God jul typ.

Jajamän, god jul på er, här står jag framför bokhyllan och tindrar asmycket i min finfina slips. Det blev ingen Bellabild i år, för hundrackan är mammaledig hemma hos uppfödaren. Men vi har varä å hälsat på, som ni ser på bilden nedan. Jag har inga som helst instinkter när det kommer till spädbarn men valpar... Total valpkoma.

Häpp häpp

Bloggtorka. Jag antar att det beror på att mina dagar går ut på att vara så kreativ som möjligt, behovet av att fläka ut sig på internet är plötsligt inte lika lockande. Allt krut går till skolan, till Friskis, till försörjningen av kollektivets behov av surdegsbröd och att hålla liv i en massa relationer hit och dit. Just nu har jag flera relationer som befinner sig i den märkliga trevliga fasen då man egentligen inte känner varandra men ändå bestämt sig för att lita helt på varandra. Det är fint. Att vänskapen och kärleken inte behöver presteras, inkasseras eller ens investeras i, utan att den ibland bara finns där på ren instinkt. Den sortens relation är jag rädd om, och tittar jag i backspegeln är det en fin strategi att värna om just de oförtjänta vännerna. Nu blev det pretentiöst minsann, men jag sitter och gömmer mig i skolans datasal för att undkomma denna dags massiva prestationsångest. Skulle behöva anställa någon som creddar mig på regelbunden basis. Men å andra sidan är det bara amatörer som fodrar inspiration och lön för mödan, just nu får jag all bekräftelse jag behöver av bibliotekarier.

Där jag är

Nej jag trodde aldrig att jag skulle hamna här. För två är sedan gnällde jag om att jag minsann inte ville bo i Göteborg. Nu suckar jag belåtet att jag aldrig vill bo i Stockholm. Inte heller trodde jag att jag skulle slå rot här i Västergötland, jag trodde jag bara skulle på en snabb visit, sedan raka spåret upp till Västerbotten och slå följe med dreadsflatorna i Umeå. Men... Nu verkar det som om... Jag trivs så himla bra här. Och så har jag så himlarns många snubbor och vaga men ack så kära bekanta som jag liksom bara inte kan lämna vind för våg. Och min nya karriär är konsult, queerkonsult. Ibland relationskrissamtal med tillhörande promenad runt järntorget och ibland som träningssällskap på friskis inklusive sms-tydning och jämförande av kroppsbehåring. Trots ett knappt års ivrigt peppande frodas inget lurv på denna kropp. Suck. Snarare ludd och det imponerar ju inte på någon. Hursomhelst är det pisskallt i denna landsända, så lite vinterpäls hade faktiskt inte skadat.

Känn ingen sorg November

Nej nu måste jag verkligen slå ett slag för Novembers upprättelse. Förplytade solälskande göteborgare, ni är alldeles knäppa upp i huvudet, allt detta gnäll om väder och vind utan att ni för den sakens skull drar på er ett par långkalsingar. Trams! Trams! November är skitbra. Ingen annan gång under året hinner jag leva så vansinnigt mycket som jag gör i November. Alla andra månader är det en massa väder som ska ta till varas, snö som jag skidas på, sol som ska solas i, grillar som ska grillar och tillfällen som ska njutas så till den milda grad att jag blir alldeles utmattad. Nej, November. I´m yours.

Sånt som sådana som jag ibland gör

Ibland händer det att jag inte bloggar. Då gör jag en massa andra saker istället. Som vaddå? Mja, jag antar sånt som flator gör sådär i största allmänhet. Går i skolan, handlar mat, hänger på bibblan och cyklar hem till kollektivet. Ibland går flator till apoteket, till skogen eller till banken. Utan denna vetskap skulle jag nog aldrig gå till banken. Ibland går sådana som jag på utställningar, typ Jerusalem. På den utställningen får man sannerligen uppleva vilket "fritt samhälle" vi har och hur göttigt homogays har det när man för det första får gå igenom metalldetoktorer varefter tömma sin väska på ohj-litteratur och gamla matlådor på ett bord inför uniformerade vakter innan man får gå in på museét. Detta eftersom bilder på folk med en alternativ genusproduktion väcker en sådan anstöt i vissa människors huvuden som de tror legitimerar instinkten att spränga byggnaden i luften. Festligt festligt. Fin utställning dock. Jag planerar på att gå och se den en tredje gång nästa helg. Dessutom var jag på panelsamtal med bla Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Gårdfeldt. Jag börjar ju grina bara jag ser dem. Om du känner för att kaskadspy kan du spana in torsdagens Debatt på SVT Play om samma utställning. Men som sagt, ha en hink i närheten för Sjönley Stanlyberg yttrar sig. Resten av min lediga tid springer jag på öppna föreläsningar om genus och dans och makt och rosa och könskorrigering. Ibland kommer gamla goa vänner hit på besök och då går vi på gospelkonserter eller så dricker vi te med vispgrädde.

Det finns som som säger att kaffe inte är en drog

Idag är dagen jag aldrig trodde skulle komma. Men. Den började halv 6 imorse när min hund i vanlig ordning blir akut kissnödig (eller just nu lider hon av en åkomma som gör att hon faktiskt verkställer sina gnälliga hot på hallmattan om man inte hörsammar den kalla blöta nosen som letar sig in i ens näsa i gryningen). Sedan kunde jag inte somna om. Jag läste till kl 7 då mina föräldrar bestämde sig för att fira min födelsedag en vecka i efterskott, kaffe och tårta på sängen. Efter att ha bott i det engelsktalande kollektivet i Gbg ett par månader nu blir grammatiken plötsligt tokrolig, aha, det finns vissa skillnader härrörande till pronomen; i sängen, på sängen. Där satt jag och göttade mig, päronen for till jobben (40meter alternativt 40 mil), jag begravde mig i papper och visst kändes det som om jag uträttade stordåd. Sedan började jag rensa garderoben. Ja. Du läste rätt. Jag skyller på kaffet. Sedan tog jag en UPPFRISKANDE SKOGSPROMENAD med hunden, rask som en stockholmare, och sedan blev jag upplockad av Bella Buffs uppfödare. Vi for till veterinären, och jag kände mig lagom käck när jag smög bakom hundaskrället runt lyktstolpen, på alerten att putta in en papptallrik under rumpan på henne utifall hon skulle kissa. De gula droppar jag lyckades fånga upp efter att likt Indiana Jones slängt mig ner under hundbaken visade att hon inte har diabetes, och det är ju bra. Men hon har något annat, typ en åkomma som lagom till nyår kommer ha sylvassa tänder och kissa på golvet. Håhå jaja.

Väl hemma tog jag en kopp kaffe till. Ett par timmar senare hade jag gått igenom och rensat hela min egendom. Imorgon kommer Myrorna mottaga en gedigen laddning hästtidningar, porslinshundar och tavelramar. Nu tror ni kanske att det här med utrensning är helt normalt, men så ska ni veta att ni läser bloggen till en tjej som ruvar på ett berg med bubbelplast och tomma deodoranter, för att de kanske kan komma till användning någon gång. Imorgon ska jag också gå upp innan 6. Och gå loss i källarförrådet, milda makaroner.

