tisdag 28 oktober 2008

Sjusovare? Oh no, not me

Åh det är så sshjönt (ni som träffat mig på sistone och hört min nya hittepådialekt förstår vad jag menar) att vara hem i norr igen, jag tuggar på en avokado som jag inte skulle belastat min studentbudget med i vanliga fall och sitter på en rumpa full med träningsvärk efter skivstångspasset som jag längtat efter i månader. Friskis&Fläskis i mitt hjärta.
Under gårdagskvällen bjöds det på te och mina fina älskade gamla Hermanbrudar hemmavid, det blev en hel del skvaller, skratt och min fuskcheesecake utan cheese. Det slumpade sig så väl att jag tillochmed fick en översovande madrass med en översovande vän på, och i gryningen anslöt den sovande vännens kusin så det blev en riktigt social liten frukost. Och föresten har jag glömt att berätta en världsomvälvande nyhet; jag kan äta fil igen utan att drabbas av kolik, hurra trots att jag inte blir riktigt klok på min laktrasproduktion. Till sist blev det ett mysigt förmiddagsfika på värsta heta innefiket där det sörplades värsta heta chai lattés, fast jag bröt mönstret med en färgglad smoothie och kände mig inte särskilt mogen alls.

Och föresten, vintertid måste vara det bästa människan har hittat på! Jag har nämligen en intensiv hemlig dröm om att en vacker dag bli en oförskämt morgonpigg människa, men lyckas liksom aldrig riktigt vrida tillbaka dygnet eftersom jag är något av en kvällsmänniska. Föreställ er då min glädje över att man löst det så smidigt att det istället är dygnet som får vrida tillbaka sig, och så länge som jag frenetiskt håller fast min sommartidsdygnsrytm är morgonpigget ett faktum. Hurra!

lördag 25 oktober 2008

Tebaks.

Efter en lite omtumlande vecka känns det mycket bättre att vara hemma i norr än jag trodde när jag kramade leksingarna hejdå igår. Redan på perrongen möttes jag av en far och två mycket mycket goda vänner varav den ena uppenbarligen suttit på samma tåg halva vägen och den andra är hårig och slickade mig i örat. Det är något speciellt med att vara hemma igen, trots att man inte känner igen en kotte när man vandrar runt i stan och trots att jag plötsligt äter mandlar som eftermiddagstugg istället för bönor kan jag inte ungå att sakna en viss sötböna. Särskilt efter sista kvällen.
Och idag är det ingen vanlig dag för det är min 19-årsblivardag som började med frulle på sängen och en hundbok, en vanlijbulle och en liten mp3 (jag antar att min familj inte vill att jag ska gå runt som en tattare och tigga elektronik av alla mina vänner). Sedan vet jag inte vad som hände, jag skissade en bulldog innan jag&mor for till IKEA där vi råkade ut för universums segaste (och vete sjutton om jag inte överdriver) kassör, jag ska aldrig någonsin handla på östra Birstas gigantiska mataffär igen eftersom det krävs en smärre promenad för att jämföra priset på ost och plötsligt hade jag spenderat hela födelsedagen i det köpcenter som man ibland känner för att bomba. Men jag är inte bitter, för jag köpte höstgodis och tvingar min bror att laga medelhavspaj medan jag sitter här och latar mig. Och det är så skönt att vara hemma i världens bästa årstid. Föresten har vaktmästaren krattat ihop en meterhög lövhög på gräsmattan och i skydd av mörkret vet man aldrig vad som kan hända. Bella och jag laddar inför kvällskissningen.

fredag 17 oktober 2008

Stadstripp

Vi kände en okuvlig längtan efter att vidga våra vyer, så metallarna gjorde slag i saken och begav oss i början av veckan till huvudstaden. Det blev ett par tokigt intensiva dagar med 4000 silversmedjor som skulle besökas, och någonstans däremellan flängde man runt i stadens undre kollektivtrafiksnätverk eller tröck i sig en haloumirulle. Jag har hört att det bara är veklingar som böjer ordet "tryckte" grammatiskt rätt. Hemresan var också rätt spännande eftersom jag sista dagen beslutade mig för att köpa en meterlång uppspänd duk, plus några i standardformat. Det enorma vita underverket skulle alltså kånkas ner till centralen, in i tåget och sedan hem från stationen tillsammans med de andra ramarna och min tredagarspackning (som visserligen till större delen utgjordes av tre underbyxor, en t-shirt, skissblocket, en uppsnappad qx och en chokladboll, men ändå). Men som gamla Shakespeare kräkte ur sig; Vad kärlek vill det vågar kärlek gärna. Åh, min vackra jätteduk...
Något som skakade mig i mina grundvalar var däremot att flatspaningen var helt obefintlig. Otroligt märkligt, så det första jag gjorde när jag kom hem var att slänga mig på divanen hemma hos Professor Tubbis (aka Drottningen av Rufs) och sjöng ut. Professorn rynkade också hon sina lurviga pannprydande ögonbryn, men försökte lugna mig med att det kanske förekom ett jippo någon annanstans i staden. Typ gratis öl eller en höstrea på baggybrallor.
Åh, jag är så nöjd över att vara tillbaka i bubblan. Staden är så stor, och lilla Leksand är så underbart litet. Just nu gillar jag små saker.

söndag 5 oktober 2008

Anatomistudierelaterad muskelbaksmälla

Faktum är att jag gör annat än att dänga hammare i plåtar och tumveck, till min stora lycka har jag genomlevt en hel krokivecka i gympasalen. Visserligen hade jag under första dagen norra halvklotets grövsta pms och var tvungen att gå ut en liten stund för att preventera brukande av fysiskt våld mot första bästa keramikare, men sedan gick det lite bättre. Sitter man en hel vecka och tecknar nakenfisar så får man liksom fason på det efter ett tag. Visserligen fick jag en del träningsvärk, men har å andra sidan flörtat in mig hos en brud som är grundligt utbildad i muskelknådadets ädla konst så jag håller gott mod.
Annars då? Jo, bortsett ifrån att det känns som om jag blivit översprungen av en bakteriell buffelhjord, mår jag fortfarande prima. Imorse åt jag föresten frukost i sängen tillsammans med den lilla katten Vincent som hoppade på mina tår genom täcket utan att jag skrek, kanske börjar jag förstå mig på katter. Ja tänk vad man lär sig om man bara tar tillfället i akt, men vid närmare eftertanke så är det rätt ofta tillfället som tenderar att hoppa på en och plötsligt flyger det pennvässare, tamponger och kattungar all världens väg och man förstår först efteråt att: Hoppsan Kerstin.