Saker som man inte väntar sig 1

Plötsligt börjar ens morsa prata med en på facebookchatten. En smärre chock vill jag lova.

Lefty och jag

När jag var tio år var min klass ute i skogen med fröken. Vi skulle titta på spår i snön, dricka saft och elda. Jag hamnade i eldgruppen och skulle sålunda tälja lite stickor till brasan. Det säger sig självt att överlämnandet av en kniv till en tioåring kan sluta lite hur som helst, vilket det också gjorde. Ett djupt djupt snitt i vänster ringfinger och ett nästan lika djupt i lillfingret. Buss iväg till akuten och sy ihop de nerver som strukit med. Sedan dess har det stackars fingret aldrig riktigt repat sig, jag tänker sällan på det men jag går runt med en ständig sockerdricka och nerver som reagerar väldigt surrealistiskt i det arma ringfingret. Får jag en smäll, om än så försiktig, på ärret gör det så förbaskat ont. Nu såhär tio år senare kom jag plötsligt till insikt om något av betydelse. Hur ska jag någonsin kunna bära en ring på det fingret utan att vrida mig i plågor var gång ringen slår i något? Inte för att jag hyser en alltför intensiv vurm för tvåsamhet i ett kärnfamiljselände, men ändå. Tanken gäckar mig. Kanske kommer jag få tatuera mig pannan för att intyga att jag minsann inte är en herrelös böna när den dagen kommer? Den som lever får se.

Kort och gott

Det finns ett enda giltig skäl, vattentätt argument och logiskt resonemang för dig som lever i i-världen att äta kött. Inte ekologiskt,"direkt från bönder där djuren har det bra" (finns för övrigt inte i din dagligvarubutik) eller något annat trams.
Att din egen personliga njutning och fröjd i att äta andras kroppar står högst på agendan. Ville bara säga det.

Detta är dagen som Herren gjort

Dagen började redan klockan 4 imorse. Vaknade med ett sprätt och var så stressad att pulsen dunkade i fötterna. Har börjat hända allt oftare på sista tiden, och för ovanlighetens skull minns jag inte vad jag drömt då jag vaknar i vild panik. Drar slutsatsen att jag på morgonkvisten har två val; antingen minnet av att vakna som en brusten stressvettig fiolsträng eller med en molande obehaglig känsla vid det glasklara minnet av nattens alla suspekta drömmar. Häromnatten drömde jag vidare på den fest jag lämnat vid tolvslaget i sann askungeanda, det utvecklades till att alla bar pyamas, alla hus fylldes långsamt med vatten och jag hade panik eftersom jag var tvungen att dölja något uppenbart för alla. Tror att det brann någonstans.

Nog om mitt nattliga tramsande och åter till denna dag. Morgonens genomgångar av skalenligt modellbygge var väl inte det mest euforiska jag upplevt, men lunchens gratinerade qournfärs lyste upp tillvaron. Sedan gick jag loss på en stor bit papp med mina nyinköpta jordfärger, på sista tiden har jag blivit sjukt less på mitt bildspråk, känner mig värdelös och tror att det kommer leda till något fantastiskt. Dagens outfit är för övrigt ett svart noppigt underställ från topp till tå, mina stora trasiga jeans som är på sniskan mest hela tiden och så dreadsen på det. Sedan drack jag te och läste i senaste Bang, språkade med veggisarna och annat löst folk, och nu ska jag måla lite till i väntan på eftermiddagens spenatsoppa. Efter det tänker jag visa upp min lätt mintgröna hy i simhallen med ovan nämnda folkisbekantskaper. Sådärja, saklig dagsrapport som jag avskyr i andra bloggar är härmed uppfläkt.

Bada bada bada plask plask plask!