Inspirationens tvära kast

Ja här i Norrland är allt lite upp och ner, jag är en förmiddagsmänniska som fnyser åt nattlig kreativitet, men i samma ögonblick som klockan passerade 22 slogs jag av en intensiv lust att skapa. Inte nog med det, jag gluttar på min gamla låda med cernitlera och dreglar.

Gilla

En sak jag gillar med Göteborg är att man kan stövla in utan sällskap på en öppen föreläsning, men tio minuter senare finna sig multimingla med femton människor samtidigt (efter att inför var och en genomgått en mindre herregud-vart-har-jag-sett-den-här-människan-förut-kris). En sak jag inte gillar är blåsten och regnet. Vissa hävdar att det varit en regnigare höst än vanligt, men det är samma folk som säger jämte istället för brevä, så jag vet inte det jag. En sak jag gillar med att ha bott i Värmlands blindtarm är att tågresor på 12 timmar känns helt normalt, så 7 timmar upp till Medelpad är helt smärtfritt. Nu är jag "hemma". Hunden är lite misstänksam, hon undrar hur länge jag tänkte stanna den här gången innan jag överger henne igen. Det gör lite ont i mattehjärtat, men det lär släppa om några minuter. Om inte annat med lite frolic.

Rapport från ett födelsedagsbarn

Trots fredagens nederlag mot vädrets makter allierat med soffans dragningskraft blommade återstående delen utav helgen ut i sprallirajraj. Mina sociala skills testades till bristningsgränsen och så har jag hälsat på självaste hetaste Alice B, denna idol från sparristiden och skönsjungande gestalt. Lördagskvällen bjöd även på vinteräpplen, telefonnummer, cyklande i hundväder, dödsföraktande promenader längs avenyn, rabiata genusvetare, sammanträffande, dramatik och dansande med nykterister tills höftledsinflammation inträdde. Allt avslutades med en cykeltur genom natten. Med tiden tycker jag mer och mer om nattliga cykelturer. Söndagsmorgon inleder jag med att plurra i en översvämning vars djup jag underskattade innan jag bestämde mig för att cykla igenom den. Mycket dålig idé. Nåväl, hemma hos typ världens snyggaste Sesskan fick jag både torra strumpor, pannkaksbrunch och plastpåsar i skorna innan jag skulle vidare för att äta födelsedagspizza med kombosarna. Nu skulle man kunna tro att jag ätit nog med mumma, men icke! Kvällen bjöd på ostmackor och chokladbollar och mer fint folk. Sedan råkade jag fylla år. I år tänkte jag inte så mycket på det, sa det inte till någon, ändå fick jag galet mycket uppmärksamhet. Brev, samtal och besök, och så en cheesecake på det. Himla fint.

Trött och kanske lite duktig

Efter att ha bakat surdegsbröd och lagat en underbar lasagne åt mina utmattade sambos blev jag trött. Men jag snörde på mig pjucksen, borstade tänderna och grimaserade åt spegeln i något som jag antar skulle föreställa ett muntert leende. Kvällen skulle spenderas inne i stan på ett event jag längtat efter i fyra veckor (men på grund av den stora bögljugarskolan blir det varken substantiv, verb eller adjektiv som kan avslöja eventets karaktär) och ute öste regnet ner sådär Göteborgskt som det så ofta gör i denna landsända. Det tar 35 minuter att cykla, om man trampar lite mjölksyra längs vasagatan. Tappert drog jag på mig regnjackan och hoppade huttrande på cykeln. Efter hundra meter började hällregnet rinna innanför kragen på mig. Nej. Nej, jag gav upp. Vände. Klampade in genom hallen igen och kände mig som världens dåligaste människa. Skickade ett avboknings-sms och fikade i köket. Tänkte att det var lika bra att jag inte for, för nu fick jag ju ont i magen (efter tre surdegsmackor med tahini och en kopp varm choklad visserligen). Dålig dålig dålig i kontrast till duktig duktig duktig. Men jag jobbar på det. I skolan trycker jag lurarna i öronen och skärmar av, dåliga band som jag inte tycker om men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer. Jag jobbar på det. Liksom på tussarna i armhålorna, jag funderar seriöst på att aldrig någonsin ansa behåring nedanför axlarna igen.

Berlin och Böcker

Precis som alla andra har även jag nu varit i Berlin. Om dagarna har jag hetsat runt på gallerier och utställningar, varefter jag begrundat den lokala kulturen. Vi hittade en resturang där ölen var billigare än vattnet och så härjade vi runt runt i tunnelbanan. Inte sådär jätterevolutionerande egentligen.

Äntligen hemma på cykeln igen. Jag gillar att cykla, även om tiden på spårvagnen kan nyttjas till att skriva dagbok, å andra sidan tänker jag väldigt bra när jag trampar järnet längs vasagatan och kryssar mellan barnvagnar och flanörer. Ibland nynnar jag ihop feministiska visor och ibland trillar poletten när. Oftast obehagliga poletter som jag ditintills inte velat kännas vid, men ibland trevliga sådana. Som att jag har det väldigt bra. Om dagarna målar jag och är allmänt djup och estetisk, för att lagom till skymningen slå mig till ro i världens trevligaste veganska engelsktalande hushåll. (Även om det börar bli lite svenska nuförtiden också. Snor, geggamojja, snuskhummer och fläska på dig är sånt som jag hittills tillfört till min kombos vokabulär.) Efter måltiden som jag inte alltid lagar och efter disken som jag inte alltid diskar drar jag mig tillbaka på kammarn och skriver och läser. Stadsbibblans genushylla är sannerligen inte att leka med, så jag drar hem kilovis med queerlitteratur varje vecka. Just nu plöjer jag den här festliga luntan , Hatar Gud Bögar av den regerande herr Gårdfeldt, som fått mig att totalt älska begreppet genusproduktion. Denna varvar jag med tex Noah Widqvists "Jag får vara den jag är när jag inte blev som jag skulle". Även om språket i den sista inte var det mest praktfulla sådär som jag föredrar läste jag den ändå från pärm till pärm och grinade tills gryningen kom. Men jag läser fröjdliga böcker också, som såhär i detta hus handlar om build your own cat; for lonley lesbians. Det är sånt jag får ägna mig åt när min genusproduktion varken är korrekt eller tillräckligt kontroversiell för att uppta mina lördagskvällar.

Stora BögLjugarSkolan

Hej och välkomna till Stora BögLjugarSkolan! Kursplanens namn är ett begrepp som myntats i Anders Öhrmans antologi Komma Ut. Kursen innefattar total pronomenkontroll i dagligt tal, ruskigt snabba vändningar i samtalsämnen och hyvling av sanningen tills den är halv. Ingen kommer någonsin ana att du är BÖG, för din hjärna och lingvistiska förmåga kommer smidig som katt på gungfly hantera omvärldens förväntningar. Kursens mest begåvade elever får ett diplom och en rubiks kub att pyssla med den dag de låses in på sluten anstalt efter den stora nervkollapsen. Regelbundna sammanbrott och panikångest är helt normalt och ett indicium på att du följt kursplanen till punkt och pricka. Särkilt noggrannhet uppmuntras i studerandet av stycke 7:2, Total Självförnekelse i relation till Fullständigt Självhat. Nu åker jag till Berlin. När jag kommer åter väntar läxförhör.

