Bristande ledarskap

Efter en hel tonårstid som fjant har jag tagit revansch, utan någon större självinsikt drar jag ändå slutsatsen att en av mina mest störande egenskaper nuförtiden är att jag är en riktig besserwissrig ViktigPetter när andan faller på. Men imorse när jag cyklade till skolan insåg jag ändå vikten av att inte leka alfacyklist när man inte har torrt bakom öronen. Jag stod längst fram i klungan av ärbara cyklister vid ett stoppljus och kände mig lite stressad över att lotten fallit på mig att cykla iväg först när det röda snart skulle blinka om till grönt. Morgonsolen är lurig ibland. I min yrvakenhet blev jag plötsligt övertygad om att det var grönt, och så plötsligt var jag 20 centimeter ifrån att bli nitad av en spårvagn.

I lördags var jag på queerbuggkurs till förmån för Ingen Människa Är Illegal med två flator jag lärt känna (alternativt på buggkurs med två kompisar, lite beroende på om man nyttjar principen av den Stora BögLjugarSkolan eller icke). Mellanstadiedisco med ljusslingor, popcorn och trocadero, med en hint av pensionärsnöje samt ett statement för mänskliga rättigheter. Om det var bra? Tjofaderittan att det var! Där och då hann jag faktiskt begrunda mina ledaregenskaper och sällade mig till de som ville följa och snurra, allt för att slippa ta kommandot över detta snurrande som jag inte sysslat med sedan högstadiet. Nåja, när en annan flata spände sina leende guldbruna ögon i mig ändrade jag mig naturligtvis till att dansa kavaljer, nog har jag gjort bra mycket underligare saker för damers skull än snurra dem om de nu hemskt gärna vill. Svetten rann och det eminenta queerdansbandet Klas-Ingelaz spelade, jag hade satt upp dreadsen i kam och bjöd upp allsjöns queers som om där ingen skam fanns i min kropp. Tiderna förändras, till och med superstraighta dansbandskulten liksom att man numera inte ber om telefonnummer utan om efternamn så man kan adda någon på fejjan. Följderna av denna kväll bestod i träningsvärk i vristerna och en intensiv längtan att grunda en feministisk kör.

Och så har duktiga flickan som aldrig någonsin hoppar av eller ger upp någonting tjatat sig till att få byta klass. Duktig Joe.

Surfar på barrikaderna

Här händer det grejer minsann. Något som är fint med min nya hemstad (börja inte gråta nu kära norrlandskamrater) är att det finns en galet stor och färgsprakande politisk scen för sånt som jag tycker är viktigt. Typ klimatet och förintandet av könsmaktsordningen. I lördags deltog jag i en cykeldemonstration, Avenyn blockerades av 500 plingande cyklar, helt galet surrealistiskt sound av alla dessa plingelingande plingklockor, och till tonerna av den cyklande orkestern gjorde vi ett tappert försök till att påverka stadens klimatpolitik. Där presenterades jag för min sambos kompis kompis som haft dreads och har hund, så vi hade väldans mycket att prata om varefter jag blev inbjuden till vegansk valvaka. Tänk er filmen Tillsammans, fast med något yngre medelålder, då har ni kollektivet som jag stövlade in i i söndags kväll, helt fantastiskt att sådant finns.

Valet pratar vi inte om. Jag har haft ont i magen sedan dess. Ju mer jag tänker på det, på själva principen att att parti vars ideologi har grott i nazismens rötslam etablerats i rikets högsta styrande organ är ju... (springer och kräks.)
Int´mycket man kan göra än att springa på fler manifestationer och demonstrationer. Coolt att man kan ta så tydlig ställning enbart genom att dyka upp på en specifik plats vid ett specifikt tillfälle. Det är fint. Så? Vad tycker vi om SD? ILLA ILLA!! Hur illa? SKITILLA; USCH USCH USCH!!

Mitt liv i rosa

Häromdagen när jag cyklade genom ett regnigt torskdoftande Göteborg blev jag omcyklad av en karl med ett rosa bälte. Då ville jag också ha ett rosa bälte. Någonting rosa överhuvudtaget. Verkligen. Och det är skitkonstigt eftersom jag avskyr rosa och endast klär mig i en färgskala på vinrött/mossgrönt/svart/grått/brunt/vitt och ett par jeans på det. Sedan anade jag sambandet, man blir som man umgås helt enkelt.

(nja, Sara Lövestams verk är kanske inte fullvärdigt genusvetarrosa, men det duger)

.

Kommer på en titel när jag levt klart den här pocketboken

Nu dricker jag te efter att ha dammsugit mitt hem som jag delar med två galet trevliga wannabeeveganer. Detta är den första sysslan på två veckor som inte varit ett äventyr, faktum är att jag börjar bli utled på äventyr.

Jag skulle lika gärna kunnat vara en karaktär i valfri roman av Sara Waters. En vilsen bonnflicka som söker äventyret i Paris, rycks med i hemliga sällskap och konstnärskretsar, finner sig själv i undergroundkultur á la 1800-tal. Kärlek, dramatik och magiska nätter. Typ. Med den enda skillnaden att jag hamnat i en Göteborgsk förort, min vita springare är en spårvagn och mina hemliga sällskap består av en salig sörja av queers, feminister och en och annan kristen kotte. Ibland en sällsam kombo av dessa. Egentligen har jag levt ett år på två veckor, så galet många nya människor som jag nästan lärt mig namnet på och miljoner handhälsningar (så om det går någon form av kräksjuka lär det visa sig inom kort). Jag har åkt tåg till ett hemligt ställe i Värmland med hjärtat i halsgropen och flashat mina frikyrkliga skills att kränga kaffe på Feministisk Film Festival, där jag godtog en nötkräm som duglig lunch, skrattat/gråtit mig fördärvad och med alla krafter försökt hålla kvar mitt norrländska tungomål. Istället för "alla ekorrar byter bo" har förslaget varit "alla bögar byter båt", och ja jag vet att den röda tråden i det här egentligen är en härva, men det är lite så som jag har det. Härvigt och rött. Om kvällarna när jag återvänt till mitt lilla minikollektiv har jag så svårt att somna, för jag ligger i mörkret med öppna blanka ögon och är så fruktansvärt lycklig.