270 vackra dagar som tog slut.

Av någon mystisk anledning har jag flyttstädat mitt rum. Har verkligen ingen aning om varför jag gjort något sådant, för flytta är något som jag inte ska göra i övermorgon väl..? Tack och lov för dreadsen som gör rensningen av avloppet så hårfritt och okomplicerat. Ruggigt glamorös syssla vill jag lova.
I min barndom älskade jag och tvätta fönster. Detta hade kunnat vara till min mors välsignelse om jag inte råkat vara så dålig på det, och det har liksom hållit i sig. Jag splashar mest runt smutsen och förlorar oftast tålamodet lagom till innerrutorna, och nu har jag ingen suckade mor som kan avsluta mitt projekt. Ränderna går aldrig ur quaggan som man brukade säga. Tills den dog ut naturligtvis.

Eftersom alla går runt och leker en lek som går ut på att vi kanske skulle sluta skolan imorgon, så var det igår alldeles tvunget att leka avslutningsfest. Ack, som jag har längtat efter att få hoppa omkring med mina långa lurviga spiror och ruska på dreadskammen som ett ystert gotlandsruss till tonerna av det eminenta bandet. Jag gillar verkligen att dansa, även om det inte blir så mycket av den varan i de lågkvalitativa haken i hemstaden som bara spelar tocken däringa dunka dunka. Hur dansar jag då? Förbluffade, utan att lägga någon värdering i det ordet. Jag kör ungefär samma teknik på Friskis, skutta skutta med hela kroppen och kombinera med lite schyssta moves från syretoppen i favoritpasset.

Fjällfil någon?

Igår var det vernissage för tvåornas, inklusive fina lilla frugans, examensutställning i Falun. Vernissager är något jag har en rätt kluven inställning till, visserligen är det kul att ta på sig finslipsen, sota ögonen och rufsa till dreadsen, fast å andra sidan infinner sig nästan alltid känslan av panik när man står där med sin välkomstdrink och ler som en dåre i väntan på flygvärdinnesjukan.
Partajet på skolan var roligt värre, speciellt när man hamnar på gräsmattan och sjunger visor långt in på natten istället för att stöka runt inomhus till åhörandet av någons tvivelaktiga musiksmak.

Igår uppdagades också en fadäs a´la planeringsgurun Joe; tack vare mitt otroliga minne fyller min käre fader och upphovsman jämt samtidigt som jag och frugan planerade att befinna oss i Jämtlandfjällen. Så om du är sugen på att för en billig penning 10 juli fara Sundsvall-Enafors (stationen vid Storulvån), och tillbaka igen på måndagen den 13e, och leva farligt eftersom det står mitt och frugans namn på biljetterna (äsch, det blir jättespännande om konduktören slänger av er i Stöde), let me know.

Pling pling

12 timmar om dagen i verkstaden. Det är så mycket jag vill göra, det är så mycket silver jag vill fila på och så många roliga saker att löda ihop. Min bänk ser ut som ett slagfält eftersom jag gett upp det där med städning. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Jag har total separationsångest.
Runt halsen hänger just nu något som jag ser som mitt slutprojekt; en visselpipa i 250 kronor silver. Dess späda tjut ska förhoppningsvis ljuda över pride i sommar och just nu pinglar den glatt när jag går som ett katthalsband. Ett sådant skulle kanske varit schysst på Doris, speciellt när jag och frugan igår tyckte att det luktade konstigt i rummet och sedan hittade en trast under sängen.

Som lax på löken är det inte bara mina silverrutiner som kraftigt kommer förändras om blott 10 dagar. Normaldistansen mellan mig och frugan brukar som max ligga på 40 meter, och plötsligt kommer den mäta 40 mil. Dynga. Och i höst förverkligar hon sina drömmar några kilometer bortomför det kända universums ytterkanter, Göteborg. Dynga.

Hemsidan har dessutom fått något som verkar vara cyberspaces svar på vinterkräksjuka och körtelfeber. Den är sjukskriven tillsvidare.

Hägg.

Nu blommar häggen igen, och varje år minner hägglukten om andra vårar på annan vårmjuk jord. Häggen som blommade när man med smala ridbyxben cyklade hem i vårskymningen från stallet, häggen som doftade när man flåsade som mest i mördarbacken upp mot läroverket och för att vara lite kryptisk den där häggen som blommade i det normala hårets sista vår, som satte griller i huvudet på mig och som kanske bara var en märklig mutation som aldrig kommer återuppstå. Antagligen.
Ja sanna mina ord, nu tänker jag bli superförundrad över detta årstidsbyte som trots allt faktiskt inträffar en gång om året men som uppenbarligen är helt omöjligt att vänja sig vid.
Igår var det också bra med hägg. Efter att ha hakat av broddarna från gympadojjorna begav jag mig ut för att ta mig lite spring i skogen, och av total träningsabstinens brallar mina ben iväg i ett dödsföraktande tempo. Medan benen skenar iväg med mig skickar mina vitala organ vilda signaler om att de kommer haverera om de ska pumpa runt syre i den här hastigheten. Tack och lov för häggen, jag styrde helt enkelt kosan och de våryra tossiga fossingarna rakt in i hägg som jag kunde stå och lukta lite i.
Och solen gick ner över glittrande Siljan, pippifåglarna kviddivittrande i de häggspinnarfria vita träden och det var så vackert att jag nästan kissade på mig.