Bristande ledarskap

Efter en hel tonårstid som fjant har jag tagit revansch, utan någon större självinsikt drar jag ändå slutsatsen att en av mina mest störande egenskaper nuförtiden är att jag är en riktig besserwissrig ViktigPetter när andan faller på. Men imorse när jag cyklade till skolan insåg jag ändå vikten av att inte leka alfacyklist när man inte har torrt bakom öronen. Jag stod längst fram i klungan av ärbara cyklister vid ett stoppljus och kände mig lite stressad över att lotten fallit på mig att cykla iväg först när det röda snart skulle blinka om till grönt. Morgonsolen är lurig ibland. I min yrvakenhet blev jag plötsligt övertygad om att det var grönt, och så plötsligt var jag 20 centimeter ifrån att bli nitad av en spårvagn.

I lördags var jag på queerbuggkurs till förmån för Ingen Människa Är Illegal med två flator jag lärt känna (alternativt på buggkurs med två kompisar, lite beroende på om man nyttjar principen av den Stora BögLjugarSkolan eller icke). Mellanstadiedisco med ljusslingor, popcorn och trocadero, med en hint av pensionärsnöje samt ett statement för mänskliga rättigheter. Om det var bra? Tjofaderittan att det var! Där och då hann jag faktiskt begrunda mina ledaregenskaper och sällade mig till de som ville följa och snurra, allt för att slippa ta kommandot över detta snurrande som jag inte sysslat med sedan högstadiet. Nåja, när en annan flata spände sina leende guldbruna ögon i mig ändrade jag mig naturligtvis till att dansa kavaljer, nog har jag gjort bra mycket underligare saker för damers skull än snurra dem om de nu hemskt gärna vill. Svetten rann och det eminenta queerdansbandet Klas-Ingelaz spelade, jag hade satt upp dreadsen i kam och bjöd upp allsjöns queers som om där ingen skam fanns i min kropp. Tiderna förändras, till och med superstraighta dansbandskulten liksom att man numera inte ber om telefonnummer utan om efternamn så man kan adda någon på fejjan. Följderna av denna kväll bestod i träningsvärk i vristerna och en intensiv längtan att grunda en feministisk kör.

Och så har duktiga flickan som aldrig någonsin hoppar av eller ger upp någonting tjatat sig till att få byta klass. Duktig Joe.

Surfar på barrikaderna

Här händer det grejer minsann. Något som är fint med min nya hemstad (börja inte gråta nu kära norrlandskamrater) är att det finns en galet stor och färgsprakande politisk scen för sånt som jag tycker är viktigt. Typ klimatet och förintandet av könsmaktsordningen. I lördags deltog jag i en cykeldemonstration, Avenyn blockerades av 500 plingande cyklar, helt galet surrealistiskt sound av alla dessa plingelingande plingklockor, och till tonerna av den cyklande orkestern gjorde vi ett tappert försök till att påverka stadens klimatpolitik. Där presenterades jag för min sambos kompis kompis som haft dreads och har hund, så vi hade väldans mycket att prata om varefter jag blev inbjuden till vegansk valvaka. Tänk er filmen Tillsammans, fast med något yngre medelålder, då har ni kollektivet som jag stövlade in i i söndags kväll, helt fantastiskt att sådant finns.

Valet pratar vi inte om. Jag har haft ont i magen sedan dess. Ju mer jag tänker på det, på själva principen att att parti vars ideologi har grott i nazismens rötslam etablerats i rikets högsta styrande organ är ju... (springer och kräks.)
Int´mycket man kan göra än att springa på fler manifestationer och demonstrationer. Coolt att man kan ta så tydlig ställning enbart genom att dyka upp på en specifik plats vid ett specifikt tillfälle. Det är fint. Så? Vad tycker vi om SD? ILLA ILLA!! Hur illa? SKITILLA; USCH USCH USCH!!

Mitt liv i rosa

Häromdagen när jag cyklade genom ett regnigt torskdoftande Göteborg blev jag omcyklad av en karl med ett rosa bälte. Då ville jag också ha ett rosa bälte. Någonting rosa överhuvudtaget. Verkligen. Och det är skitkonstigt eftersom jag avskyr rosa och endast klär mig i en färgskala på vinrött/mossgrönt/svart/grått/brunt/vitt och ett par jeans på det. Sedan anade jag sambandet, man blir som man umgås helt enkelt.

(nja, Sara Lövestams verk är kanske inte fullvärdigt genusvetarrosa, men det duger)

.

Kommer på en titel när jag levt klart den här pocketboken

Nu dricker jag te efter att ha dammsugit mitt hem som jag delar med två galet trevliga wannabeeveganer. Detta är den första sysslan på två veckor som inte varit ett äventyr, faktum är att jag börjar bli utled på äventyr.

Jag skulle lika gärna kunnat vara en karaktär i valfri roman av Sara Waters. En vilsen bonnflicka som söker äventyret i Paris, rycks med i hemliga sällskap och konstnärskretsar, finner sig själv i undergroundkultur á la 1800-tal. Kärlek, dramatik och magiska nätter. Typ. Med den enda skillnaden att jag hamnat i en Göteborgsk förort, min vita springare är en spårvagn och mina hemliga sällskap består av en salig sörja av queers, feminister och en och annan kristen kotte. Ibland en sällsam kombo av dessa. Egentligen har jag levt ett år på två veckor, så galet många nya människor som jag nästan lärt mig namnet på och miljoner handhälsningar (så om det går någon form av kräksjuka lär det visa sig inom kort). Jag har åkt tåg till ett hemligt ställe i Värmland med hjärtat i halsgropen och flashat mina frikyrkliga skills att kränga kaffe på Feministisk Film Festival, där jag godtog en nötkräm som duglig lunch, skrattat/gråtit mig fördärvad och med alla krafter försökt hålla kvar mitt norrländska tungomål. Istället för "alla ekorrar byter bo" har förslaget varit "alla bögar byter båt", och ja jag vet att den röda tråden i det här egentligen är en härva, men det är lite så som jag har det. Härvigt och rött. Om kvällarna när jag återvänt till mitt lilla minikollektiv har jag så svårt att somna, för jag ligger i mörkret med öppna blanka ögon och är så fruktansvärt lycklig.

Kort notis om kultur och om att tolka krönikor till sitt eget syfte

I den lokala tidningens kulturdel finns idag en underlig liten krönika med rubriken "Om jag ändå var en lesbisk kvinna". Vit heteroman beklagar sig över att han är så tråkig och om han vore en iransk, lesbisk kvinna i exil så skulle han (citat) "sitta i morgonsoffor och diskutera allt möjligt som jag inte hade någon koll på och sälja hundratusentals exemplar av mina starka och avslöjande, men ändå varma och djupt mänskliga romaner" (slut citat).
Nog begriper både du och jag att krönikan i sin helhet syftar på hur tråkiga vita heteromozzarellamän i kultursvären är, och det är ju en oklanderlig slutsats, men ovanstående stycke som inleder krönikan väcker mitt medlidande. Lille bubben... Stackars stackars dig. Ja tänk att kulturvärlden är så erbarmligt missunnsam mot sådana som du, undanskuffad och förödmjukad av denna kulturelit, denna homogena maffia av blatteflator som härskar över varje kvadratcentimeter i Sveriges mediautrymme. Stackars stackars dig.

