Nam nam...

Har tatuerat in minilussebullar i 3D på armen. Jajamän.

Julklappstips!

Årets fetaste julklappstips måste vara Signe Bremers bok Kroppslinjer, om transvård och könsidentitet! Så himla fetintressant och bra och jättetoppen! Hade Signe som föreläsare förra veckan, starstruck, oh yes, och köpte boken illa kvickt! Superduperrelevant för alla som jobbar med människor, tänker låna ut mitt ex (av boken då alltså) till en läkarstuderande vän som har mig som personlig transkonsult. Helt sinnessjukt egentligen, att denne vän inte lär sig ett dyft om transvård på sin utbildning. För även om hon blir öron-näsa-hals-läkare får också transgenders halsfluss.

Och jag vill inte ha några julklappar i år. Jag vill byta namn och leva i ett land som inte tvångssteriliserar sina medborgare.

Vi tackom nu så gärna

Ena dagen möter jag ett queer i cykelkällaren i detta hyreshus som enbart befolkas av vita heteropar (bortsett från mig och Benny), andra dagen äter jag tapas med Lars Gårdfeldt och tredje dagen vaknar jag upp i en strömlös lägenhet. Önskade mig substans i livet, och visst, nu har jag så det räcker och blir över. En av mina serier har publicerats i kulturtidskriften Avant Magasin och på lördag sjunger kören om julefrid, antiposessivitet, imperialism, kvinnomisshandel och Staffan som var ett gubbaslem. På Kvinnofolk klockan 16, ba å kom.

Soon they will bee six...

Läser den roligaste delkursen ever. Och, jag fattar ingenting, det är så vansinnigt svårt. Svider riktigt gött i hjärnan. Tack och lov läser vi om transfrågor just nu också, så visst får jag utlopp för mina duktiga impulser att hoppa på stolen och pipande sträcka upp handen i luften.

November är över, men december brukar inte vara så himla pjåkig den med. Tränar på Friskis igen i total segeryra över förkylningen, men när de spelar seven days blir jag plötsligt melankolisk och försöker streta tiden mothårs. Luckey flyttar från staden om en vecka och jag är plötsligt tillbaka i folkisångesten över att skiljas åt från människor en tycker om. Jag är alldeles för bra på att ta ut saknad i förskott, och framförallt, i efterskott.

Tillbaka till tillvaron

Phu. Den ena hemtentan avlöste den andra. Men äntligen är det ny delkurs, så idag ska jag bara sitta på föreläsning utan förpliktelser. Ikväll hälsar Luckey på efter körrepet med världens finaste kör och vi har massor av tofu i kylen. Jag har lite ont i ryggen men också en härlig träningsvärk, så visst väger tillvaron helt klart mot pluskontot.

Hej hej!

Hej hej!
Här har ni mig
Igen

Det finns skillnader att se
i jämställdhetsanalys
I äktenskap det ske
både våld och fredagsmys

Män slår, det är ett symtom,
på makt och kvinnohatet
Ingen är autonom
ifrån patriarkatet

Freestylediktar i mina bryderier
pausar från plugg och kloka broderier

Läser om könat våld
men rymmer till andra val
ser att en lika gärna kan vara såld
Sex är både politik och kapital

I till exempel den här bloggen, Sälj grej med tjej. En gång skrev jag en kort uppsats i gymnasiet på rim. Fick VG på den.

Vegansk lunch

Kikärtsplättar med tahini, kokos, grönsaker och basilikaröra. Sämre kan en ha det.

Kalla mig hädanefter Janne, tack.

När jag började läsa genus blev jag mycket svalare och starkare, istället för labil och rosenrasande över sakernas tillstånd. Jag fick börja med att dagligen svänga mig med ord som performativitet, kulturell subversivitet och genuskapital. Nu har det vänt, vi läser nämligen delkursen Genus och Kultur. Plötsligt har jag ingen distans alls utan sitter och svettas i skolbänken av frustration. För det är mig det handlar om. Visserligen har jag stundtals ett självförtroende som inte är av denna värld, men jag är även i mina vekaste stunder fullständigt övertygad om att jag skulle varit geniförklarad för länge sedan om jag varit någon annat än tjej. Blä. För jag kan ju faktiskt allt. Nästan. Ge mig ett papper och jag levererar. Just nu försöker jag hålla en proffesionell ton med tryckerier. Det går skitdåligt, jag får en kladdig lilla-gumman-ton tillbaka helt rensad från tekniska termer angående papperstyp, gräng, dpi och limbindning. Jag blir helt enkelt utestängd från min egen process för att de tror att jag är okunnig, smaklös och fullständigt dum i hela huvudet. Trots att det är jag som sitter på cashen.

En gång målade jag, asmycket och asbra, ställde ut en gång om året och kunde till viss del leva på måleriet med lite uppbackning från csn. Sedan kom två år där jag ständigt fick höra att mitt måleri var naivt, flickigt eller grunt. Snea blickar och snörpta leenden från lärare, medan jag fortfarande sålde skitbra via hemsidan. En trappa ner drejades tantkeramik och vid staffliet bredvid målades fina flickmotiv med solnedgångar och blommor i närbild. Skillnaden var att dessa upphovsmän inte var något annat än män, sålunda genier och fick upp över öronen så mycket cred de någonsin behövt. Jag var svart, mitt måleri var nerkletat av min svärta och efter att ha slagit min panna mot glas i miljoner redovisningar dängde jag paletten i väggen och gick. Om jag vore Valeri Solanas skulle jag också skjutit Andy Warhol.

Ska nog skaffa mig lite karaktär. Eller bara tuta och köra.

Idag har jag kanske tjingat mig en liten hund att vara hundvakt åt om dagarna då jag inte är på föreläsning. Ska lära den en hel del om kulturella strukturer har jag tänkt, om den inte äter upp mig förstås. Under kvällen tackade jag ja till att föreläsa om queer i ett församlingshem och imorgon ska jag jobba igen. Om du velat huruvida du ska våga fråga chans på mig så ta tillfället i akt, för just nu verkar jag bara säga ja.

Hej

Det här är inte en egoborstatändernabild, utan lite hederlig research till en serie. Jag är ungefär på det humör som jag ser ut att vara på. Fett trött, stressad över skolan, och försöker hålla igång mina projekt och relationer. Cykla, träna, handla, äta, sova. Skulle vilja kunna göra två saker samtidigt. Helst skriva dagbok och cykla samtidigt. Kombinera broderi och tentaplugg, jag har ju två ögon som borde kunna klara sig vardera på egen hand. Blir ledsen när saker inte blir som jag tänkt mig, men tänker att det är styrka. Funderar på om jag är vek eller stenhård. Just nu lutar det åt det sistnämnda. Har väldigt lätt att ta till ilskan och tål inte att människor kommer sent till möten. Men det rullar på också. Livet känns just nu som att springa uppför en slänt med hyfsat bra kondition.

Kärt återseende

Om det är någon tid under året som mitt liv får en oerhörd substans så är det i november. Jag kan inte säga att allt som händer i november är kul, men saker händer alltid och tillvaron blir tjock och maffig som vispgrädde. I veckan köpte jag en scanner, sitter och tecknar seriemanus på mina föreläsningar. För när livsmaskinen lägger i högsta växeln måste slagget ut också, helst på papper. Flänger hit och dit. Hänger i Fjords kök och äter vegansk kladdkaka. Kliar Benny på ryggen. Cyklar längs avenyn och mina listor tar aldrig slut.

Kaka söker ka ka ka ka...

Jag är välsignad med att tillhöra en en väldigt fin klan som brukar fira nyår under väldigt fina former. Eftersom nyårsfirandet är årligen återkommande, brukar vi prata om året som gått och hur vi tänker kring de förhoppningar vi hade förra nyåret. Mina förhoppningar inför 2011 (som låter mycket peppigare än nyårslöften) var:

Sluta bita på nagelbanden.
Inte vara så himla spydig.
Hitta ett nytt intresse som inte inkluderar queerfeminism

Jag tuggar fortfarande friskt på mina nagelband när jag blir lite rastlös. Om jag lyckas att inte tugga på dem under en dag har jag oftast tuggat på underläppen istället. För att få i mig de proteiner jag behöver.
Bente har fått känna på hur spydig jag kan vara, och det vill inte säga lite det. "Men är du en skorpion eller?" fräste hon åt mig häromkvällen.
Men...! Den tredje förhoppningen har jag sett som den knixigaste. Kanske därför valde jag att plugga genus i höst, för att verkligen bli uttråkad av intersektionalitet och genusdiskussioner, och tvinga min hjärna att bli intresserad av något annat. Trodde inte att jag skulle lyckas. Men så gick jag in på stadsbibblan i jakt på en bok om hundar, eftersom en hund figurerar i en serie jag tänkt visa för redaktionen för en kulturtidskrift skolan. De frågade mig först, roligt. Nåväl, jag hittade ingen hundbok. Men. En hönsbok. Kunde. Inte. Sluta. Läsa. Om värpreden, slakt och gamla lantraser. Googlar hedemorahöns.