Tillbaka i Värmland. Det tog ungefär 12 timmar (varav jag sov bort de flesta) innan stora mystiska relationskarusellen var igång igen, tack och lov för att skolan bjussar sina elever på inträdet till simhallen så man kan plaska runt lite, grubbla och filosofera. Min simoutfit är så in i baljan snygg. Och ekovänlig. Inget plagg var i produktionsstadiet ment att simmas med, men överdelen fick jag av en god vän som råkat beställa fel storlek (hurra för endiverkroppen) och mina eminenta shorts hittade jag bokstavligt talat på ett träd i skogen. Helt perfekt svarta shorts i precis min storlek helt gratis.
Inom kort drar arbetsprovseländet igång igen, kanske blir jag en superduperaktiv bloggare som flyr från mina förpliktelser eller så blir jag i det närmaste osynlig. Fast min förmåga att verkligen göra allt förutom det jag borde när jag blir lite stressad kanske föranleder till att jag hänger på alla andras bloggar istället, typ Underbarablara, Smaskigt Fakta eller Fulheten. Vad ska man med arbetsdiciplin till när hela internet är en latjolajbanlåda?

Om jag glömmer dig blir jag någon annan

Det finns två tillfällen i livet då jag får frid i sinn och blir helt tillfreds med den jag är. Vid staffliet och på Friskis. Imorse knatade jag iväg till min kära träningslokal, gick ett medelpass och upplevde det fantastiska endorfinruset. Det är fortfarande hejdlöst roligt att träna fast min fysik börjar övergå till en vanlijbulle, för trots att mina vitala organ och muskler skriker efter syre och en gedigen tupplur på soffan finns det något i mig som är helt och fullt övertygat om att det finns mer skutt i mina ben, alltid mer svett att utgjuta över gympagolvet. Denna drivkraft är precis lika stark som under den goda tiden då fysisk aktivitet var något mer reguljärt förekommande i mitt liv, den tar mig framåt även när mjölksyran pekar åt ett annat håll (liksom min sexisism ger mina fossingar vingar som gör att jag enkelt löper förbi varenda gubbstrutt som vågar visa sig i ytterfil under löplåtarna).

När svetten låg som ett knastrigt täcke av salt över hela mig begav jag mig hemöver och tog vägen förbi bokhandeln. Jag älskar verkligen att köpa böcker. Under gymnasiet råkade jag vinna att presentkort där som går ut inom kort, varvid jag bestämde mig för att shoppa loss. När jag plockat på mig en bröt ritblock och pennor begav jag mig till den skönlitterära hyllan. Där hittade jag debutromanen av den här piffiga tösabiten. Sedan hände något märkligt och mycket besynnerligt. En ensam tunn liten bok. Titeln gav mig andningssvårigheter och svindel. Porträttet på framsidan skakade mig i mina grundvalar. Egentligen utan synbar anledning. Att den var snordyr, verkade superpretto och bara innehöll några poetiska djupa stycken fulla av nonsens på var sida spelade ingen roll. Jag visste att det var min bok. Den som sett min konst på nära håll kanske anar mina rysningar när jag kommit hem, sätter mig i hundfotöljen med ett kopp te och första stycket lyder såhär:

"Hjärtat har två kamrar. Hjärtat har två dörrar.
Båda kan stå öppna och båda kan stängas.
Bara hästarna galopperar oskadda genom båda."

Synd bara att tvåtusentio är så erbarmligt märkligt att skriva

Nyår spenderades ute i Ångermanlands obygd i ett litet översnöat torp utan el och vatten. Det var fint som snus det. Trots att vi eldade på som tokar tinade aldrig snön som dragit in på trasmattorna. Frostrosorna täckte nästan helt sikten ut, nyårsmaten tillagade vi genom att lägga in gjutjärnspannorna på glöden i öppna spisen (en nyårsmeny som i övrigt bestod av hejdundrande vegetarisk hflc-middag) och mellan klunkarna av julmust diskuterade vi så saliven stänkte över nyårsoutfiten. Sånt gillar jag. På tolvslaget pulsade i ut i djupsnön i den koboltblå nattskogen, släppte iväg två röda ljusballonger när tolvslaget kom på transistorradion och kände hur det nya året vällde in över oss.