I väntans tider

Antagligen tjoade jag lite för högt när jag stämplade ut från jobbet sista gången för i år, det blev liksom lite för lite ironi i det tjoet. Den här jobbsommaren har varit värre än de andra när det kommer till folk som är knäppa i huvudet (eller knäpp ei hövve som vi säger i fikarummet nu när dialekten smugit sig tillbaka) och senaste trenden i mina försök till konflikthantering är att slå på testbilden med tillhörande pip och vara nästan till lags. Visserligen ger jag intrycket av att vara hjärndöd men det är det värt för att slippa att ideligt bryta ihop i omklädningsrummet. Sammanfattningsvis har jag varit bussigt mot sommarens gröngölingar, i vanlig ordning ätit på tok för mycket strunt (för som jag redan nämnt har jag fri tillgång till delicatobollar) och kommit till insikt att folk som inte kan äta utan servetter är sjuka i huvudet.

Snart byter jag stad. Det ska bli så fantastiskt. I slutändan spelar det ingen roll hur det blir, för såhär i väntans tider har jag varit så himla glad över den där skolan jag ska gå och den där staden som ska bli min att det redan nu är värt det. Redan i helgen ska jag på mitt livs läskigaste äventyr, och helgen efter ska jag roa mig med volentäreri på Göteborgs Feminist Film Festival, och så har jag en dejt. Eller nja, 8 dejter. Det är nämligen så himlarns många Friskis&Svettis-lokaler som finns där i sörlandet, och... Ja, jag har inga ord, hösten är bara en stor härlig tårta jag snart ska få dyka ner i.

Födelsedagsbarn

VAD VI ÄR GLADA IDAG FÖR VI HAR FÖDELSEDAG, VAD VI ÄR GLADA IDAG, HURRA HURRA!!
Kära Dreads. Tre år och det känns som om vi alltid varit tillsammans. Jag var halv innan jag fann er. 85/83 är ni lite beroende på hur man räknar, och alltid lika klädsamma och trygga. Varma och vattenabsorberande i alla väder och om någon är kompetent att skriva mina memoarer så är det ni.
Eller som min bror sjöng vid middagsbordet: ...ja må det leva uti hundrade år, javisst ska de leva uti hundrade år! Och när de har levat, när det har levat och när det har levat uti hundrade år, ja då SKA DE TVÄTTAS, ja då ska de tvättas ja då ska de tvättas uti hundrade år! Och när de har tvättats, ja när de har tvättats, ja när de har tvättats uti hundrade år, ja dååå skaaaaa deeee toooooooo....ooorkaaas.......jaa dåååå ska de..... tooooorkas.....

Krasch boom bang

Häromdagen råkade jag nästintill välta en vagn med gravad lax på jobbet. 20 av dem föll i tur och ordning mer eller mindre mjukt rakt ner på min högerfot och krossade mina metatersalben. Vissa laxtallrikar gick i tusen bitar, andra klarade sig oskadda och min högerfot skiftar nu något i blått, vilket antagligen värmer min arma moderatmorsas hjärta.
För att passa på att härda mig lite uppsökte jag en plats där massor av främlingar kunde få hoppa lite på min arma fot, så jag köpte biljett till Urkult i sista minuten. Trevligt att vara på en plats där dreadsvegetarianer är i klar majoritet. Fantastiskt gott luktade det också. Jag flängde runt och hejade på gamla bekanta, åt pastasallad i gröngräset, lät mig förtjusas av den förtjusande Nina Ramsby och så dansade jag, massor. Fördelen med att åka på festival alldeles ensam är att man inte riskerar att de närstående ska behövas skämmas över en när man äger dansgolvet i dubbeltakt. Sedan blev jag medlem i Amnesty (trots att jag alltid grips av panik när värvare ler sitt värviska leende) och dansade till Dag Vag. Där drabbades jag också en ögonblicklig förälskelse i den sötaste flatan jag sett på år och dar. Vi dansade med lite försynt ögonkontakt men eftersom jag är en lam fegis och eftersom redan nämnda moderatmorsa antagligen läser min blogg slutade historien där. Ack, aldrig kommer vi mötas igen.
Sedan körde jag hem till residenset i Bollsta genom Ångermanländsk sommarnatt i vilken jag även sov som en liten prins i väntan på mitt stadsbyte. Bävrar i min lilla låda vad jag ser fram emot den här hösten.

Sommarrapport som skulle kunna haft mer substans

Något jag verkligen sörjer är att jag är så förskräckligt hjälplös när det kommer till motorer och datorer. Om jag hade lyckats installera en drivrutin till min flashiga telefon hade ni fått ett saftigt bildbloggsinlägg nu. Men nej, jag tröck in skivan i dataskrället och den säger att den inte kan installeras. Vad gör man då? Jag har ingen aning. Jag tycker att allt borde installera sig själv. Tack och lov tänker jag inte köpa mig en egen dator, skyller på den fruktansvärda elektronikindustrin.
För några veckor sedan skulle jag tanka. Jag hade ingen aning om hur man fick upp tanklocket, så jag fick fråga den lilla blonda bruden i kassan. Hon kunde naturligtvis, jag var antagligen inte hennes första inkompetenta kund.

Igår träffade jag Gudrun Schyman på stan och fick hennes autograf, och idag var det internationella queerdagen på jobbet. Flator, feminister och så misstänker jag att jag uppfattade en pikant liten FtM. Gött. Men när jag inte jobbar försöker jag sticka norröver till stugan. Där äter jag lika mycket skräp som när jag jobbar (men snart har det grott klart i mitt trädgårdsland, då blir det andra bullar!) och så tittar jag på sjön. Sedan ror jag i den, doppar mig i den efter en tur i skogen och sedan pustar jag på balkongen. Där skriver jag och precis som alla andra somrar läser jag Ensamhetens Brunn från alla håll samtidigt. Den är så vacker att man smäller av.

