She´s got the look

Jag är, till skillnad från vad jag tyckte under hela högstadiet, inte fullständigt jätteful. Inte heller lever jag upp till hur snygg en borde vara, åtminstone försöka vara, som kvinna i det här samhället. Inte heller har jag ett intresse att av vara särskilt attraktiv, mina privilegier som vit, utbildad och funktionell räcker gott och väl. Jag har inget intresse av att interagera med människor i offentligheten i allmänhet och med män i synnerhet. Men får en vara ifred då? Icke.

Varje vecka, ibland flera gånger om dagen, begränsas mitt handlingsutrymme och min integritet kränks genom att min kropp sexualiseras. Av män. Snubbar. Gubbar. Ständigt. Ibland genom uttalade anspelningar på huruvida jag vill knulla, ibland genom så subtila sätt som att inte ge mig det luftrum på någon decimeter som män ger andra män, ibland genom ett ohejdat behov av att glo. Glo. Glo. Glo. Som om blicken vore osynlig, som om den inte definierar mig och kontrollerar mig. Jag vill bara gå på gatan ifred, och jag är inte märkvärdigare än tusentusen andra brudar. Bortsett från dreadsen förstås, för jovisst, naturligtvis är jag en sån där frigjord härlig brud som vill dansa naken och dricka rödvin på random skäggig gubbstrutts sommarställe. Det finns inget sätt att försvara sig.
Seperatism provocerar till den milda grad att vita kränkta män börjar bruka våld, att tilltala män som beter sig på ett respektlöst sätt gentemot en leder bara till mer oönskad interaktion och grövre övergrepp. Den enda lösning jag hittills kan komma på är niqab.

Niqab, är kvinnan tokig??

Nej. Eller alltså, om manssamhället ska påverka min livskvalité så kan jag väl åtminstone få bestämma hur? Och eftersom min mintgröna hy aldrig gjort mig förtjänt av en slev av rasistsleven så är det väl dags?

Är det inte underligt att ett attribut som skiljer kvinnor från mäns blickar, är mer provocerande än att de blickarna exponerar, sexualiserar och förtrycker kvinnor?

Okej då, ännu ingen slöja. Men något jag lärt mig av amerikansk film är att det ultimata attributet för den osexiga tjejen (som spelas av en sexig tjej som satt på sig glasögon) just glasögon. Yes. Med ett synfel på +0,75 påbörjas här ett experiment.

Akademisk slutledningsförmåga

Äntligen har skolan kickat igång och jag ska skriva C-uppsats. Jag älskar verkligen att gå i en klass med genusisar. Igår pluggade jag med Härskarinnan. Jag fattade ingenting av Focault just den kvällen och suckade djupt. Härskarinnan suckade också djupt och sa:

"Nej, här blir inga barn gjorda. Jag tror jag sätter mig i soffan därborta istället och pluggar så jag får bra betyg och en bra utbildning, och så ett välbetalt jobb så jag har råd att åka till Danmark och inseminera mig sen. DÅ blir barn gjorda."

Vandring

Fjällräddningen behövde inte undsätta oss, jag försvann inte på det sättet. Fjällturen var helt fantastisk. Över fjällvidder och hjortronmyrar i en vecka, mil efter mil. Laga mat på spritkök och sova i tält. Bli uppäten av mygg, sola en schysst fjällbränna, bestiga Toulpagorni, beskåda den mellanbruna fjällpiparen och bli alltmer förvildade. Solen sken, regnet föll, haglet smattrade. På väg hem väntade jag en dag i Gällivare och åkte tåg i två dagar med existensiella upplevelser. Tröstade gråt utan att räcka till, sa adjö till gården där min ungdoms somrar hade sina stora skeenden på 10 minuter fast jag velat haft en hel dag, sortera livet i lådor i väntan på döden. Åter i Göteborg, åter i Härskarinnans våld och björnbärsplockning under högljudda svordomar. I helgen var jag med och arrade EKHOs och Rutofikus läger för unga kristna hbtq´s. Så otroligt mycket kärlek och kraft. Kaffe och kaka var tjugonde minut. Tilltro till livet. Denna stora sorg. Vägen som varit så meningslös och svår, men ändock en kallelse. Helig inbjudan.
Höstvindarna viner vidunderligt över Hisingen om nätterna och just nu är det för mycket, explosiv energi som kan brisera lite varstans. Jag hoppas att den briserar ut i min C-uppsats men sådant är inte alltid lätt att veta.