De lever i patriarkala strukturer utan minsta tanke om systerskap. Harem, sexuella trakasserier och heterosexism! Och ändå, så underbara. De kluckar och kacklar, sprätter och flaxar. Fina fina djuren. Vill flytta till landet, snickra hönshus och nacka kycklingar bums! Eller just det, ska leva rövare i Göteborg och plugga 6 år till bara. Men sen så!

Bär inte falsk vittnesbörd mot din nästa (som trots allt har rösträtt nuförtiden, sjukvårdsförsäkring, en samkönad sambo och betald semester)

Säga vad en vill om Moderaterna, men vad som helst får de inte säga om sig själva om det råkar vara ren och skär lögn.

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej til sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.1960–talet: Ja till apartheid.Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort.Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18:e graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Nu är jag inte den som är långsint, men någon måtta får det väl ändå vara. Fast hörrni, avskaffa lagen om tvångssterilisering någon gång så kan jag klistra in det i listan vid 2011. Jag gillar ändå lyckliga slut på tragiska historier.

Helt normal frukostkonversation

Joe: Du, min kompis E kommer förbi idag.
Benny: Jaha, trevligt. Har jag träffat henne?
Joe: Nej, hon bor här men det har inte blivit av. En väldigt uppbokad tjej. Och heterosexuell.
Benny: Jahaa, är det hon som är din heterosexuella vän?
Joe: Nej nej, det är Sesskan som är min jätteheterosexuella vän, hon skyltar liksom med att hon är hetero.
(vi tuggar bovetegröt med banan och russin)
Benny: Just det, men det är hon som bor i Tyskland... Jahaa.. Är den här inte lika öppen med sin heterosexualitet?
Joe: Nä inte precis.
(tuggar gröt)
Joe: Men det syns ju liksom.

Familjenostalgi och boktips

Om du säger "citron" så tänker jag genast på en oval sur frukt med blankt gult skal. Om du säger "fredag" tänker jag genast på köket i mitt barndomshem. Stolarna står på bordet och min pappa, iklädd grönt förkläde, multitaskar genom att skura, skära klyftpotatis och steka lövbiff samtidigt. Från badrummet känner jag en frisk doft av allrengöringsmedel. Min mamma är inte hemma från jobbet än. Jag hoppas att hon har med sig chips till fredagsmyset framför Fångarna på fortet.
Båda mina föräldrar visste (eller vet, Blixt ligger fortfarande i min säng) vad min favorit gossedjurshund hette. Min mamma snickrade både kaninburar och hallhyllor. Den som propsade på kvällsfika var (är) min pappa. Jag känner inte alltid igen de tragiska familjeöden i ickejämställdhet som ploppar upp varhelst en tittar.

Ändå blev jag feminist. Apmycket feminist. Dagens boktips är Familjens projektledare säger upp sig, av Gunilla Bergensten. En hysteriskt rolig skildring av heterosexuellt familjeliv med barn i en vanlig svensk familj. Jag förstår plötsligt varför fiffig hallförvaring är porr för flerbarnsmammor, varför skilda kvinnor är betydligt lyckligare än skilda män och blir intensivt tacksam för de kassa oddsen att jag ska hamna i ett heterosexuellt kärnfamiljselände. För jag skulle sjunka livsfarligt djupt ner i projektledarträsket. Skrockar förnöjsamt. Den roligaste bok jag läst på länge. Håhå jaja. Mammaförbjuden, naturligtvis. Den har kapacitet att stjälpa hela nationen om morsor skulle förstå vilket hästjobb de utför under orättvisa premisser.

Surrealistiska svängningar

Hemtentan verkar inte skriva sig själv. Dessutom vet jag inte vad jag ska skriva, hur jag ska skriva eller om jag har något vettigt att bygga upp mina resonemang på överhuvudtaget. Inte ens en halvpanna kaffe hjälpte. Istället cyklade jag in till stan för att gå på möte med en syo. Fick veta att den utbildning jag bestämt mig för att gå nästa år, från och med den här hösten, inte är möjlig. Tack, Jan Björklund. Cyklade hem och tyckte allt var så himla pissigt. Klappade grannars spaniel men grät ändå en skvätt på kammarn, djupt försjunken i den stora meningslösheten. Spenderade fem timmar vid skrivbordet och skrev en handfull meningar i tentan. Skithumöret. Tänkte att jag inte ville hänga med Benny och hennes vänner på Kulturnatta, inte ens på utställningen som jag skulle delta i, men jag hade ändå tillräckligt med förstånd kvar för att inse att vare sig chips, godis eller annan konsumtion skulle ge mig något som helst hopp om framtiden. Så jag begav mig. Strosade runt på samlingsutställningen som höll mycket högre kvalitet än jag trott, så när de skulle ropa upp årets stipendiater knaprade jag lugnt på min salta pinne. Det skulle inte bli jag. Knappast. Men det blev det. Jag höll ett sluddrigt osammanhängande tacktal, fick en blomma och klapp på axeln. Hängde på Bennys gäng ändå. Kulturnatta i Göteborg. Körkonserter, performance och mingel. Nattsvart Göteborg, vindar och ljus. Det blev ganska bra tillslut.

Alternativt skogspromenad och mysig hemmakväll

Satt och broderade. Funderade på allt och inget. Tänkte att det vore roligt att brodera på en dejt. Och kolla på naturfilm, allra helst en om djuphavet. Eller gå ut i skogen och krama träd. Eller gå på museeum, kanske uppstoppade djur eller historiska föremål i montrar.

Awardad

Fick en liten award från Sandrilina som bloggar på Famlijebegrepp, en jättebra och skojsig blogg för er som tycker om barn eller bara vill ha den där lilla extra peppen att aldrig någonsin skaffa barn. Gissa vilken kategori jag tillhör, jag gillar ju inte ens kattungar. Rolig är hon i alla fall. Hon skickade vidare några frågor här som jag ska besvara så sanningsenligt som möjligt.

1. Varför började du blogga?
I begynnelsen hängde jag en del på gamla klassisker som Lunarstorm och Sockerdricka, och skrev dagboksinlägg med oerhört hög litterär kvalitet. Fick redan då smak för bekräftelsens sötma. Sesskan övertygade mig, och så började jag fläka ut mig på internet, för att folk skulle få läsa om alla viktiga saker jag tänkte på, för att mitt ex skulle förstå att jag minsann klarade mig utmärkt på egen hand, för att min mamma inte skulle behöva fråga mig saker utan att ha hemlig outtalad koll på mitt liv ändå, för att snygga tjejer skulle googla sig hit och för att jag skulle få skryta när tränat. Och för att upprätthålla en spännande fantasibild om mig själv.

2. Vilka bloggar följer du?
Zettermark och Smaskigt Fakta är definitvt favoriterna rent bloggmässigt. Saliven rinner till när jag ser att de publicerat något nytt.

3. Vilken favoritfärg har du?
Vinrött. Utan tvekan. Ni skulle inte tvivla om jag gjorde ett hemmahos-repotage.

4. Vilken favoritfilm har du?
Eeeeehh. Hm. Min absoluta favoritfilm är Holes. Jag är förmodligen också den enda i världen som har den som favoritfilm. När jag köpte soundtracket förra hösten skrev jag en sprudlande statusrad på fejjan, och en massa människor gillade. Men de gillade det nog som en gillar när en hund hittar en trasig äcklig tennisboll och blir sådär rörande lycklig.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Det är något allvarligt fel på mig, för jag drömmer inte om att besöka länder. Jag drömmer om norrlandsfjäll och att Gotland vore lite vilt och galet att besöka någon sommar. Nej, jag bara skojar. Det är värre än så. Jag hatar verkligen att resa. Jag hatar tanken på att resa. Hatar förväntningarna och exotiska kulturkrockar som manifesterar ett jag och dem. Jag hatar tanken på sol och vita stränder. Och ja, det är en skada från barnsben, men jag hatar verkligen att resa för resandets skull. Ge mig snöslask och mörka tisdagskvällar ögonaböj!

Vilka vill jag awarda? Poppelin och Sesskan. Buss på ba.

Säg mastektiomi och alla cylindrar tänder här

Jag har flera förnöjsamma intressen. Småkakor. Hundar. Hästar. Beslag. Baljväxter. Landskapsdjur. Mitt i Naturen. Kastanjer. Serietecknande. Ett av de största är definitivt transpolitik. Jag nördar igång på alla växlar och tycker stundtals att inget annat i hela världen är lika megaintressant. Men okunskapen är så vansinnigt utbredd att jag blir alldeles galen. Här, i den här fina videon som jag verkligen tycker du borde se, förklarar snygga Warren om varför Sveriges steriliseringslag är helt uppåt väggarna.

Rå. Kokad. Skalad. Potatisens vishet.

En av de finaste komplimanger jag någonsin fått fick jag på gymnsiet. En person rynkade sin lilla panna och utbrast att jag ju var både supermjuk och stenhård på samma gång.