Observation av kundavkomma

Barnen fortsätter skrika på jobbet. Idag började en unge på typ 5 bast skrika vid kassan när jag informerade om att det ingick mjölk eller läsk i barnportionen. Ungen blev desperat. "NEEEEEJJ!!! MAAAMMA, jag vill ha VATTEN!!!" Mamman betalade den förtjusande kassören med dreads och försäkrade ungen att denna kunde få vatten. "Men maaaamma, det är ju DRICKA eller MJÖÖÖLK till min mat, jag VILL HA VATTEN!!!!"
Barn är gräsliga. De flesta normala barn skriker om det motsatta, om allt sliskigt sött och fett de vill ha (som de INTE har vett att uppskatta, jag är av den starka uppfattningen om att barn inte kan vara godissugna, de är bara oförskämda. Vänta tills ni får PMS, brukar jag tänka, då ni.) Så den ungen gjorde min dag.
Nej, jag tror inte på att man kan vara barnkär. Som om alla barn vore likadana. När de små odjuren sitter och fullständigt utsöndrar köttfärssås ur alla små porer (för de måste de göra, med tanke på hur barnstolarna ser ut fem minuter efter att man kört alla 15 i diskmaskinen) och nödgas prata med föräldern som antagligen vill klaga på maten hör det liksom till att man ska gulla med ungen också. Euw. Men jag har kommit på ett trick. Jag fantiserar ihop att det istället för ett barn sitter en 8 veckor gammal golden retrievervalp i barnstolen. Då gullar jag med kvittrande bäbisrösten som bara den, ja herregud i min lilla låda vad jag kan gulla då.

Internationella BarnskrikarDagen

Om ni inte märkte det så har det varit Internationella BarnskrikarDagen idag. I alla fall på jobbet firades det med pompa och ståt. Inte lika kul att stå vid sidan om (som det ofta blir med festligheter som inte man inte helt och fullt känner för att helhjärtat deltaga i) och efter förra veckans inklämda 60 timmar och kvällspass börjar jag känna mig lite mätt på att kränga köttbullar. Imorgon är jag ledig och hoppas på att få dejta en kär pingla och dricka te på balkongen. Förresten är det rätt bra att jobba såhär intensivt, det blir som en form av beteendeterapi. För när flatpar med bebisar och världens gulligaste sparrisar kommer förbi (naturligtvis beställer de broccolibiff) har jag liksom inte ork att drabbas av svettiga astmatiska anfall. Så i slutändan lär jag mig kanske att alternativ samlevnad är något heeeeelt normalt, inget att hetsa upp sig över.

Hej igen

Tro´t eller ej, men jag bloggar mest hela dagarna. Eller vänta lite nu, jag jobbar hela dagarna och fantiserar om vad jag skulle kunna blogga om. Jag var på en klämkäck finlandssvensk släktträff förra helgen och spenderade senaste natten hos en kär vän med te och solroskakor. Emellanåt brottas jag med hunden och torkar basilikablad inför hösten. Men större delen av mina dagar spenderar jag på min arbetsplats som är en utfodringscentral av större modell för folk i allmänhet. Så äre serru.

Sommarnorrland

Häromdagen for jag och några av de bästaste bästaste brudar på en roadtrip som blev ofrivilligt lång (en del skulle kanske kalla det för köra vilse), men vi var glada över att se så galet fantastiska vyer över ett stört vackert medelpad. Slutligen anlände vi till den tjusiga värdinnan som bor långt ute i spenaten och inkvarterade oss i en lummig trädgård. Vi åt sojakorv, chips och drack te till gryningen. Strax innan midnatt knatade vi delvis barfota till en fin liten sjö och badade bland en massa mörtar som inte lät sig skrämmas. Inte heller myggen, om man stod alldeles stilla och lyssnade kunde man höra deras närvaro som tusen minivuvuzelas. Jag älskar verkligen att bo i Norrland. Det är så sjukt vackert. Vi satt i shorts i trädgården till gryningen, helt plötsligt hör vi ett fasligt skrikande i buskarna, varefter två grävlingar rusar fram på gräsmattan. De slåss och väsnas, sedan försvinner de lika fort som de kom. Coolt. Vi körde tillbaka till civilisationen i fasligt fint norrländskt morgonljus. För ni vet väl att det aldrig blir mörkt här om sommaren?
Dagen efter drack jag en hel del kaffe på jobbet och idag tog jag en långpromenad i skogen med BellaBuff. Hon badade i en liten damm och åt smultron. Det känns som om hon är mycket bättre på det här med somra (om tillvaratagandet av årstiden nu är ett verb). För jag råkade kliva på en fjäril och kissa på en huggorm. Den väste och blev sur, tro jag det.

Arma kulturarbetare

Just nu håller jag på och bearbetar ett jobbigt projekt som jag absolut vill hålla för mig själv, vilket i vanlig ordning föranleder till att jag omedelbart måste börja bräka om saken i fråga. Men jag har slagits av tanken att om jag skulle ha en viss bild på väggen så skulle allt bli så otroligt mycket lättare. Jag vill ha en person som klappar på en häst. "Åhå", tänker ni (gjorde även jag en hundradels sekund) "men kan inte du måla den bilden då, du som är så begåvad inom visuell bildframställning?"
NEJ! Herregud, hur skulle jag kunna göra det? All kreativ verksamhet är som att återlåta sig själv, men att försöka producera är lite som att bajsa på sig.

Hursomhelst är utställningen nedplockad för i år, yes box vad skönt! Att ställa ut är lite som att klösa i sår eller ha träningsvärk. Skönt-ont helt enkelt. Så nu är hela hallen överbelamrad med alster som inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Vissa har beklagat sig över att jag sålt så erbarmligt lite i år, men vet ni? Vet ni vad? Det är inte det som är viktigt, inte alls. Att ställa ut är en process som är helt avskild från ekonomiska aspekter, det är något helt annat som händer när allmänheten spanar in ens verk, något som är skitcoolt. Prova själva vettja.
Men å andra sidan är de målningarna förbrukade, så nu finns det en gyllene möjlighet att pruta en femhundring eller i vissa fall två, lätt som en grisblink. Jag har ingen använding av tavlorna längre i den här staden. Längtar som attan till hösten då det blir stadsbyte.
Förresten, är det bara jag som tycker att det är fantastiskt (eller sannerligen på tiden) att Socialstyrelsen ser över sina kriterier för könsbyte? Milda makaroner, det har till och med lagt fram teser som nyanserar begreppet kön. Det är så galet stort. Jag ska genast fira med några kakor och ett stort glas saft.

Fina lilla bästis

Åh jag är så tacksam att jag får ha min lilla hund, det är en sann välsignelse med en så trogen luden vän. Det bor ett litet djur i min lägenhet, och vi tycker så mycket om varandra fast vi inte kan prata med varann. Jag är så glad att vi får umgås hon och jag utan att hon är riktigt min, ej heller riktigt min mammas eller riktigt kennel-Gunillas. Jag är hennes.
Idag har vi gosat på köksgolvet, ätit gurka, badat i ån och ätit bajs. Ikväll ska vi ut på vischan och hundträna en kär väns katter.

Frisk och flåsig

Det här är ungefär så som jag skulle vilja leva. Bella och jag har haft en så fin dag, under förmiddagen rostade jag müsli och bakade himmelsk mazarintårta (perfekt om man känner att den vedertagna mazarinen storleksmässigt liknar en fingerborg med lite marsipan i) och sedan drog vi ner på stan. Bella badade i havet efter lite övertalning från min sida och sedan gick vi in i djuraffären till jyckens förtjusning. Jag köpte akvarieslang eftersom jag grunnar på ett dräneringssystem till min framtida rovodling och Bella försökte snatta tuggrullar (hon fick en tuggrulle tillslut, jag är ju inte helt hjärtlös).

