskvällen blev det bytis med hermanbrudarna, jag blev av med en klänning, ett par jeans, en tvål och tjafs, men inkasserade en väst, en luvis, lite köksgeråd och en pocket. Köksgeråd kan komma väl till pass, i höst kommer jag laga alla middagar själv i ett dalsländskt kök med ett gäng andra studenter som antagligen kommer bli vansinniga på mitt köksstäderi. Snålheten kommer slå rot på allvar, visste du att blodpudding bara kostar 8:90 på Ica? Jag knaprar knäckebröd i sympati, börjar fnula på hur jag ska lösa hurtighetsfrågan och kommer önska mig tortillini, tamponger, tonfisk och tandkräm i födelsedagspresent. Leksand, metallformgivning, herre min skapare.

måndag 2 juni 2008

Time to say goodbye

Något jag verkligen tror på är rak kommunikation, annars står man där i matsalskön och får senare skämmas för att man är en velande ananas.
Och när inte kommunikationen fungerar så är det kanske dags att ifrågasätta relationen. Suck. Vi har varit genom så mycket du och jag, så många minnen och så mycket vi varit med om.
Du har funnits trogen vid min sida i så många år och löst så många katastrofer, meddelat mig om glädje och sorg och tålmodigt skickat så många sms med knorrande knappar som ingen annan har. Du lät mig klistra dig full med klistermärken och har aldrig trillat av pinn trots så många fall mot hårda ytor då jag inte lyckats fånga dig. Men vi har kommit till en fas då det inte fungerar längre. Ditt batteri orkar inte mer, och ditt T9 börjar bli senilt, och de andra barnen vill inte vara mina vänner för att du ser lite annorlunda ut. En sorglig kväll. Jag har så svårt för avsked.


Kära Nokia 3310. Jag kommer alltid minnas dig. Adjö. Tack för allt du gett mig.



Att ärva elektronik is the shit.