4 år senare skalar jag potatis i köket. Benny ser på mig med en blick som är medlidsam på ett fint sätt, tillitsfullt inkännande kanske, och säger att jag inte behöver vara så hård jämt. Jag svarar att jag lärt mig att inget annat lönar sig.

My little pony

Om två veckor har jag tenta. Så därför rör jag inte min böcker just nu (jag ligger ju faktiskt bara 400 sidor efter lässchemat, tjohej...) Istället funderar jag över att jag som en väldigt hästcentrerad person gärna ser människor jag träffar som just olika sorters hästar.

Här ser ni till exempel den vid några tillfällen nämnda Pärlan, min trogna följeslagare och ljus i mörkret, i hästversion. Hon är en vän som tillochmed kan ge mig en sned blick och fråga "var det där en ponny eller?". Inte för att hon förstår grejen, men ändå.



Gamla flamman från ungdomens dagar som borde masa sig till Göteborg någon gång.



Ett mingel från i lördags. En typisk ponny, också enligt Pärlans definition.

Min kära Sesskan som befinner sig i exil, om hon nu vore en häst. Trakhener, skimmel.

Ett annat mingel från i helgen. Inte så ofta som jag stiftat bekantskap med en svart akhal-teke, måntro om jag får sätta tänderna i en sån igen.

Vilken häst skulle du vara? Har jag träffat dig har jag ett svar.

Antar att jag ändå har mina djärva stunder...

Gårdagen var helt magiskt kul. På mina ögonlock låg guldglitterögonskuggan i ett tjockt lager och på klubben varvades generösa skaror feministbibliotekarier, hipsterflator och aktivister med förvirrade skockar av kostymnissar och coola killar. Feministkören mottog stående ovationer och sedan dansade vi oss fördärvade och drack gratis dricka. Råkade köra in armbågen i min buksvågers öl och grämde mig i skam. Minglade som en galning med varierande resultat, hejade och grubblade över min relation till kortisar i allmänhet. Idag har jag ömma fötter och efter två ansiktstvättar ändå inte fått bort några större mängder av varken glittret eller kajalen. När jag inatt svängde mina lurviga på det epelepsiblinkande dansgolvet tänkte jag det märkliga i hur något som aldrig händer ändå kan få så stor uppmärksamhet i min hjärna. Men när jag cyklade hem med sambon genom natten kände jag ändå salt i triumf på mina läppar, och jag tänker att saker som aldrig händer är utmärkta utgångspunkter för att teckna serier. Här är mitt senaste projekt. Lite för stort för att gå in i en scanner.

Förnöjsamhet, trots allt

Jag är väldigt glad att jag är här. Den här tiden är tjock, som vispgrädde, substans. Igår känns som förra veckan. Tiden rullar på, jag läser genus och tror faktiskt att jag håller på att bli sådär sval och akademisk som jag hoppats. Plockar kastanjer från cykelvägarna och huttrar om mornarna när jag cyklar ner till Älvsnabbaren. Nu syr jag en guldväst och imorgon ska jag och några andra sjunga på en av stans mer fashionabla uteställen. Vi har repat in fina visor om att heterosexismen ska dö och patriarkatet ska krossas.

Alla dessa brudar

En högst provocerande dag. Det började med en sväng till IKEA. Phu. 'Nuff said. Sedan gick jag till Åhlens medan jag väntade på Pärlan i stan, för att se mig om efter en ryggsäck, något som jag sannerligen behöver. Alla. Dessa. Brudar. Som. Glor. Jag måste liksom gå igenom sminkavdelningen för att komma in i bygget, och överallt alla dessa photoshoppade brudar som glor på mig med stylat hår och halvöppna blanka munnar. Affischer. Reklam. Jag blir provocerad av reklambrudarna där de sitter uppklistrade på lysande montrar ovanför oändliga rader av burkar och krämer och allsjöns jox. Jag tänker på Push Up. På gårdagens länkade låt. Jag tänker att de som skapat bilderna vill tjäna pengar på att människor ska känna sig oproportionerligt fula och lukta oproportionerligt illa. Brudarna av kött och blod glor också på mina dreads som antagligen skär sig mot mina läderskor, chinos och strukna svarta dyra skjorta medan jag klampar fram genom parfymodören för att nå rulltrapporna. Hm. Jag tänker på systerskap. Hittar ingen ryggsäck. Bara en bedrövlig mängd handväskor. Samma resultat på barnavdelningen. Cyklar i min välvårdade outfit till ett väntande sammanträde, och jag är faktiskt så snygg att Pärlan blir alldeles förvånad. Det är Söndag och jag ska på möte med dagordning, så jag har valt att vara snygg idag. Mötet inleds med en tyst minut över 10-årsdagen av händelserna som utlöst kriget mot terrorn. Jag blir provocerad. Jag tänker tankar om perspektiv. Om att dö som vit. Om att dö som arab. Terror och vems liv som räknas. Vilka som dör nu. Vilka som räknas. Och jag tänker lättat att jag förstår att jag inte vet allt och att jag inte hittar på egna lösningar eller sanningar alldeles omedelbart. Men jag är fortfarande provocerad. Och jag tänker att det är bra.

Kvällsserenad

När jag kommer hem till mitt fina hem... Tänder ett doftljus... Kokar mig en kopp grönt te... Då lyssnar jag på den här vackra låten och drar en vals i vardagsrummet... Och tänker inte på hur många som inte ser eller förstår genusstrukturer så jag får lite kvällsfrid.

Stadsbyte

Min sista insats som vetrinär bestod i den tunna där dricka och kaffe som kunderna häller ut samlas. Denna behållare ska tömmas varje dag. Fast ibland glöms det. Det kan vara okej en dag, men efter ett par stycken i augustivärme utvecklas en biotop som påminner om de heta träsk där vissa teorier hävdar att livet uppstod. Och visst, liv uppstår. Denna 50 literstunna skulle alltså tömmas. Substansen var förvillande lik hundspya, bara det att den luktade lite värre och var till mängden sett mammutspya. Bara att kavla upp ärmarna, försiktigt hälla ut eländet i golvbrunnen och komma ihåg att hålla munnen stängd för eventuella skvätt. Håhå jaja, mitt jobb är så himla fräscht. Eller var. För nu, nu är jag klar. Sista tiden i svallet bjöd på fina stunder i skogen, en trevlig fika med en trevlig främling, fina fikor med välkända favoriter, fantastiska fikor med finfolk och tax dit jag lurade mig med en pepparrot och sedan avslutade jag hela sommaren på en westerntävling. Sedan tåg. Äntligen. Göteborg hälsade mig välkommen med hällregn och en buss som inte gick dit jag ville, så jag fick klafsa genom stadens centralaste träsk för att nå mitt nya hem. Och vilken hem sedan. Herreminagudars. Det luktar helt galet gott här inne. Och den nya sambon är, trot eller ej, sannerligen i klass med mina förra. Yes. Nu blir det nedförsbacke, på ett bra sätt. På fredag börjar jag plugga, milda makaroner.

Dr Doolittle och läskmaskinen

En av mina stammisar såg mig i ögonen häromdagen och utbrast: "Men, jobbar du JÄMT?" Jag svarade: "Ja."
För att det ska vara lite roligare att spendera all sin tid på jobbet brukar jag leka. Låtsas att jag inte alls är ett svettigt restaurangbiträde utan en... vetrinär. När jag byter mjölk och baxar in en 10-literstetra i automaten låtsas jag att jag välter en ko på rätt köl. Sedan lirkar jag ner mjölkslangen genom mjölkmojängen, vilket leder tanken till juver och spenar som behöver trasslas ut. I källaren finns ett läskrum varifrån läsken pumpas upp från dunkar genom slangar. Dessa dunkar töms ständigt så de måste bytas. Det är ett elände, vill jag lova. Kanske är det i detta rum flest okvädesord yttras i hela bygget. Slangarna ska skruvas av dunkarna, och munstyckena är så kletiga av socker att vem som helst uppriktigt börjar hata lingondricka. Men, jag låtsas att det är sälar i respiratiorer. Visserligen sugs sälarnas innehåll upp genom respiratorerna, men det hör inte hit. Häromdagen hackade jag upp en sisådär 50 paprikor. Eller nej, det var 50 uppsvällda undulater som ska snittas, tas inälvor ur (nej, inte frön, inälvor) och sedan de konstaterats döda hackas till småbitar och ges till vargarna. Aka säljarna. Att kunder har många likheter med får behöver jag kanske inte ens förklara. Och på de dagliga ca 2000 tallrikarna ligger dessvärre resterna av riktiga djur. Inte lika roligt och lite onödigt, kan tyckas.