Sedan, ack som jag väntat, cyklade jag ner till hippaste parken i stan för att tillsammans med allsjöns morsor, tanter, farbröder, fjortisar, barn, avdankade skidlöpare och helt vanligt folk avnjuta säsongens första friskispass. Folkhögskoleliv gynnar det mesta (såsom självkänsla, kreativitet, herpes och livsgnista) dock inte fysisk kondition. Jag överraskades av mina muskler gång på gång. "Nejmen hej på dig fru Innanlår, är DU här?" och "Hoppsan hejsan fröken Triceps, nejmen oj jag kände knappt igen dig, jag visste inte ens att du bodde kvar!"
Ja. Men fantastiskt roligt var det. Oj oj oj. Nu ska jag inta en skål fil med min egenhändigt rostade müsli (jag kanske lär er i sommar, vad sägs om det?) och sedan ska jag kolla på tv. Ett program handlar nämligen om en straight brutta som flyttar in hos en massa flator för att undersöka hururvida den där lesbiskheten påverkar henne. Den kanske smittar? Jag har poppat popcorn och har höga förväntningar. För jag har ju faktiskt umgåtts med heteron hela mitt liv (jag vill inte outa någon, men jag har mina misstankar om att tex en barndomskompis och min moster är heterosexuella).

Retreat i spenaten

Istället för att stanna kvar i den här förplytade staden lånade jag pappsens bensinslukande vrålåk med automatväxel och V8motor och for ut i skogen. Hunden och farmor följde med. Tyst susande tallskog, rödstjärtar som ängsligt kvittrar i trädkronorna och endast myggornas surr om nätterna är som balsam för min hittills rättså porösa själ. Tack och lov verkar den här sommaren vara den pisskallaste i kvinnominne, så inga störande grannar till farmors lilla stuga syntes till. När jag inte roade mig med jycken i skogen satt jag med en tekopp i solen och skrev i anteckningsböcker med en mycket eftertänksam min, som en riktig skribent. Så länge som utställningen hänger uppe låter jag måleriet vila lite, så jag har börjat skriva. Ordentligt. Skriver om det jag hittills lärt mig och försöker summera till någon form av sammanhängande sörja.

Nu är jag i stan igen, och har ätit glass med en vän som jag inte fullt ut anat varit mig så kär. Jösses Amalia, de ploppar upp som svampar ut marken de här fina snubborna och vete sjutton vad jag gjort för att förtjäna dem.
Min semester i skogen har fått min livslust att komma åter. Så jag kavlade upp ärmarna, plockade, dammsög, piskade mattor, dammade, skurade och fejade, och under allt damm och bråte fann jag helt överaskande... mitt rum.

Putt.

Glad i hågen tänkte jag att jag skulle bege mig ut på äventyr tillsammans med hunden, till ett evenemang strax utanför stan. Svägerskan hade lånat bilen, men jag tänkte att bilberoende är tramsigt och varför inte passa på att bussträna hunden när tillfälle? Ankom till busshållplatsen tio minuter innan bussen skulle gå. Det kom ingen buss. Jag väntade en tveksam halvtimme ända tills några reklamare skulle byta affischer på busskuren. De frågar mig vilken linje jag väntar på, varefter de säger att den linjen nog inte kommer förrän om en halvtimme. Sista veckorna har varit en aning påfrestande, så jag tar jycken och går vidare varefter jag råkar bryta ihop och gråter en rejäl skvätt. Går hem istället. Köper ost. Kokar soppa och trycker i mig några nötter. Men någonstans är det klart som korvspad att folk inte vill åka kollektivt i den här stan när det faktiskt inte verkar funka.

Bella Buff Linslus

Det här är sannerligen ingen outfitbild utan bara min hund. Och så råkade jag, mina nya bralls och snövita ben komma med i bakgrunden.

Bytt är bytt!

Åh gårdagskvällen var förträfflig! Vi hade bytesparty, en synnerligen fashionabel sysselsättning. Alla vältrade in genom dörren med kassar fulla med kläder som man innerst inne vet har gjort sitt i garderoben. (För precis som i kärleksrelationer innebär ett njaa alltid nej när tveksamheten smyger sig på huruvida man ska fortsätta verksamheten. Då är det bättre att lämna över till någon annan som kanske blir sketaglad.)
Kvällen fortgick såsom så att man en i taget presenterar sina ägodelar och de andra i församlingen får buda genom att ange en siffra på en skala 1-10 för ange hur starkt begär de har efter denna presenterade pryl. Det blir väldans roligt, och det som ingen vill förbarma sig över hamnar i en hög som slutligen hamnar på närmaste second-hand.
Helt fantastiskt att bli av med gammalt bråte som andra uppenbarligen blir förtjusta i, och konsumera utan att egentligen konsumera. Personligen kammade jag bland annat hem ett helt gäng snygga tröjor, en röd luvis, ett bodybutter och de mest absurda hängseljeansshorts jag någonsin burit Synd för er att jag inte driver en modeblogg, då hade ni kanske fått ett obscent bildbevis.

Phu

Utschasad. Så hör jag hört att det kallas, helt utschasad. Phu, efter vernissagen tillät jag tröttheten komma över mig och jag har varit en slagen hjälte sedan dess. Jag är himla glad att jag har den här lilla semestern innan jag börjar jobba, så om dagarna gör jag inget mer ansträngande än att städa till bra musik i väldigt sakta mak, gå långa promenader med hunden och röra om i min surdeg. På tal om det blev jag jagad av aggressiva kråkor häromdagen, jag och Bella Buff fick springa för livet för att undkomma. Läskigt. Och angående surdegen får hunden något religiöst i blicken varje gång jag rör i den. Är inte helt säker på hur jag ska tolka det. Så nej, jag gör inte särskilt många knyck alls just nu, inte mer än att jag ska ta en promenix till postlådan (tänkte ett ögonblick skriva soptunnan, men det hade blivit helt fel) och kanske mixa ihop lite hummus att äta till den enorma mängd rågbröd jag bakade häromnatten.

Imôra händer det grejer minsann...

Har intet mer att tillägga än håhå jaja

Tjohejsan vilka veckor jag har haft. Jag har brutit upp från Värmland, den separationsångesten var inte att leka med. När de två som jag misstänkte skulle bli jobbigast att ta farväl av fick för sig att fara prexis samtidigt grät jag som man grät när man var liten. Inte den där snyftande tår- och snorgråten utan den där hela kroppen går bärsärk och hela mellangärdet rister i väldiga helt okontrollerbara konvulsioner. De for och tog mina lungor med sig. En vän som ännu inte hade begett sig av tog mig varligt i handen till gräsmattan och puttade ner mig på ändan och sa åt mig att ta djupa andetag. Det gjorde jag och snart började jag gråta på ett mer normalt sätt. Det är inte humant att tvingas bryta upp från sin flock och sitt folk. Sin nyfunna familj. Herregud vad jag grät och jag saknar er fortfarande. De började kalla mig BölFia, som övergick till BögFia när de började tröttna på mitt snyftande och hulkande. Slutsats: jag har varit på ett ställe med väldigt väldigt fina människor.

