Snöhund och SnöJoe

Jag förstår att ni blev besvikna. Kanske till och med chockade. Men den bittra sanningen är att jag spenderade julhelgen datorlös (lov, pris och ära), så den så traditionella julbilden på mig och Bellabuff uteblev. Som plåster på såren skickar jag ut en annan bild för tid och evighet i cyberspace, nämligen en från vår tidiga långpromenad i den halvmeter snö som lite hastigt och lustigt föll från himlen. Glad vinter!

Jullov och tomtar lite här och var

Mitt första lyckliga återseende skedde på perrongen när jag hoppade av tåget efter 12 timmars resa när min kära mor mötte mig med vår kära hund. Lycklig tjej, lycklig hund. Andra trevliga återseenden skedde på fantastiska Friskis&Fläskis, funderar på att sluta fika och börja träna med folk man nostalgidejtar såhär under högtidshelgerna. En gång i tiden var jag konditionsmässigt en kapplöpningshäst men efter ytterligare ett halvår på folkis känns min lungkapacitet som en rostig plåthink, och då ska vi inte ens tala om hur klen jag blivit på sistone. Dock var det hela fantastiskt, under löplåtarna fick jag lyckorysningar i hela kroppen och jag ville aldrig sluta skutta och flina.

Igår invarderades lägenheten av mina vackra, kloka, skarpa vänner för att dricka glögg och skvallra för allt vad tygeln höll. Ack, stundom under kvällen slog lyckan till som en murbräcka i magen och jag blev alldeles glad och stolt över att dessa excellenta brudar är mina kompisar. Ljusen brann så fint och utanför fönstret föll snön i lappvantar som måhända täckte E´s tappade mobil under ett fint vitt täcke. Snön fortsatte falla vilket föranledde till att det under dagen varit traditionsenligt kaos utanför köksfönstret som det alltid blir vid snöväder, obehagligt när ambulanserna går i skytteltrafik. Fördelen med snö långt upp över knäna (tack för studentkängorna) är att både matte och hund kommer sova mycket gott inatt efter dagens promenad. Bella är som sagt en snöfisk.

Åh det är rätt nice att vara hemma, även om jag i skrivandes stund håller på att förgås av långtråk och socialsug. Kvällen kommer spenderas ensam hemma med kakburkarna, undrar om det måhända kommer sluta lyckligt. Kanske bakar jag något mer för mitt blotta nöjes skull, köket har äntligen renoverats klart och är så fint så. Ja för här hemma händer det verkligen saker när man är borta, till exempel har någon köpt toalettpapper med julmotiv så man får sin dagliga spänning i vardagen när man chockas över att man bajsat jultomtar. Se där.

Nedrans.

Någonting som jag tycker är alldeles förbannat obehagligt är att hitta hål i tänderna. Jag hade lika gärna kunnat hitta en knöl i bröstet eller tappat känseln i benen, jag är trasig och reparationen kommer bli dyr, smärtsam, förnedrande och oerhört besvärlig. Jag borstar mina tänder två gånger om dagen, använder tandtråd varannan dag, gurglar flour med ett synnerligen sympatiskt ansiktsuttryck varje kväll och försöker reglera mitt umgänge med socker till en gång i veckan under helgerna. Eller iallafall till en gång om dagen. Hursomhelst. Jag avskyr´t.Hur gör alla andra som inte lider ständiga nederlag mot Karies och Bactus?
Dessutom har jag insett att det är julafton om en och en halv vecka, hm. Jag kan inte lova att ni får julklappar av mig i år. Precis som vanligt alltså.

Summering

Att ha ett litet blogguppehåll är ungefär som när man återser en mycket god vän efter att ha varit ifrån varandra ett halvår. Trots att man fortfarande känner att man gärna vill umgås och spendera tid tillsammans vet man inte riktigt vart man ska börja. Hur summerar man? Hur kan man hänga upp en konversation på en flera månader lång referensperiod? Jag menar att om man sågs igår kan man alltid börja med att diskutera konsistensen på frukostgröten.

Vi kan säga såhär. Jag har varit i Göteborg igen och lyckades gå fullständigt fullständigt vilse mellan Brunnsparken och Centralen, en sann bedrift för någon som anser sig ha ett fungerande lokalsinne. Det har snöat i Värmland. I lördags hade vi julfest som jag anser vara den första festen på Kyrkerud där jag lyckades undgå allt konstigt som envisas med att hända och istället ägna mig åt att dansa som en glad galning. Dessutom har jag trippat längst fram i lussetåget som skolans utvalda Lucia. Vackrare dreadslucia har väl aldrig skådats om jag får säga det själv, och även om nersvössvetten rann sådär som den inte brukar göra på de gracila högstadieluciorna kände jag hur jag vände hela mitt töntliv till triumf. Så himla mallig vettu.

Sånt som jag pysslar med om dagarna

Jag är så begåvad.

Whwhwhwh....

Så låter det ibland. Det låter nämligen som om det bor någon i mitt öra. En hund som ruskar vatten ur pälsen eller en kattuggla som flaxar förnöjt med vingarna. Ett tag trodde att jag att det spökade i örat, men eftersom det inte känns tillräckligt läskigt föll den teorin. Kanske är det bara min trumhinna som tröttnat på att hänga där alldeles väluppfostrad och nu vill ha lite lajbans.
I Värmland är det frostigt, stjärnklart och pissekallt, jag blir mer och mer övertygad om att norr om dalälven is the place to vara under vintern. Värmland är ett mystiskt ställe. Det går oknytt på Kyrkerud. Det händer läskiga saker här och där, alla är lite konstiga och det luktar liksom lite räv. Min kära veganvän förstår vad jag pratar om. Oknytt. Det händer att jag smyger iväg och jobbar med mitt fenomenala serietecknarprojekt för att fundera över hur allt ligger till. Och jag kommer fram till att det är oknytt. I mig.