Nattligt

När jag blir stressad drömmer jag om tåg och bussar, som jag missar. Eller håller på att missa, oftast kommer jag på att mitt fordon går om en kvart och att jag måste packa en väska som aldrig blir full hur jag än rusar mellan garderoben och bokhyllan. Efter att mina sambosar flyttade ut ur kollektivet började jag drömma mardrömmar om inbrottstjuvar. Men det läskiga är naturligtvis inte att främmade ansiktslösa människor bröt sig in i mitt hem, utan vad som hände när jag upptäckt dem. Eller vad som händer när jag upptäcker dem, för drömmen bara dröms och dröms. Jag är en oerhört fredlig människa. Jag ogillar kraftmätning och konflikt. Avskyr sport. Men jag börjar slåss mot de oinbjudna männen i mitt huvud. Ordentligt. Och pricksäkert. Siktar mot struphuvudet. Kör upp en uppercut i armhålan för att slå axeln ur led. Biter av öronen så brosket krasar mellan tänderna. Snittar av halvpulsådern med en mattkniv. Vaknar svettig och tacksam över att jag inte är en mördare. När jag är arg drömmer jag om svarta apor som försöker bryta sig in i mitt badrum när jag tänker kissa. Tricket är alltid att börja bestämma över aporna. Min jobbarkompis drömmer om köttbullstråg som fortsätter vara tomma hur hon fyller på dem.

I gott sällskap

Igår tänkte jag att en out-fit inför min blivande svägerskas stundade bröllop skulle inköpas. Med mig hade jag mitt moraliska stöd och heterosexuella vän Sesskan, som jag väckte jag på mitt golv i arla morgonstund. Eftersom jag får astmatiska anfall vid tanken på kjol tänkte vi fokusera på att hitta ett par snygga brallor, och kom fram till att ett par röda vore toppen. Vi hittade inga brallor. Men väl ett linne i exakt perfekt vinröd nyans. Jag köper bara kläder efter redan beprövade vinnande koncept. Imorse åt jag frukost i soffan och råkade zappa mig in på en intrevju med Thomas Beatie, blev än mer imponerad av karln. Med gott mod gick sedan jag och mitt linne på affären och handlade. På väg hem mötte jag en person som såg gravt lesbisk ut. Det händer inte så jätteofta, så jag blev lite glad. Ännu gladare blev jag när jag plötsligt hör hur kedjan i hennes trasiga jeans börjar skramla efter mig, hon knatar plötsligt upp jämsides med mig med en himla fart, som om hon låtsas att hon faktiskt skulle åt mitt håll. Jag flinar som en galning när hon svassar förbi med swung i de lurviga. A day without lesbians is like a day without sunshine. Nu ska jag, mitt bevisat tilldragande linne, min ljusblå hy och den inköpta citronen baka citronsnäckor och kanske en cheesecake.

Essens

Konstaterande

Tänker att ni har bättre saker för er än att läsa bloggar och att jag har detsamma än att skriva i en av dem.

Kisar ovan Svallet

I norr nu, eller på mitten så att säga. Jobbar, slevar köttbullar dagarna i ända och känner redan inte längre av den vidriga lukten av kokt ytterfläskfilé. Emellanåt flyr jag ut på landsbygden till vännerna mina, och härjar runt i sommarn. Går ponnypromenader och länsar jordgubbsland. Klättrar upp på berg med huggormar i 30gradig hetta, svalkar mig i insjö och vaskar bort näsblodet i densamma. Den här sommaren verkar sköta sig. Inte alls bli så bedrövlig som jag befarat, yehej.

Tröttsjuk

Det händer i år också. Ni vet, den där tröttheten som gör en så trött att man känner sig sjuk. Darrig, frusen och liksom alldeles svullet. Sista tiden nu, i skelettet av det som en gång varit ett minikollektiv, och egentligen behöver jag inte vara stressad, tiden borde räcka till. Men ändå är det ett himla härj om nätterna. Jag har gått i sömnen varje natt hela veckan, sjukt löjligt. Vaknar lite här och där i lägenheten, och tappar bort min madrass och täcke lite då och då. Nu ska jag börja städa. Avlopp och badkar. Tjoho. Nästa vecka jobbar jag i svallet. Phu. Och ni minns min favorittantelev? Jag fick en bok av Sara Waters av henne som avslutningspresent.

Vill utdela en saftig pungspark, helst med konsekvenser som fortfarande är lagliga

Jag skrek rakt ut. Ett vrål av ilska i en tom lägenhet med riktigt schysst akustik. Jomen hörrni, vet ni vad som hände idag då? Jo. Det hära. Gissa vems fula mansröv som är ansvarig för att tvångssteriliseringar står kvar i svensk lag ett litet tag till? Göran Hägglund. För tvångssterilieringar är väl något som vi ändå inte riktigt kan släppa? Sveriges specialitet. Och gissa vems röv som är ansvarig för att transpersoner lider och dör utan rätt till vård för sin diagnos? Och gissa vilka rövar från vilka partier som utnyttjar Hägglund som ansikte utåt för sina egen transfobi? Moderaterna, Folkpartiet, Centern och även SD, även om de ännu inte hunnit ställa till otyg i praktiken. Reinfeldt är minst lika ansvarig. Han lägger sig inte som en luddig liten pudel på rygg om Hägglund skulle börja darra lite på läppen och säga att "buuuhuuu, jag vill ju bara att alla ska vara heterosexuella och knulla på ett sätt som jag förstår..."

Jag är så arg. Jag orkar inte skriva mer, fast jag tycker mer.
Läs mer vilka konsekvenser beslutet får hos fina Zäta.

Min nya favoritelev

Jag äter lunch på jobbet och börjar prata lite artigt med en äldre nederländsk andraårselev. Efter lite småprat varvat med halvhjärtad pastasallad frågar jag henne vad som är hennes starkaste intryck av Sverige, och förväntar mig att hon ska svara skogen och kylan. Men, hon spänner ögonen i mig och svarar, som om det vore det självklaraste svaret i världen, att hon fick en chock av att Sverige är så sexistiskt och kvinnofientligt. Se där.

Hemma Hos 2.0

Vad skådar ditt vackra öga? I efterdyningarna från mitt publiceringskaos (obs: ironi) har jag tillslut dragit mig tillbaka till min ateljé. Alternativt trädgårdsbordet som står i det helt tomma vardagsrummet. Mina sambosar drog till skogs. Och det är sorgligt. Tröstar mig med kaffe och chokladbollar, varefter jag är full av energi och tecknar tecknar tecknar... Nej, skojade bara, jag har vissa dagar en startsträcka på typ tio timmar. Ska det tecknas något innan midnatt måste jag försätta mig i tecknarläge strax efter lunch. Kreativitetens tunga börda.

Publicerad

Publicerad i Metro Göteborg idag, härliga tider! Artikeln hittar du här om du inte färdas med Göteborgs kollektivtrafik idag. Även om min vardag kanske inte särskilt skruvad. Och att ett märkligt fokus sattes på det där kaffet. Vill även tillägga att jag har en familj med blodsband och inte är besatt på något sätt. Måste helt klart träna på att bli intervjuad, nu när jag blivit berömd och alltihopa.

Relatera mera!

Jag minns inte i vilken feministisk lunta jag plockat upp det, eller om det är någon allmänt vedertagen teori, men i diskussionen om vad som fundamentalt är "manligt" respektive "kvinnligt" så finns formeln att manlighet är att relatera till sig själv som ett subjekt i en värld av objekt, respektive att kvinnlighet är att relatera till sig själv som ett objekt i en värld av subjekt. "Den yttre blicken" är en grej som sitter ihop med det. Jamen exempel dårå. Den blick som gör att fittfödda inte ens med en svampinfektion från helvetet kliar sig i skrevet på bussen. Pittfödda känner ingen blick, eftersom objekten som omger dem inte har någon blick att rikta mot subjektet, och rotar som bekant runt i mjukisbyxorna som om där icke fanns någon morgondag. Huruvida det är socialt okej eller fräscht att klia när det kliar, är en annan diskussion.

Likaså funderade jag på hur jag betedde mig under min tur i matbutiken i kvarteret imorse. Jag skulle faktiskt bara köpa en osthyvel, men plockade även på mig riskakor, mörk choklad, ekologisk hallonsylt, ostkaka, päron och kaffe. Jag stirrade ner i min varukorg och tänkte: "Herregud, inte kan jag väl gå till kassan med det här? Det ser ju ut som jag är en dålig människa! Borde jag inte köpa mjölk och bröd också, trots att jag har det hemma, bara för att se ut som en helt vanlig konsument?!" Varefter jag grubblade lite på huruvida min reaktion har med min könsidentitet att göra. Det hade den naturligtvis, för vi har en ny kassörska med sjukt sexig undercut, helixpiercing och axlar som får mig att tveklöst hålla med om att homosexualitet är biologiskt. Hon drog säkert slutsatsen att jag, av min varukorg att döma, är en riktig vilding.

Cykling i stadstrafik

Hej hej! Här är en glad tjej som rynkar på näsan och äter upp sin underläpp på Hisingsbron! Och cykelhjälmen sitter alldeles på sniskan, fatta vad pinsamt det blev när jag upptäckte det. Cykla genom stan på det viset, nej vet ni vad, sådana människor borde spärras in.

Om jag pluggar i 5 år...