Som plåster på såren drog jag efter skolavslutningen ner till Göteborg för att nosa på en queerfeminsisk festival (okej, den heter ju något annat men jag har fortfarande väldigt svårt för L-ordet). På senaste tiden har jag märkt hur stor vikt jag lägger vid hur folk luktar. Och vi kan väl säga som så att i en lokal knökad med brudar som inte luktar som konventionella brudar som desstutom gillar brudar är något högst besynnerligt. Till en början var jag helt skräckslagen men en stund senare väldigt glad och fick god användning av den fenomenala dansteknik jag utvecklat i Värmland.

Väl hemma i Medelpad dråsade jag rakt in i studenttiderna, väldans roligt och en aning panikartat eftersom jag vant mig vid att befinna mig ute i obygden och inte se nya människor oftare än fullmånen. Dagen till ära svidade jag om från min vanliga dreadsflateoutfit till att klä upp mig till powerdyke, åt väldiga mängder tårta och frotterade mig med gamla godingar från förr. Tack till N som sedan hjälpte mig att rama målningar till gryningen och tack till Bella Buff som bajsade precis vid hundbajstunnan i förmiddags.

Phu...

De här dagarna har varit bråda. Mycket bråda, jag har knappt hunnit bajsa. På allvar. Det är extra besvärligt att min kropps näst sista åtgärd vid övermäktig stress är återkommande bajsnödighet för att tvinga mig att sätta mig ner (den sista åtgärden är att strypa syretillförseln till hjärnan och låta mig svimma). Jag orkar inte ens nämna allt som hänt. Men allt har vänts på ända och jag har en framtid igen. Och så luktar jag lite häst nu, sånt är fint.

Supertuffingen

Häromdagen ringde jag tryckeriet. Jag var irriterad över att jag enligt fakturan skulle betala 25% mer än vi kommit överens om, just det, de hade angett prisuppgift utan moms till mig som helt uppenbart är en liten privatperson. Det fina i kråksången är att Duktiga Flickan Joe som alltid ska vara till lags ringde och SA att jag var IRRITERAD. Stenhårt och korrekt, och inte ens när tryckerinisse försvarade sig vek jag mig. Tillslut fick jag det ursprungliga priset, och någonstans känns det som om jag fått 200 pix i fickan. Eller 200 pix i självförtroende, inte så himla noga alla gånger.

Inköpslista i väntan på konsumtionsamhällets förfall

Plötsligt var vi ägare till bland annat:
4 liter morotsjuice
1kg majsmjöl
1 avokado
Minst 1 kg tomater
En flaska banandrinkmix
4 drickyoghurtar
2 paket frukostflingor
En rulle plastpåsar
1 förpackning laktosfri matlagningsgrädde
4 liter turkisk yoghurt
1 liter blåbärsfil
3 filbunkar
2 paket tortillabröd
En massa flaskor salsa, marinad och sås
Några påsar kryddmix
Nambröd
2 påsar nötter

Lägg till en mörk vårnatt, några folkiselever klädda i annat än bästa helgdagskostymen, en vanlig matbutik, några ryggsäckar och slutligen en securitasvakt. Utöver det fick jag rätt kletiga skor eftersom jag spenderat viss tid i ett berg av mat och nu ätit en middag vars största beståndsdel bestod av mycket närande och goda sopor.

Datorsucken

Det finns en viss suck i datasalar. Extra frekvent förekommande där elever sitter och redigerar sina foton. Luften dras in... hhhhhhhhhh.... (och här är en liten paus där suckaren liksom trycker upp tungan i gommen. Sedan släpps luften ut i ett liten kvävt stön från bakre delen av gommen följt av en lång utandning) hkphhhhhhhhhh...... Jag har suttit härinne, svettats och redigerat bilder jag med, och hört flera stycken. Nu är det eftermiddagskaffe, åskan dånar, regnet öser ner och jag längtar efter att läsa DN. Ska bara dra ytterligare en datorsuck som jag tänker fnysa ut hårt genom näsan, som ett litet livskraftigt frust.

Här är gudagott att vara...

Det är sjukt varmt i Värmland. Det verkar dessutom vara sjukt varmt i Haparanda, det gläder mitt gamla norrlandspatriotiska hjärta. Svetten rinner när vi sitter utomhus och lider kval, ingen tillåts gå in. För är det tropisk värme ska det härdas, det ska härdas och härdas i en klibbig förvirrad evighet tills oktober kommer som en enda regntung sval välsignelse. Igår trotsade jag könsmaktsordningen och våldsgästade jag ett helt gäng gitarrpojkar som hade ett offentligt jam på gräsmattan, och jag och det fina lilla munspelet tog alla med storm. Bortsett ifrån att jag fick galet mycket cred från gitarrpôjkarna som härrörde i att jag var brud och grym, istället för bara grym, var det utomordentligt roligt. Sedan drog vi ner till sjön och somliga av oss badade. Jag är naturligtvis en somlig person, efter att ha doppat sig varje dag i ett pisskallt hav under konfalägret i min ungdom känns 13 grader helt okej. Eller nej, det var inte okej, det var fullständigt vanvettigt kallt, men vi hoppade i två gånger och sedan värmde vi oss vid brasan och grillade sojakorv långt in på natten.

Planering är grejen

När människor beskriver sig själva (oftast totalt utan självinsikt, gäller även undertecknad) så händer det att en del vill tillskriva sig egenskapen "spontan". Jag har väldigt länge undrat varför det anses vara en positiv egenskap. Vad innebär det egentligen att vara spontan? Spontana primära människor har en tendens att vara väldigt påfrestande. Eftertänksamma försiktiga beräknande och så smått bajsnödiga människor vinner i längden.

Igår förklarade jag krig mot spontaniteten. Klockan 10 väckte jag mina sömniga skolkamrater och bjöd på rågmjölsgröt, varefter vi träffades vid bestämd tid med fika, bok och bekväma skor. Sedan begav vi oss in i värmlandsskogen i en riktning som jag bestämt på förhand och sedan gick vi hela dagen. Det bara blev så. Trevligt. Väl hemma igen fyra timmar senare bestämde jag vad vi skulle äta, vart vi skulle laga mat och när vi skulle göra det (det vill säga omedelbums eftersom min punktliga mat-och-sov-klocka ringt). Vi delade upp arbetsuppgifterna, kokade och inmundigade sedan en härlig linsgryta med nässlor och bulgur. Sedan bakade vi de planerade chokladbollarna och såg på filmen som vi bestämt oss för för flera dagar sedan. En helt fantastisk ickespontan dag.

Spektakulär dag

Vi fick keso till frukost och redan där började jag misstänka att standarden på den här dagen skulle bli något utöver det vanliga. Med den starten kände jag mig redo att ta tag i mitt liv och ringde mitt gamla kneg för att utröna huruvida jag får slita i mitt anletes svett där i sommar. Det fick jag, och de blev förvånade över att ingen hade hört av sig till mig för att berätta det, så självklar var jag tydligen för dem. I glädjen över att plötsligt ha en framtid efter skolavslutningen ringde jag sedan och läxade upp tryckeriet som lovat att leverera vernissagekorten förra veckan, men inte gjort det. De sa att de haft maskinhaveri men att det borde vara ordnat tills imorgon. Jag var sjukt tuff och sa att om inte korten blir klara imorgon ser jag mig om efter ett annat tryckeri (så det blir väldigt komplicerat om jag tvingas verkställa mitt ultimatum eftersom tryckerier inte är särskilt frekvent förekommande i denna värmländska håla.)

