Happy days

Jag tror inte att det blir bättre än såhär. Min kropp är frisk och mitt huvud är åtminstone normalbegåvat, jag har ynnesten att kunna ha finaste hunden och kamraten Bella Buff. Jag är så tokigt kär i Härskarinnan och min hjärna är jättepigg på uppsatsarbetet. Dessutom har jag fått lägenhet. Det är inte riktigt klokt. En studentlägenhet i det vitaste av det vita Kungsladugård, med halvinnergård och grannar med äppelträd. Dusch i källaren och riktigt kök. Ett litet rum som jag kommer ha som ateljé! En trappa upp. Skitbilligt och romantiskt så det förslår. Tydligen kallt på vintern men jag har ju ett gediget förråd med ylle. Jag är så himla glad. Det blir liksom inte bättre än såhär. Detta måste vara toppen, härifrån går det bara utför, det gäller att njuta så länge det varar.

Söndagsfriden

Söndagsmorgonens promenad är min favorit. Trots att hunden inte får respons på sina entusiastiska buffar framåt nio-tiden då matte äntligen går upp ur sängen, är det helt knäpptyst ute när vi går en sväng. Som om den stora katastrofen kommit eller som om Sverige gubblag spelade VM-final. Äntligen lite uttrymme, äntligen lite tystnad. Inget motormuller hörs från motorvägen, inte en människa så långt ögat når. Klockan hade kunnat vara fyra på morgonen. Regnet strilar ner från en grå söndagshimmel, hunden morgonkissar och jag drar ett djupt andetag. Sådana stunder känner jag att: Västerbottens inland, varför inte?

Bortsett från tusen tankar kring min uppsats, tillvarons stora mysterium, döden och livet, andra människors närvaro och frånvaro, och nervositet inför ett stort besked jag får imorgon, så har jag det väldigt väldigt bra. Tur att jag ändå har lite besvär som balanserar upp.

Begreppsfasen innan slutanalysen

C-uppsats. Om jag kunde formulera vad jag ska skriva om skulle jag vara ännu gladare än ni. Men detta vet jag, att det inte kommer handla om maskulinitetsteori, jag kommer skriva om trans med teologiska teoretiker i referenserna och att jag precis som i våras ska göra intervjuer. Sånt som känns skrämmande stort är det som ger mig mest energi, min duktiga flicka glor surt på denna insikt. Hon vill skriva något som hon vet exakt hur det kommer bli. Men jag ba: Nä nä, vi ska ut på stora äventyr.

För övrigt har jag inte längre någon aning om vad jag ska bli när jag blir stor. Förslag? Jag gillar:
Hundar
Papper
Feminism
Sexualpolitik
Skog
Opinionsarbete inom kyrka och hbtq
Konstnärliga uttyck
Bestämma över folk i största allmänhet

Bokmässan och interaktion

Häromveckan var jag och Härskarinnan på Bokmässan. Alltså. Tjenare. Amazing. Kom hem med en hel trave böcker efter att ha bufflat mig runt i folkhavet, och hade väl lite hopp om mänskligheten om alla dessa människor kom hem med en bok och läste den. Allra helst Sara Granérs All I want for Christmas is planekonomi, kändes som om någon öppnat min hjärna och slängt ner dansande rosa mini-ponnyer och varm hallonsylt med chokladbitar i när jag läste den.
På bokmässan är det författare och kändisar överallt. Jag blir så himla irriterad på dem. Vill gå fram och ta dem i örat och säga: Hurrudu, sist jag kollade var du ett virtuellt koncept och idémässigt textfenomen, vad i hela friden gör du här med ditt kött och blod! Vad kort du är!

Igår när jag tog vagnen hem kom två hipsterkillar fram till mig för att oinbjudet klappa min måttligt entusiastiska hund.
"Vilken fin hund, är hon din?"
"Mm."
"Åh hon ser värsta snäll ut!"
"Njaa."
De tittar på mig. Backar långsamt. YES!