Idag gick jag och handlade med mig själv efter jobbet på en av stadens större mataffärer, jag var hungrig och snurrig, det var en riktig pärs vill jag lova. Jag är inte den lättaste att hålla koll på. Nu har jag laddat med massa god mat (fetaost och hallonjuice) så jag kan sitta och teckna hela helgen och vila mina utmattade lår. Förresten! Här är en helt fantastisk liten film om lönesituation i det dära läraryrket jag tänker börja plugga till om sisådär ett år. Och orginalet diggar jag lite för hårt när jag sitter och äter min frukost.

Flipprar vidare

Just nu är det ett ständigt spring dagarna i ända. Phu. HBTQ-festival och samboflytt och social dramatik. Eller nja, inte så himlarns dramatisk om en inte är som jag och ser sociala tillställningar som ett flipperspel där den lilla bollen är den allmänna stämningen och allas väl och ve. Sedan länge har jag ringat in allt intressant i festivalprogrammet, tack och lov är inte tillställningen lika plastig, pink washad, bögig och hej-här-är-centerpartiet-aktig som Pride. Idag sprang jag bokstavligen talat hit och dit över avenyn för att hinna med allt spexigt. Jag hamnde på en jätteintressant föreläsning som inte alls handlade om det jag trodde den skulle handla om, men med mig fick jag ett helt nytt perspektiv på genus, trans, kropp, estetik, kön, muskler, v-form, självkänsla, hormoner och body building. Fett. Jag hann även med lite andra seminarium, mest om det som jag redan nämnt, men också om sex, flator och tabun. Dessutom om tro, hbtq och suicid. Om de som dör. Tystnaden i lokalen, för alla känner till någon. Om de som inte orkar leva. Om självhat ingen heterofil någonsin kan förstå. Om ångest. Om vems förbannade jävla ansvar det är. Om värde. Om rättigheter. Om seger och kamp. Om att det kanske blir bättre.

Joserru.

"For a woman to change her appearance for the sole purpose of "looking more like a woman" ougt to be as silly as dressing up your dog like a dog."

Till min fina lekamen

Nuförtiden pratar jag ganska mycket kropp, mest på grund av mitt jobb. En av de bästa sakerna feminismen fått mig att inse är att uppskatta det här fodralet jag svassar omkring i. Tänk om någon kunde berättat för mig lite tidigare hur livsviktigt det kan vara att teoretisera kring kropp, kön och blick. När jag var 14 bast var jag slank som en vidja, hade hy som en persika och inte ett daller eller vilsekommet hårstrå så långt ögat kunde nå. Ändå tyckte jag att jag var helt vansinnigt tjock och ful, vissa dagar vågade jag inte ens gå ut. Jag skrev listor i mina dagböcker på allt jag ville ändra och funderade på hur länge jag skulle behöva spara min veckopeng innan jag skulle ha råd att skära bort allt fult, fett och äckligt. Jag kunde äta två nävar rivna morötter och en näve ris till lunch ändå upp i gymnasiet. Jag hade 28 i jeansmidjan men var övertygad om en mindre rövs betydelse för min personliga lycka. Levde alltid med ett hopp om framtiden, då jag skulle ha tuktat mig snygg.

Idag vet jag inte vad jag har för jeansstorlek. Jag rotar fram mina kläder ur mina bröders och vänners garderober, ibland ur containers. Jag älskar att känna mig ful på bussen, jag tänker att jag uträttar stordåd när vilsekomna gymnasister stirrar på de minimala tussarna i mina armhålor, skrattar utan att tänka mig för om det passar, satsar stenhårt på att peppa kvinnor och aldrig kritisera fittfödda, vissa dagar luktar min svett så gott att jag inte vill ha näsan någon annanstans än i armhålan, jag älskar när min mage är rund och mätt, jag älskar när jag går och tränar för att bli stark som en oxe och inte springer runt i kaloripanik. Jag älskar att inte längre vara reducerad, jag älskar att jag har blivit människa igen.

Dam.. dam.. damdamdamdam... (hajen alltså. eller om det nu var en gädda)

Här bloggas det glest men levs desto mer, tack och lov! En sak jag är glad över är att jag tenderar att vara en social gädda. Ser jag en liten facebookinbjudan sprattla i vassen är jag inte sen att rusa fram och så ba GLUFS! Oavsett om jag inte känner en människa på eventet, eller om jag egentligen bara vill ligga i sängen med lilla datorn Våfflan och slösurfa. Igår hamnade jag i ett stundentrum med ett gäng queers från Boden, idag ska jag på två kollektivsammankomster som en social joker och i veckan var jag inte sen att tacka ja till myskväll. Men den personen kände jag i och för sig lite sedan innan, en gång sprang vi på varann på stan och tog en spontan svindyr sallad. Vi drack te. Och kollade på film.
Nästa vecka blir så himlarns rolig, även om jag redan tröttnat på regnbågsflaggorna kring Avenyn, men så blir det ett dansade utan like och runtspringade på en miljon föreläsningar. Nu ska jag klistra ihop ett tajt schema så jag hinner med både trans-workshops och queertango och polypanelsamtal. Jag säger bara en sak. Även om engelsktalande minikollektivet lever sina sista dagar och dödsrycker i banankartongerna, så har jag plötsligt hamnat i en god tid. Saken alltså: yehej.

....och mer pepp!

Exakt varför jag står här och blir censuerarad av en syrén kommer jag berätta en annan gång. Kanske på... tisdag. Men glad är jag, ja jag är så rackabajsarns glad och känner att den här superdåliga årstiden kompenserar mig för sveda och värk nu, det första lilla steget är det största steget mot världsherravälde! Alltså det här megasuperdupermegaroliga som hänt... Och på måndag händer det mer grejjor! Och då har jag antagligen skrivit på kontraktet till mitt nya lilla boende och sen ba... HURRA!

Pepp!

Banankartongerna invaderar lägenheten och jag jobbar bara två pass den här veckan. Märkligt. Katterna är lämnade åt sitt öde och återigen har jag gått igenom den där processen med kollektivintervjuer med te som aldrig svalnar tillräckligt för att hinnas drickas. Häromveckan var jag på min första lägenhetsvisning, den skruttigaste lyan i kvinnominne. Jag är inte den som är den, faktum är att min naturliga instikt till hygien är rättså obefintlig, men jag fick ändå känslan av att den förre innehavaren inte gjort annat än stekt bacon i 4000 år och aldrig torkat bort flottet efter sig. Nåväl, när jag panikringde Pärlan efter visningen lugnade hon mig och sa att allt sånt går att ordna om läget och hyran var rätt. Vilka kloka vänner jag har. Jag fick inte den väl impregnerade bostaden, och jag blev nästan glad. Jag tror att jag bor någonstans nu. Mm, jag tror det. Men vill gärna skriva på någon form av kontrakt innan jag outar mig. För att fira gick jag ut i skogen. Kramade träd, herregud vilken syssla, typ den bästa. Sedan lekte jag i skogen! Det har jag inte gjort på 10 år. Jag drog runt ris, pillade in barr i skrymslen på döda tickor och byggde små barriärer som jag hoppade över. Tjofaderaraj! Och på fredag är det Bugg Illegal! Åh jag har peppat sedan september! Pepp!

Rastat hjärnkontoret på en ny promenadrunda

Häromdagen var jag i Domkyrkan, from som jag är, och lyssnade på ett panelsamtal om etik. Fast det handlade mest om respekt. Min hjärna blev så himla glad. Jag riktigt kände hur den bara sträckte på sig och stönade av njutning, som om slemklumpen inte fått röra på sig på evigheter, den släpptes ut ur den skumma ladugården och skuttade ut på grönbete, det ploppade upp en massa nya tankar som göt olja i mitt gamla maskineri, och jag tänkte tankar som jag inte tänkt förut! (vilket jag saknat, jag skyller på mitt jobb där samma tankar går runt runt runt dagarna i ända) Så nu är jag en lite frommare bloggare. Hoppas jag. Ännu frommare kommer jag bli när jag vet vart jag ska bo om en månad, vet vad jag ska plugga och fått dansa lite granna.

Och just därför att jag kanske blivit lite muntrare och fått en mer peppad syn på livet än jag haft de senaste veckorna, kan jag läsa den här vansinnigt talande texten om hur jag känner det och bara skratta istället för att lägga mig ner och grina järnet av ilska. Snodd från Moa på Smaskigt Fakta.

"Jag ringde just 112 och skrek
- NI MÅSTE HJÄLPA MIG!!
- Ta det lungt ma'am, var är du någonstans?
- JAG ÄR I PATRIARKATET OCH JAG KAN INTE TA MIG UT, JAG KAN INTE ANDAS!!!!!
- Du måste försöka lugna ner dig nu, om vi ska kunna hjälpa dig måste vi kunna kommunicera
- MEN VAD SKA JAG TA MIG TILL KAN NI SNÄLLA BARA HJÄLPA MIG FÖR JAG ORKAR INTE, JAG ORKAR BARA INTE MED ALLT DETTA
- Fröken, får man fråga om du har haft psykiska besvär innan? Kan detta vara en panikångestattack?
- JAG ÄR DEN ENDA FRISKA HÄR, HAR DU SETT GUINESSREKLAMEN? HAR DU NÅGONSIN TITTAT PÅ TV? ELLER GJORT NÅGOT ALLS?
- Men LUGNA DIG! Har du testat jobba som ölbord? "

("Jag är den enda friska här." Hå hå hå hå...)

