Återseende

Tänkte alldeles nyss att det är så tråkigt när ens favoritbloggare ligger i vårgräset och solar istället för att blogga. Då insåg jag att jag minsann också har en blogg att vårda. Fast jag ligger verkligen inte i gräset, jag repar mig från krisen som inträffade när min hårddisk utplånades av ett virus i tisdags, såhär när det är två veckor kvar till inlämning av uppsatsen. Tack och lov är Sesskan mitt ljus i mörkret och räddare i nöden, tillsammans med PVn blev min lilla Våffla sig själv igen. Så nu borde jag skriva uppsats, men youtubar bieber-flator och hänger på fejjan istället. Idag började jag dessutom att jobba halvtid. Första passet avklarat i en pose där jag tydlingen "looking like a warriorprincess", och andra fina komplimanger om min grönlila hud och volymösa kropp. Stod stolt och stilla på podiet. Hur jag ska lyckas pussla ihop den här månaden vet jag inte. Satsar på enkla ingedienser som sova och äta, och så uppsats, hund och delicatobollar. Vill egentligen bara vara på Friskis med Jonny Ponny och äta med tapas med Pärlan, men det får jag väl syssla med i juni istället. Eller i helgen, har hört att en måste samla energi inför stora prövningar.

Frid och fröjd.

Förundras över livet just nu, att det blev som det blev. Om min högsta dröm hade varit att bo i Göteborg, plugga genus, dela en tvåa med Benny, träna på Friskis och ha hund så hade jag antagligen hamnat i Härnösand, låtsats vara straight, ätit kött och inte lagat sojafärsgryta åt människor som jag verkligen beundrar för deras förmåga att stå på barrikaderna. Men 2008 sa jag att jag aldrig ville bo i Göteborg, och se vad som hände. Vill bara säga att jag verkligen älskar att leva det här livet i den här kroppen, att vara den här personen och ha det så pörskans bra som jag har det. Vad än mitt stormiga lilla hjärta, den stora meningslösheten och B-uppsatsen vill få mig att tro om saken.

I startgroparna inför det som komma skall

Den här våren tar sig. Får känning av kolik när jag tittar i kalendern. Det är inte bara väldigt mycket saker, utan dessutom väldigt läskiga. Känns som om jag kommer leva farligt och flänga som en galning, avsluta med att under juni skriva klart b-uppsatsen, jobba halvtid, vara ensamstående med hund samt lägga en massa tid på aktivistisk planering. Plus det sociala maskineriet, Pärlan och Friskis. Vill också gärna hinna baka mitt eget bröd, skura golvet och stirra in i väggen lite nu och då. Lyssnar på Oh Harry nu. Den här våren är fullständigt ackompanjerad av Oh Harry. Fina grejjor. 

Det tar sig, det här med våren.

Det har varit en fin tid. Jag har haft fetaste Friskispeppen, fikat kaffe och praliner med fina ex-frugan och handlat björkved. Jag och Hurry gick på konsert. Vi sippade vitvin i baren och kände oss exremt högkulturella, har aldrig spenderat så mycket pengar på kultur som jag gjort de senaste veckorna. Vi såg Oh Harry, kanske den absolut största musikupplevelse jag haft någonsin. Sådär så det känns som att alla ens organ ligger på utsidan av kroppen och en blir någon annan än den en var förut. Oh Harry är nya köksskivan, räddar livet på mig ständigt och jämt.

Över valborg packade jag ryggsäcken, björkveden, sovsäcken, hundpyamasen och långkalsongerna och begav mig i goda vänners lag långt ut i skogen. Det gladaste laget fann jag hos Pärlan som äntligen masat sig hem från Nju Jårk. Hunden slogs med spanieln i sällskapet (vad är grejen med Bella och spaniels?) och vi grillade sojakorv i solnedgången tills magen stod i fyra hörn. Jag blev motvilligt spådd och som alltid får jag veta att jag går en strålande framtid till mötes. Tycker den där framtiden kan börja nu. Sov i vindskydd, Bella sov som en prinsessa på min och sovsäcksgrannens bekostnad.

Imorse knatade jag runt under vajande fanor och härjade sådär lite som en gör på första maj, samt uppfylldes av queersocial melankoli. Gick hem och sov.

Snart börjar jag jobba. Dags att börja posa redan nu. Mina elever älskar den där blålila tonen i min hy.

Kaka söker baka...

Åh vad jag vill baka... Vill baka tusen plåtar på raken, multiknåda massor av degar, frysa in och lägga på burk. Äta. Hittade den här bilden från förra året, i mitt förra kök i gammkollektivet när vårsolen lyser in och allt blir överexponerat och fint. En riktigt ser hur den där surdegen får vad den förtjänar.

Stora insikter, stora plikter

När jag totalt kaffespeedad och uppstissad promenaderade till hundvakten för att hämta hem mitt hjärtas lilla ljus slogs jag av stora insikter angående mitt liv. Äntligen återfick jag stoltheten över det här som jag kallar jag. Varför ska jag älta mina talfel, koncentrationssvårigheter, BVVningar*, G-tentor, dåliga morgonandedräkt och överkokt pasta när mitt liv är amazing? I helgen gick jag en milslång tur i skogen med en flatpräst som dessutom råkar vara min vän och samarbetspartner till ett jätteprojekt som ska ut på djupt vatten. Idag peppade jag kören och höll i uppsjungningen trots att jag skulle iväg efter bara en kvart till ett möte på nionde våningen i sexualpolitikens högborg och förhandlade om tusenlappar av skattebetalarnas pengar till ditt och datt. Till exempel eventuellt arvode till en av mina första stora hbtq-aktivistiska idoler. Drabbades av lätt hybris. I helgen hann jag dessutom ligga på soffan och kolla på världscupsfinalerna i ridsport, och baske mig om jag inte just nu känner mig som maffig tysk dressyrhäst i toppform. 800 kilo muskler och galoppombyte i varje språng, med en käck knyck på svansen.

*Bara Vara Vänner. Jakob Hellman skrev en tjusig sång på temat.

Bryderier från dreadsen och neråt.

Jag är relativt nyklippt. Ur perspektivet att jag inte klippt mig under de fyra och halva åren jag hade dreadsen fulltaliga med undantag för lätt ansning av lugg och några toppar är jag väldigt nyklippt. I vissa perioder måste en ömsa skinn. När världen brakade samman i min ungdoms dagar skaffade jag dreads. När jag var sagolikt trött mig själv snaggade jag sidorna i februari. Nu är jag trött igen. Själsligt trött. Under påsken lakades jag i en tjock sörja av sexism, homofobi, rasism och kapitalism, och jag vet inte om det var värre än vanligt men det verkar som om jag läst sönder alla mina murar. Sätter min tilltro till att det finns dem som jag får ringa, gråta och vara rättmätigt upprörd över hur det jag tror är ont och ondska kryper ända in i mina egna vener. Glad för de som plockar mina nässlor med mig. Fåfänga drömmar störtar ner i havet när jag gråter på färjan över Göta älven och solen glimmar i snoret på vantarna. Tecknar och kan inte publicera, för så länge som trenden att inte uppvisa någon form av hyfs gentemot mig behöver jag inte hänge mig åt fantasier vid skissblocket. Tecknar på Ramberget när solen går ner. Åker hem till Pärlan och blir bjuden på chips. Inser hur märkvärdigt fint det är med personer som verkligen kan tas med mig när jag är sån här. Nu har jag i alla fall bättrat på snagget, så jag ser lite proper ut. Jag beundrar verkligen folk som klipper sig själva från och med nu. En dread förolyckades. Ack.