My little pony

Om två veckor har jag tenta. Så därför rör jag inte min böcker just nu (jag ligger ju faktiskt bara 400 sidor efter lässchemat, tjohej...) Istället funderar jag över att jag som en väldigt hästcentrerad person gärna ser människor jag träffar som just olika sorters hästar.

Här ser ni till exempel den vid några tillfällen nämnda Pärlan, min trogna följeslagare och ljus i mörkret, i hästversion. Hon är en vän som tillochmed kan ge mig en sned blick och fråga "var det där en ponny eller?". Inte för att hon förstår grejen, men ändå.



Gamla flamman från ungdomens dagar som borde masa sig till Göteborg någon gång.



Ett mingel från i lördags. En typisk ponny, också enligt Pärlans definition.

Min kära Sesskan som befinner sig i exil, om hon nu vore en häst. Trakhener, skimmel.

Ett annat mingel från i helgen. Inte så ofta som jag stiftat bekantskap med en svart akhal-teke, måntro om jag får sätta tänderna i en sån igen.

Vilken häst skulle du vara? Har jag träffat dig har jag ett svar.

Antar att jag ändå har mina djärva stunder...

Gårdagen var helt magiskt kul. På mina ögonlock låg guldglitterögonskuggan i ett tjockt lager och på klubben varvades generösa skaror feministbibliotekarier, hipsterflator och aktivister med förvirrade skockar av kostymnissar och coola killar. Feministkören mottog stående ovationer och sedan dansade vi oss fördärvade och drack gratis dricka. Råkade köra in armbågen i min buksvågers öl och grämde mig i skam. Minglade som en galning med varierande resultat, hejade och grubblade över min relation till kortisar i allmänhet. Idag har jag ömma fötter och efter två ansiktstvättar ändå inte fått bort några större mängder av varken glittret eller kajalen. När jag inatt svängde mina lurviga på det epelepsiblinkande dansgolvet tänkte jag det märkliga i hur något som aldrig händer ändå kan få så stor uppmärksamhet i min hjärna. Men när jag cyklade hem med sambon genom natten kände jag ändå salt i triumf på mina läppar, och jag tänker att saker som aldrig händer är utmärkta utgångspunkter för att teckna serier. Här är mitt senaste projekt. Lite för stort för att gå in i en scanner.

Förnöjsamhet, trots allt

Jag är väldigt glad att jag är här. Den här tiden är tjock, som vispgrädde, substans. Igår känns som förra veckan. Tiden rullar på, jag läser genus och tror faktiskt att jag håller på att bli sådär sval och akademisk som jag hoppats. Plockar kastanjer från cykelvägarna och huttrar om mornarna när jag cyklar ner till Älvsnabbaren. Nu syr jag en guldväst och imorgon ska jag och några andra sjunga på en av stans mer fashionabla uteställen. Vi har repat in fina visor om att heterosexismen ska dö och patriarkatet ska krossas.

Alla dessa brudar

En högst provocerande dag. Det började med en sväng till IKEA. Phu. 'Nuff said. Sedan gick jag till Åhlens medan jag väntade på Pärlan i stan, för att se mig om efter en ryggsäck, något som jag sannerligen behöver. Alla. Dessa. Brudar. Som. Glor. Jag måste liksom gå igenom sminkavdelningen för att komma in i bygget, och överallt alla dessa photoshoppade brudar som glor på mig med stylat hår och halvöppna blanka munnar. Affischer. Reklam. Jag blir provocerad av reklambrudarna där de sitter uppklistrade på lysande montrar ovanför oändliga rader av burkar och krämer och allsjöns jox. Jag tänker på Push Up. På gårdagens länkade låt. Jag tänker att de som skapat bilderna vill tjäna pengar på att människor ska känna sig oproportionerligt fula och lukta oproportionerligt illa. Brudarna av kött och blod glor också på mina dreads som antagligen skär sig mot mina läderskor, chinos och strukna svarta dyra skjorta medan jag klampar fram genom parfymodören för att nå rulltrapporna. Hm. Jag tänker på systerskap. Hittar ingen ryggsäck. Bara en bedrövlig mängd handväskor. Samma resultat på barnavdelningen. Cyklar i min välvårdade outfit till ett väntande sammanträde, och jag är faktiskt så snygg att Pärlan blir alldeles förvånad. Det är Söndag och jag ska på möte med dagordning, så jag har valt att vara snygg idag. Mötet inleds med en tyst minut över 10-årsdagen av händelserna som utlöst kriget mot terrorn. Jag blir provocerad. Jag tänker tankar om perspektiv. Om att dö som vit. Om att dö som arab. Terror och vems liv som räknas. Vilka som dör nu. Vilka som räknas. Och jag tänker lättat att jag förstår att jag inte vet allt och att jag inte hittar på egna lösningar eller sanningar alldeles omedelbart. Men jag är fortfarande provocerad. Och jag tänker att det är bra.

Kvällsserenad

När jag kommer hem till mitt fina hem... Tänder ett doftljus... Kokar mig en kopp grönt te... Då lyssnar jag på den här vackra låten och drar en vals i vardagsrummet... Och tänker inte på hur många som inte ser eller förstår genusstrukturer så jag får lite kvällsfrid.