Update och längst ner finns det godis!

Som en hjälte ur en svartvit film från 30-talet med tarvliga effekter klev jag ut ur snåren, och där i famnen bar jag den bortsprungna katten. Med mina långa ben gick vi hemöver, mot torrfoder, fästingplockare och kattlåda.

Idag åkte jag tre varv i Göteborgshjulet med sambosarna och en amerikansk forskare. Med på färden fanns också en såndära man och en tjej från Slovakien, jag upplyste henne genast om att jag inte var en liten fjäril (den enda fras jag minns på slovakiska). Forskaren skrattade jättejättehögt och sedan beordrade hon oss att leka med piprensare, vi skapade modeller av stressade celler, låtsades vi. I kön upp till hjulet, jag går händelserna i förväg här, drack vi sojayoghurt direkt ur tetran och jag blev så rackarns inspanad av en brud i kakibrallor att jag höll på att smälla av.Ibland älskar jag total ickediskretion, i alla fall om en snygg tjej skriver i sin panna att hon vill hångla med mig. Roligt roligt.
Annars då? Jao, bostadsångest, separationsångest, ett "tack för att du sökte tjänsten men NEJ tack"-mail från jobbet som ringde för tre veckor sedan för att bekräfta att jag skulle få jobba = förvirring, en icke inlämnad biblioteksbok och så en massa män som strosar omkring på cykelbanorna, de verkar inte alls vara rädda om sina arma mansrövar när jag kommer cyklande i full fart. Pling pling, plingar jag, där fick ni så ni teg. Jobbet: Bra. Den här veckan har jag fått ha kläder på mig, OCH lyssna på musik.

Och det här; ja vad bra! Himlarns skitbra! "När kuken har råkat växa in i huvudet och idioti därför förväxlas med moral". Skriver gladeligen ut rubriken så alla dessa vilsa googlare får sig något matnyttigt idag.
Edit: Det handlar om abort, kvinnans rätt till kroppen och "män"* som "tycker" saker om det, för er som brukar vara skeptiska mot att klicka på länkar innehållandes könsord.

*uttala ordet "män" som om du äter bajs.

Long time, no see

Mina dagar är så fruktansvärt långa. Mitt jobb skulle kunna kallas stillsamt, men prova själv att sitta blixt stilla i 25 minuter. Inte stillsamt. Och sedan i ytterligare 5x25 minuter. Bara dina egna tankar som enda sällskap. Knäpp. Det är det jag blir. Började gårdagen med att krama ett träd. Trädet gav mig svar på mycket, blev väldigt förvånad. Det vajade bort mina bekymmer och suckade åt mig, håhå jaja, det är mycket med det jordiska... Kände mig som en ny människa när jag hoppade upp på cykeln igen, cyklade till jobbet, igen. Cyklar precis överallt i stan just nu, för att det är billigt, och för att jag föredrar att ha makten över min egen förflyttning, de där spårvagnarna kör ju lite på sina egna villkor. I min enfald trodde jag ändå att det här skulle bli min första vår på fyra år utan en flytt, framtidsångest och tiden som en faktor som puttar en närmare och närmare avgrunden, men tji fick jag. Världens finaste sambo fick jobb långt bort i tjottahejti, så engelsktalande minikollektivet löses om två veckor. Deppig kan jag ju bli för mindre. Bostadslös, romanslös och porös cyklar jag flera mil om dagen, mina lår borde bli till stål men jag blir bara tröttare och tröttare. Gömmer mig i en lägenhet vars katter jag ser efter den här veckan, och tar promenader i skogen där en av katterna försvunnit. Ropar, letar, rycker till så fort ett litet blad rör sig eller någon snorkuse piper till i näsan när jag andas. Att ropa efter en försvunnen katt måste vara något av det sorgligaste en kan ta sig för.

Hon den dära Bell Bell

Tillbaka på framsidan, tillbaka i minikollektivet som äntligen fått tillbaka internet. Vovvehunden lämnade jag kvar där på mitten i Medelpad, och det känns lite tomt. För hunden är så himlarns mysig att ligga och gosa med på morgonkvisten när man är exakt såhär snygg. Jag kommer aldrig hitta en hund som Bella igen. Never ever, jag är lyckligt lottad som fått lägga vantarna på detta missfoster till retriever, men på gott och ont är ingen annan flat lika trög som hon. Lika cool. Lika klok. Lika feg. Lika trofast. Lika skeptisk. Lika lat. Lika älskvärd. Lika gosig. Lika alldeles alldeles underbar. Nu haglar det i den här västsvenska stan, och jag ska nog ta mig en promenad trots att jag egentligen inte behöver eftersom jag, till skillnad från Bell Bell, kan göra alla mina behov inomhus.

På fjälla.

"Vi far upp till Vallrun. Därifrån ser man ju som hela schiten."

Och ja, min jämtländska svägerska hade rätt.

Påsk spenderade denna långbenta äppelkindade dreadsbrud långt ute i västra Jämtlands obygd. Jo min bror har ju sin fjälla som liksom kommer därifrån. Det kan se ut som om jag är rätt ensam där i snön, men skenet bedrar. Det har varit ett himlarns härjande med massor av folk och hundar och skotrar. De där sista var inte den bästa av kombinationer, inte om du frågar Bella Buff. Jisses, den senaste månaden har hon åkt på 85-milaresor på tåg stup i ett, lärt sig att åka spårvagn, åkt kabinbana upp på Åreskutan, blivit buren uppför en spriraltrappa som hon vägrade gå upp för och nu skoter. När vi knölade ner henne med stormatte (läs: min morsa) i skoterpulkan brast det. Hon tyckte nog att matte förtjänade att bli nerkissad, så mycket otyg som stackars hunduslingen fått vara med om på sistone. Jämtland alltså. Glesbygd'n. Fullständig dialektfest. Fjällvidder. Ungefär 100 miljoner lämmlar per hektar. Minst. Bella nosade på en lämmel, Norrlands svar på guldhamster, den väste och pep åt henne. Hon backade förskräckt.

Söt kaka, söt maka.

...och så hatar vi att borgerliga högervindar snålblåser över hela världen och att ingen längre pratar om socialism och solidaritet.

Försökte muntra upp mig. Så nu har jag bakat sånadära chokolatechip cookies (ogillar att goda kakor har tramsiga namn, Kovlands Favoriter är min älskade farmors namn på bakverken), mazarinmuffins och citronsnäckor. Inatt drog jag ner madrassen på golvet så jag kunde ligga sked med Bella Buff hela natten. Fint det. Torra tassar som river längs vaderna. En svans som killar en i näsan kvart i 3. Någon som slickar en mellan tårna i gryningen. Ljudet av snarkningar och pruttar och så en massa värme. Den där hunden alltså. Finast.

En släng av det där näthatet

Alltså. Nää. Nu får det banne mig vara nog! När jag vaknade imorse kände jag att nej nu orkar jag inte mer. Idag slår jag näven i bordet och säger åt hela mänskligheten att lägga ägg. Okej, nu är det såhära ba. Nu avskaffar vi patriarkatet och all jävla dynga det medför för alla levande varelser på den här planeten, inräknat att ondskans grogrund är Mannens begär efter pengar, makt, våld och sex. Idag skiter vi i nyanserna och säger till Valerie Solanas att SCUM-manifestet gäller som global lag, att hon hade rätt i precis allting. Eftersom populism tydligen är så himla hett och trendigt just nu ser jag ingen anledning till att vara kunnig, resonabel, analyserande eller ödmjuk. Idag härjar hatet fritt. Hat. Hat mot Manligheten. Hat mot pengarna. Hat mot maktgirigheten. Hat mot Köttet. Hat mot rasismen som gror och frodas ohämmat. Hat mot världen och anledningarna till att den inte kommer förändras. Nu inför vi fri abort, fria preventionsmedel, fria kvinnor, män som ska passa sig jävla noga, ett vegetariskt ekologiskt leverne, ett globalt pensionssystem som gör att världens kvinnor inte behöver föda barn för trygga sin framtid, för fler individer av det biologiska skämt som vår art utgör på den här planeten är inte en bra idé. Orden tillväxt, omsättning och hora stryks ur ordlistan. Nä, nu slutar vi med det här tramsiga kapitalismpatriarkatbajset. Därmed basta. Frågor på det?

Nässlorna blomma

Det här vädret... Vårvädret. Solen som bränner i ögonen och svetten längs med ryggen. Jag blir sjuk av det. Ja, jag är jädrigt onormal. När solen går ner på kvällen drar jag en lättnadens suck och slutar gå runt och darra av solpanik. Solen gör mig till en dålig människa. Idag plockade jag nässlor med Bella Buff, och jag inser att jag gör så varje år. Står med ändan i vädret och rycker små nässelskott med läderhandskarna och tårarna bara droppar och droppar. Förra året, och året innan det stod jag också där i snåren och lipade. Det är fint med nässlor. Jag gillar mat som bitchar lite.

