Ibland förstår man varför man fick två tummar

Trots att jag ständigt grips av förundran över min förmån att befinna mig på grönbete eller dagis för myndiga, så är det sannerligen inte alltid frid och fröjd på en folkhögskola. Igår slutade mitt bråkande med en stomlödning att jag råkade klubba mig med råhudshammaren i tumvecket, vilket en liten stund senare resulterade i en blodfylld blåsa som påminner om en inomhudisk rödbeta. Man har ju alltid drömt om en färgstark personlighet, och det här måste vara en bit på vägen.

Now over to something completely different. Det vore sniket av mig att behålla mina fantastiska sparknep för mig själv, så här kommer första delen i Joe's guide i studentföda. Först ut är makaronigegga som utgör ungefär hälften av min veckas måltider.
Mät upp 1 dl riktigt billiga snabbmakaroner som får koka i 3dl vatten i en liten kastrull. Hacka en morot i små bitar och släng i tillsammans med en regäl näve egenhändigt kokade bönor som du fryst in sedan tidigare, lite spenat och några broccolibuketter. (Kan vara bra att inte he i allt på en gång, utan lite i taget så det inte kallnar alldeles) Häll på 1dl mjölk och 3msk vetemjöl. Låt koka upp och krydda som du vill, förslagsvis lite salt&peppar, personligen är jag rätt förtjust i väldiga mängder curry, franska örter eller en halv påse nudelkrydda (eftersom du igår bara använde den andra hälften till de tillhörande nudlarna i sparsyfte)
Fantastiskt, nu är geggan klar! Avnjutes helst i soffan framför That´s 70´s show med korridorarna. Och var inte för seg med tillagningen, för då blir makaronerna det.

Home, sweet home

Jag älskar att åka tåg, men tyvärr blev pärsen för hård för en speciell vän under färden. Efter att ha spelat 6 varv på min pyttelilla playlist kastade min kära lilla mp3 in handduken, trillade av pinn och gav upp. Avdankad elektronik sökes. Min telefon har dessutom fått för sig att glömma bort att komma ihåg att den faktiskt är begåvad med T9, och med tanke på sms-trafiken under resan är det ett mirakel att jag idag inte har träningsvärk i tummen.
Hux flux var man hemma, och eftersom alla mina prylar befinner sig i mitt andra hemma har jag helt makalösa flashbacks från förra hösten då jag var nyinflyttad och pryllös i lyan vilket inte blir bättre av att jag besökte mitt kära gamla läroverk imorse. Jag bor här, jag hör hemma här, men samtidigt är känslan av att enbart vara på besök överhängade. Resan förklaras lätt med att det finns grejor som jag behövde hämta och saker att handla på IKEA (E, det var ingen ordning! De möblerar om och det fanns tomma hyllor!! Stället förfaller utan oss!).
Men jag har saknat en del saker, som Bella, norrboende vänner, gratis mat ur kylen, soffan, bilkörningen och friskis, och jag har saknat att cykla genom natten på väg hem från Herman. Den här staden är aldrig så vacker som på hösten, och min hemfärd kunde inte varit bättre tajmad då jag har en svag misstanke om att jag trampat i klaveret. Eller om det är klaverat som råkat trampa på mig.
Nåväl, det är både roligt och suspekt att ha två ställen man uppriktigt kallar "hem". Jag njuter av att vara i mitt norra hem, samtidigt som jag inte kan låta bli att längta efter min verktygslåda, siljan, kafferep och doften som minner om kokos.

Åh, quorn idag igen!

Om det beror på min strikta och billiga böndiet eller att jag är omgiven av mysiga veggovänner vet jag inte, men på något vis så har jag inte ätit kött (-fisk) på tre veckor och jag mår hur bra som helst. Däremot låg jag i en säng härom kvällen (läs natten) med två andra tomtar, en äppelpaj och varsin matsked. Vansinnigt mysigt och varför ska man diska assietter när man hängivet kan följa SPD-principen och röra runt i linssoppan med potatisskalaren? För er som inte pratat disk med min mamma så kan jag berätta att SPD står för Spara På Disken, och detta gärna utan någon vidare hygienisk hänsyn om ni frågar mig.
Igår jobbade jag som biljettrivare på den lokala biografen, och tävlade med mitt biljettrivarsällskap om vem som fick riva flest. Vi fick båda exakt 21 stycken små lappar, men jag anser naturligtvis att jag vann eftersom en av mina flurpar minsann hade en liten extra flurp som dessutom tillhört korthåriga bruden i grön anorak, men mina argument godkändes inte.
Något som verkligen fått mig att förstå att jag bor här nu är att jag drar norröver på torsdag, och att jag egentligen känner för att stanna kvar. Men sedan tänker jag på Bellas bruna ögon och kan knappt bärga mig.