Efter den triumfen inmundigade jag glatt falafel, måndagar är numera vegetariska på skolan efter elevrådets hänvisning till vår miljöprofil, och förutom några militanta köttarianer är initiativet väldigt populärt. Jag genomförde en liten enkät på internet om situationen för kristna HBT-personer, och sedan sopade jag mattan med mina skolkamrater i vändtia och hjärter sju i matsalen under kafferasten.
Strax efter min trehundrade seger ringde telefonen. Det var en journalist från Sveriges Radio som undrade om jag ville ställa upp på en intervju angående enkäten jag fyllt i någon timme tidigare. Jag fick dra hela min livshistoria och troshistoria (nu har jag bott i västsverige lite för länge, ordvitsar börjar bli sanslöst roliga). Om hur det är att vara flata i kristna kretsar och kristen i HBT-kretsar. Berättade om alla ljusa stunder och mörka stunder, och fick kasta både skit och rosor på de som kastat skit på mig. Hade ingen aning om att jag var en så outömmlig källa av reflektioner, åsikter, visioner, kunskaper och erfarenheter kring ämnet. Blev överraskad av allt som bubblade upp, all skit jag stått ut med och hur jag vänt allt till min fördel. Om att bli uppmanad att vara diskret. Om att bli uppmanad att brinna i helvetet. Att jag varit 16 år en gång i tiden och stod ut. När jag och journalisten tackat hejdå satt jag i vårsolen en liten stund. Och kände mig så förbaskat stolt över mig själv.

Joe och den stora läskiga världen utanför där man inte får vara till besvär

Som kulturarbetare får man utstå de mest skrämmande fasor. I veckan var jag till tryckeriet för att trycka upp vernissagekort inför den stundande utställningen. Phett läskigt, och trots att jag kämpade så svetten rann för att vara myndig, bestämd och viljestark cyklade jag därifrån med en bestämd känsla av att ha blivit lurad på en tusenlapp. Suck. Om jag inte varit en sådan mespropp hade jag haft korten i handen nu och antagligen bestämt hävdat att dessa kort är av undermålig kvalité, "gör om gör rätt!" och "inte en chans att jag tänker betala fullt pris när ni inte gjort erat jobb ordentligt". Istället mumlade jag något om att "mähäääää, ja int brinner det i knutarna här inte, så innan veckan är slut vore ju bra..." när den vansinnigt dryga tryckerimannen som inte tog mig på allvar suckade och sa att han skulle kunna fixa korten till dagen efter. Vi får se hur det blir. Suck.

Majsol och vitsippor

Oförskämt fint väder i Värmland, vaknade alldeles solkokt vid åttasnåret och började dagen med rågmjölsgröt och en liten liten promenad. Rågmjölsgröt, detta ljuvliga hopkok med lite honung på. Och så såg jag en vessla. Den var så söt att jag höll på att kissa på mig. Det var antagligen inte ömsesidigt. Maj alltså. Första dagarna i maj har alltid lite samma känsla som första dagarna i januari. Panik och förväntan. Förresten har vi haft könsneutrala borgerliga äktenskap i ett år nu, se där.

Från en numera inte fullt så framtung simmare

Efter en tids moget övervägande och efter att ha konstaterat att jag nu har tillräckligt mycket dreads för att kunna bygga mig en soffgrupp, tog jag ett djupt andetag och påbörjade projekt "Korta Korvarna". Tanken att jag kanske börjar få lite väl mycket hår har flugit genom mitt huvud regelbundet på sista tiden, i synnerhet när nacken börjar värka av tyngden, när jag oprovocerat välter ner i andras gröt vid frukostbordet eller när jag finner mig i uppochnervänt vertikalt läge singlande mot botten i den kommunala simbassängen. Men frukta icke, snart är jag halvvägs genom djungeln som vissa kallar min frisyr och uppskattningsvis blir 40% av dreadsen ca 24% kortare. Inte särskilt blodigt alls. På min lilla presentationsbild, som är gammal som gatan är dreadsen, helt obeskrivligt korta. Jag kan härja runt bland dem en hel dag och ändå inte lyckas få dem kortare än de var i september. Att frisera sig var roligare än jag kunde ana, speciellt när farbror Frisören ser ut såhär.

Min moder konungen

Någonting som jag är väldigt stolt över är vissa komponenter i min personlighet som andra finner provocerande att de kan samexistera, men som likväl gör det. Det finns de som uppskattar min flatighet men reser ragg inför min frikyrkliga kontext, och de finns de som gillar min fäbless för Jesus men spyr galla över min kärlek till den människa jag väljer att ha fredagsmys med. Inte den lättaste av ekvationer, och ja det är lite besvärligt ibland. Ändå sedan min tidiga barndomsdagar har ett visst litet teologiskt mysterium gäckat mig, och det är själva namnet Gud. Så kort. Så beklagligt val av vokal. Som ett litet kluck.

I väntan på det rofyllda vuxenlivet

Dom där ljuva ungdomsåren med alla möjligheter är kanske inte så ljuva. Jag kräks på alla möjligheter. Vild panik över framtiden är ett dagligt inslag i min vardag, för det där med att klura ut vad man vill är inte så himla lätt om man inte vet vad som kommer bli bra. För det man vill är ofta förrädiskt. Ingen skulle må dåligt om jag åt en morot om dagen, tog längre promenader eller hoppade på en femårig högskoleutbildning till hösten, men det jag faktiskt vill är att äta mer tårta på regelbunden basis, kolla på ännu fler filmer och slafa. Alla de här möjligheter gör mig inte alls nyfiken på livet, utan framkallar bara en känsla av att jag vill ligga på en soffa, äta kakor och bli tjock och ful och aldrig mer igen göra någonting alls. Sicken tur att jag faktiskt vill någonting, just nu kom jag på att jag har en kopp kaffe som stått och svalnat här någonstans.

Update

Allas vår hederlige gamle vän solen är äntligen tillbaka. Kan tilläggas att jag fick en smärre chock när jag återvände till Värmland, några dagar efter att jag och frugan härjat runt på längdskidor hemmavid, och störtade in mängder av krokusar. Inte nådigt. Allt blir så konstigt i solen. Jag vill bara sitta i den och mysa, men blir galet rastlös så jag går in i ateljén varefter jag blir rastlös och vill gå ut i solen. Jag kan inte ens knåpa ihop ett vettigt blogginlägg för jag vill måla nu, men vill ändå flika in att jag känner ett intensivt vemod efter att ha bokat mina skolavslutningsbiljetter hem och något som kan liknas vid en blandning av triumf och häpnad efter att för första gången blivit sexistklappad på rumpan.