Premiär!

TAadaaAAA!!! StOR PREMIÄR!! Hade jag kunnat ge er bubbel och popcorn hade jag gjort det, men ni är på tok för långt bort allihopa. Dock kommer jag ut med det hära på bloggen allra först, mina låtsasvänner på fejjan får vänta i ovisshet flera timmar! Grattis! ("Herregud", tänker ni, "kan inte den där självupptagna kvinnan sluta ta sig själv på så vansinnigt stort allvar!?" Svaret på det är: Nej!)

www.johannatecknarserier.blogspot.com

Fruktsallad

Gårdagen var märklig. Det var en sådan där dag jag egentligen drömmer om. Klockan 7 tog jag en rask promenad med min hund och åt sedan gröt med sambosarna. Sedan jobbade jag med mitt obetalda arbete i hemmet, dvs tecknande, researchande, mailande, korrläsande, hela förmiddagen innan jag åt lunch i solen med den sambon som gör ungefär samma sak. Men hon har en högskoleutbildning i ryggen, lite mer legitimt då att knappra på datorn hela dagen. Jag sprang en runda i skogen, jobbade sedan ännu mer. Läste läste läste. Kände mig så galet intelektuell och snygg och proffsig. Men, mitt liv känns som om det är fullt av fina bitar, fina människor... Ändå. Gungfly. Färgglatt och mumsigt, men liksom ingen ordning på någonting. Som fruktsallad. Kvällen spenderade jag hos finaste Sesskan. Som vanligt förfasade vi oss över hennes senaste äventyr och jag gnällde allt vad jag orkade om sånt som jag alltid gnäller om i hennes lägenhet, kvinnan måste ha tålamodet of doom. Hon lär mig en massa roliga saker, och hör och häpna, hon sa att jag var cybersmart när jag berättade om en internetstrategi på sociala medier hon inte hört talas om. Det lär ju aldrig hända igen. Den här tiden på året brukar jag få frågan när nästa vernissageinbjudan dimper ner i brevlådan. Lika bra att gå ut offentligt och säga att det kommer ingen i år. Hade jag varit en idrottsman hade jag skyllt på en sträckt hälsena eller om jag varit en politiker hade jag skyllt på personliga skäl. Förra veckan leverade jag min senaste beställning till en Ume-bo, och känner att nu... Nu lägger jag färgerna på hyllan. Bokstavligt dock. För en stund. Vi får se. Men, håll utkik mina vänner. För allt det här knapprandet bär frukt, så snart blir det godis på internet! Dam dam dam dam dam....

Fläng

Egentligen har jag ännu mer att säga om våldtäkt, men det spar jag till senare.Den senaste tiden har jag farit land och rike runt. Jag har hälsat på mina fina vänner och blodsband i Umeå, den där staden som jag är lite kär i men, det kommer nog inte bli något mellan oss. Där såg jag underbara Säkert och grät som ett barn, medan jag trängdes i dialektfesten. Norrländska i mitt hjärta, jag säger bara det. Under den helgen var min dialekt bredare än någonsin, jag ville bara passa in och försökte lite för mycket. Efter Umeåvistelsen tog jag med mig en veckoranson av chokladbiskvier med hallonsmörkräm och egenkokad lemoncurd till den där staden i Medelpad. Jag pratade lite med Sundsvallet. Fint, att vi kunde prata med varandra igen. Jag såg fortfarande varför jag var tvungen att dra och bryta upp, men för första gången på tre år såg jag också varför jag bodde där. Vi tog en promenad och jag såg ut över henom och vi kunde förlåta varandra för allt som hänt. Lagom stor, lagom vild. Lagomt många att heja på när jag går på stan, ibland gamla klasskamrater som undrar vad jag gjort sedan sist och ibland käraste ex-svärfar, ibland tar jag en glass på torget på en av de gröna bänkarna och känner bara lättnad att jag inte är en av de människorna som struttar förbi. Inte för att det är något fel på dem eller staden, men vi är bara olika. Jag packade min väska och for, med Bella den här gången. Världens bästa hund, jag säger bara det. Åka tåg var en baggis, hon charmade alla konduktörer under resans gång. Vi lyckades kissa i (på) Stockholm, och hör och häpna, hunden som vägrar kissa på annat än absorberande material såsom gräs eftersom hon inte vill ha kiss på tassarna, kissade i en grushög! I betongdjungeln, hurra hurra! Nu är hon här, skäller på mina sambos och verkar tycka att det är helt okej med att vara i Göteborg. Är jag arbetslös? Nej, jag är ledig. Jag har jobb precis bakom och precis framför mig, två stycken tillochmed. Nu har jag semester i några veckor, jag är så apigt bortskämd och det ska bli så skönt. Eller nja, jag är ju trots allt en sån där kulturarbetare som jobbar i processen dygnets alla vakna timmar. Under 2011 ska jag hitta mina nya hobby och bli publicerad. Jag hojtar till när det händer.

De andra

Det finns ett annat gäng som också är intresserade av våldtäkt som fenomen, men de är inte lika snälla och fräscha som jag, nej verkligen inte. Naturligtvis pratar jag om SD, deras absoluta nisch är de våldtäkter de kallar "importerade". Om jag inte vore helt humorbefriad skulle jag skratta mig fördärvad ungefär här. Sverigedemokrater brukar regelbundet/jämt och ständigt göra bort sig och bevisa vilka fullkomliga pundon de är, och de verkar få eksem på sin koppärriga föredetta-mobboffer-hy-som-tar-revansch-genom-att-sparka-neråt-mot-"de"-"andra" så fort ord som genusanalys eller feminism kommer på tapeten. Men helt flängda är de inte, för notera nogsamt att våldtäktsmän är "de andra". Alla hatar våldtäktsmän. Så länge de inte tillhör flocken (rota reda på referenserna till attityderna kring Bjästa-våldtäkts-och-kvällstidningskalaset upp i hjärnkontoret). Sverigedemokrater bryr sig inte ett förbannat skit om kvinnors situation. Men, vissa av dem har fullständig koll på hur attityderna och föreställningarna kring våldtäkt ser ut och utnyttjar detta för att alla kvinnor (och alla som har någon form av relation till någon random kvinna om det så må vara deras morsa) ska referera till sexuella överfall varje gång de möter en man som inte är grisrosa i en park med rodondendron, och sakta men säkert ge oss en rasistisk betingning. (En betingning är Pavlos hundar: Ringer du i en klocka när hunden får mat börjar jycken snart dregla närhelst du ringer i klockan, oavsett om det finns mat eller ej)

Dagens boktips, alternativt alla som inte dansar är våldtäktsmän

Varför är våldtäkt så himlarns intressant? Ur ett rent personligt perspektiv borde det inte vara det, jag går hem ensam om nätterna, håller aldrig nycklarna i handen, genar gärna genom skogen, hör aldrig av mig när jag kommit hem, byter aldrig trottoar när det går en man tjugo meter bakom mig, har ingen fast partner som kan beskydda mig och framför allt är jag väldigt sällan rädd eller orolig. Jag har all statistik på min sida, mina lördagsnätter har väldigt bra chanser att fortsätta bli trevliga upplevelser. Nu tror du kanske att jag råkat skriva lite fel, det där med att det inte är särskilt farligt att härja runt i mörka parker om nätterna. Men det gjorde jag inte. Det är inte särskilt farligt.

Den där våldtäkten, som flickor ständigt får höra om, som de måste vara rädda för, ansvariga för. Den som sker halv 4 i en mörk park där du nervöst klapprar dig hem i dina högklackade skor och kjol, där en gatlykta slocknat och du plötsligt blir påhoppad av en okänd svartmuskig man som drar ner dig under en rodondendron, den bilden av våldtäkt är en lögn. En LITEN del av de anmälda våldtäkterna ser ut så. Om du verkligen vill bli våldtagen ska du befinna sig inomhus med en man du känner, gärna en pojkvän, en kompis, en kompis till ditt ex, din fasters nya trevliga man eller din sambo sedan 12 år tillbaka. Men bilden finns kvar, för det är i det där parköverfallet kvinnan blir fullständigt ansvarig, mannen blir en mystisk anonym naturkraft. Alla kvinnor är våldtäktsbar egendom, och det blir så mycket lättare för oss om vi inte låtsas att våldtäktsmän inte är "våra" trevliga killar.

Våldtäkt visar på ett helt enastående sätt vilka patriarkala strukturer vi går runt och bär på. Skiten kommer upp i ljuset. Alla hatar våldtäktsmän, innan våldtäkten ägt rum det vill säga. Efteråt handlar allt om hennes ansvar. (Jag skriver i termer av heterosexuella våldtäkter, där män våldtar kvinnor. Det är så det oftast ser ut, men inte alltid, jag vet, men det är attityden kring dessa "klassiska" våldtäkter jag valt att skriva om) Var hon full? Hur var hon klädd? Ville hon egentligen, men ångrade sig dagen efter? (En vanlig fråga, glöm inte pojkväns- och kompisvåldtäkt) Sa hon nej? HON HON HON HON HON.