In väntan på min karriär inom safaribranschen

Mitt mål är att äta för ungefär 5 kronor om dagen, för då kommer mina pengar räcka åtminstone över vintern tills det börjar bli plusgrader igen. Efter det räknar jag med att skogen är full av nässlor, knaprig bark och kanske en och annan kotte som legat sig saftig under snön. Mina inköp av blodpudding, havregryn och bönor sker inne i lilla byn efter en strapatsfylld promenad längs en liten geggig stig där det enbart med bästa vilja går att gå i bredd, vilket man av någon anledning gör med folk som av någon outgrundlig anledning genast har inträde till bubblan. Att handla mat är kanske inte det mest glamorösa man kan göra, men äventyr väntar bakom knuten om man bara bemödar sig att betrakta dem som äventyr. Hursomhelst, lilla Leksand är litet, idylliskt och har ryktet om sig att vara så straight att det är exotiskt, så gårdagens shoppingtripp var något extraordinärt. Jag hade precis betalat och började knöka ner snabbmakaronerna i ryggsäcken och noterade utan större intresse grabben som bökade runt i sin ryggsäck bredvid. Men episoden under senaste nyårsfirandet, då skoterkillen som kollade så konstigt på mig visade sig heta Hanna, är enbart ett av alla de tillfällen då jag lärt mig att inte dra alltför snabba slutsatser om könstillhörighet. Jag vände på skallen igen, och se var det minsann inte en liten dalmasflata som glodde tillbaka innan hon pallrade sig iväg. Som om detta inte var nog såg jag dessutom två nötväckor utanför mitt fönster imorse, kanske skulle man börja leda fotografiska expeditioner för utråkade pensionärer i tragisk avsaknad av gaydar och ornitologiska talanger.

Hej hopp i rönnbärsskogen

Om ni skulle ta en promenad i Dalarna och plötsligt står öga mot öga med en nästan två meter hög ljuskrona gjord av rönnbär och lite blåbärsris långt uppe i ett träd, så kan ni vara lugna. Det är bara lite folkhögskoleelever som haft projektdagar. Jag hade rönnbär innanför kläderna när jag lade mig på kvällen, och känner det djupa kreativa bubblet inom mig.
I övrigt har jag så mycket roligt för mig att jag knappt hinner äta, plötsligt försvann ikeafläsket, men ikväll blir det nog innebandy (just det) men åter äppelpaj med bisarra mängder kolasås så jag får ordning på min smäckra lekamen igen.

Kom igen Darling, vi glömmer allt annat...

Min osvikliga känsla för nörderi gör sig påmind, och jag kan upplysa om att ungefär halva skolan nu nåtts av meddelandet att vi faktiskt har två olika sorters saliv i munnen där smaklökarna endast lever i 5-7 dagar efter att de efter puberteten ändrar karaktär, vilket leder till att vi då får förmågan att börja uppskatta ting som kaffe, oliver och rödvin. Om det var jag som läckte informationen under verkstadsfesten, och om varenda själ avskräckts från tanken att pussas låter vi vara osagt.
Alltså, mitt nörderi och beundransvärda förmåga att snöa in... Det har tagit mig snart ett dygn att fylla i blanketten så staten bidrar till min blodpuddingstäta diet. Då menar jag inte ett dygn som i att jag gått runt och tänkt att jag borde fylla i den, utan jag har haft papperseländet i min omedelbara närhet, tittat på det, läst igenom, lyft på mina ludna ögonbryn och långsamt bänt ut betydelsen ur de små svarta bokstäverna. Jag har en stark tendens att göra saker mer invecklade än vad de är, speciellt om det är byråkratisk dynga som kan få mig att tro att mitt intellekt inte svävade iväg igår när jag stod i ett moln av thinner och nynnade en passande strof av Nationalteatern. Min allra första riktiga etsning är genomförd med bravur. (Nej Sesskan, den lilla nyckelringen i 9:an räknas inte.)