Antingen är män inte ansvariga genom sin förväntade kåthet eller kompletta idioti, de förväntas inte förstå. Män är barn och män är djur. Det är inte feminster som säger det, utan rättsväsendet.

Av någon anledning får unga män inte höra om den stora farligheten i samma utträckning som unga kvinnor, trots att det är skitfarligt för killar att vara utomhus efter bollibompa. De blir misshandlade, rånade, slagna, hotade och mördade, OCH de misshandlar, rånar, slår, hotar och mördar. Och våldtar, naturligtvis. Ingen uppmanar unga män att ta en taxi hem, stanna hemma eller anpassa sin klädsel. Märkligt. Eller..?

Det är inte farligt att vara ute som fittfödd. Det är inte ens särskilt farligt att krypa hem naken, och framför allt är det en rättighet att ta sig hem på det sätt en föredrar (även om nakenheten kanske begränsas av andra saker, skrubbade knän och förargelseväckande beteende till exempel). Det absolut farligaste ställe en kvinna kan befinna sig på är i hemmet tillsammans med en man. Men det pratas det sällan om.

Trashank

Jag var och fikade med en av mina färskaste vänner idag, en av dem jag helt enkelt ryckt tag i och inte släppt greppet om. Ibland är det den klart bästa strategin för att knyta kontakter. Vad ska en med värdighet till när en kan få det en vill ha? Jag försov mig. Klockan ringde 12.00, jag stängde av den i sömnen och fortsatte dregla kudde. Sedan fick jag cykla som en liten lämmel in till stan med mina trötta lårmuskler. Ja, jag hade jätteroligt igår. Och roligt ska jag ha ikväll också, jag vet till och med vad jag ska ha på mig. Det där med högtidskläder är annars lite besvärligt. Jag försöker handla och äga så lite som det bara går, helst ärver jag från mina vänner eller "långvarigt lånar" från mina bröder. Jag har två varianter på hur jag klär mig när jag vill vara lite snygg, vilket känns lite lamt femte gången gänget ska till samma ställe. Men, när jag flåsande möter upp min vän säger hon att min halsduk är fin, vart har jag köpt den? Den har jag fått av en vän, säger jag. Hon undrar om jag verkligen vågar låsa fast hjälmen på cykeln istället för att ta den med, och jag säger att jag ändå fått hjälmen från en vän. Plötsligt inser jag att hela min outfit, halsduk, buff, luvtröja, underställströja, t-shirt (som dagen till ära satt bakåfram), jeans och trosor är oköpt, den är helt fådd.

Knak och klick

Egentligen älskar jag den här lilla datorn mer än vad jag faktiskt anser vara sunt, så idag när plötsligt K fastnade i tangentbordet blev jag alldeles kall inombords. Hur skulle jag klara mig utan K? Men, plötsligt ska det liksom knak och klick och sedan fungerade den lilla tangenten igen. Phu. Sedan cyklade jag till Friskis, och i backen upp från Götaplatsen sa det plötsligt knak och klick i bakdrevet på cykeln som ännu inte har något namn*. Jag blev kall inombords och tänkte ett fult ord medan jag under en hel sekund beklagade mig över min otur när det kommer till cyklar. Men, så sa det knak och klick igen, varefter allt fungerade som det skulle. Friskispasset var det bästa någonsin. Friskisen i mitten måste ha exakt samma tempo i kroppen som mig och gilla precis samma musik, det var helt fantastiskt! Det var så himlarns fantastiskt att det sa knak och klick i min axel. Nu är jag enarmad tills det ordnar sig igen.

*Egentligen ville jag att min nästa cykel skulle heta Eisner efter Freia Eisner. Men jag råkade ju döpa mitt ex-cykelskrälle till Eisner, så det känns begagnat, tyvärr. Alternativet är ju nu Allison, eller Bechdel, efter Allison Bechdel. Eller Radclyffe, efter Radclyffe Hall. Nåväl, hittills har jag pimpat upp den med en blommig ljusmanschett runt styret och köpt belysning för mer pengar än jag köpt kläder för senaste halvåret, så nog känner den sig älskad alltid.

Blaj

När jag var liten trodde jag (läs: tror fortfarande i viss mån) att jag var den enda människan i världen som bajsade på regelbunden basis. Därför var det väldans jobbigt att bajsa på en främmande toalett, fast jag visste att jag var ett barn och att barn är en samhällsgrupp som antas bajsa. Jag antog att alla toaletter inte var anpassade efter bajs utan bara efter kiss. Det är lite så jag delar upp mina goda vänner och mina bästa vänner; hos de bästa får jag tillräcklig sinnesro att göra nummer två. Och hur kommer det sig att jag bloggar såhär smaklöst en helt vanlig måndag? Josseru, sambosarna har varit i fjällen alternativt Alingsås i helgen, så jag har varit ensam hemma och blivit alldeles förvildad. Sjungit högt, druckit mjölk ur paketet och knappt brytt mig om att stänga toadörren en enda gång. Och så har jag dansat, jag har dansat så mycket att det nu känns som en pärs att släpa med den här ömma stackars kroppen till Friskis. Och hur känns det sådär rent allmänt nuförtiden? Tänk på kolasmet som skär sig. Det är lite så det känns just nu.

Morsk och frisk igen.

Phu, såhär på andra sidan dygnet av sängliggandes med datorn i knät, hinken bredvid utifall att och med ett glas avslagen cola med tesked håller jag gott mod. Sambosarna drog visserligen till skogs, men det var ju planerat sedan innan. Nåväl, systemet är igång igen och jag är tillbaka på jobbet. Jag var lite nervös att mina konstelever skulle bli irriterade över att febern drivit bort några hekto hull och vätska, men de var bara glada över att prick klockan nio kunna kasta sig över oljemålningarna igen. Förunderliga människor. Dock kostade jag på mig att åka spårvagn imorse. Jag fick hjälp av en biljettkontrollant (vilket kändes surrealistiskt) men senare åt Västtrafik upp alla mina pengar på kortet trots att jag verkligen försökte trycka på rätt knappar. Men men, en hundralapp för att åka till jobbet, jag är inte den som är den... Tacka vet jag cykeln. Planerar bara att försöka trycka i mig ett gäng chokladbollar ikväll så mina arma lår orkar.

Och och och! Subjekt är objektiva i sina tolkningar (sådana med företräde) och objekt är subjektiva i sina tolkningar. Så himlarns lurigt!

Plötsligt händer det.

Jag brukar inte bli magsjuk, än mindre brukar jag spontanspy. Därför minns jag exakt vilket datum jag spontanspydde senast, och det var jättelänge sedan. På morgonkvisten den 5 maj 2006 närmare bestämt. Men nu hände det tydligen igen. Ville bara att ni skulle veta det.

Tjofaderajraj!!!

Wohoooo, KVINNODAGEN! //Joe, Kökshandduken och tussen i armhålan som aldrig verkar bli mer imponerande än sådär.

Hur firas kvinnodagen på bästa sätt? Jag tänker springa på stan och leva rövare i demonstrationståg. Om du inte är lagd åt det hållet utan mer åt frågeslingehållet just idag kan jag tipsa om en liten promenad på internet bland mina favoritbloggar, som också kvinnodagsbloggar!

Trollhare om sammanträffanden kring 8 mars och tarmsköljning

Smaskigt Fakta om vårmode och okunnighet (scrolla, länkade inte in er direkt till inlägget, sikta på karln i mössa i Kramfors)

Åsså Fantastiska skarpa tuffa Zettermarks Kvinnodagsquiz!

Puss puss!

Resumé

Helgen har varit fin. Den inleddes med ett bullbak som inte var av denna värld i en lägenhet full med flyttkartonger. Bullarna blev goda och små små ögonblick infann sig när jag kände mig alldeles trygg och lugn, som små själskarameller. Trots min morska attityd så händer det inte sådär jätteofta. Jag har minglat bland spännande människor (omgivna av Män! och Barn!, vilket jag högt och tydligt utbrast som om jag hade Män- och Barn-tourettes.) Jag har sprungit runt på de här gatorna som jag kommit att tycka så mycket om. Lördagen bjöd på ett bullfika med kaffe i solen (utan skor, yehej) och en spontan ibjudan till pannkakor i ett trevligt kollektiv där jag också gjorde en beundransvärd social performance. Idag har jag svullat vetebröd på en transföreläsning i ett församlingshem och kort därefter svullat semla i ett annat församlingshem där vi kollade på den klassiska dragqueenfilmen Priscilla. Någon pysslade mig i håret. Fett värt. Idag hade jag också den mest perfekt hjärtformade mensfläcken i trosorna. Om jag inte hade haft några som helst skrupler hade jag gärna publicerat den, för maken till konstverk var det länge sedan jag skådat. Det är ju trots allt internationella kvinnodagen snart, peppa järnet.