Man mår som man förtjänar

Ingen rast och ingen ro, här i Värmland är tempot skyhögt vill jag lova. Om inte annat så har det varit en helg med ett väl tilltaget mått av identitet, detta trots att min lördag blev 7 timmar lång efter att ha vaknat först halv 6 på kvällskvisten. Sådant gjorde jag inte ens förr under mina vilda tonår, men det är säkert 20-årskrisen som fortfarande spökar. Eller så berodde det på mina bekantas mest uppskattade förmåga, den att dansa som tokar i biblioteket. Men tiden då man kunde stanna uppe halva natten utan att känna sig helt sömncykelrubbad dagen efter verkar vara förbi, så söndagen spenderades med en lång promenad runt vackra tjärnen för att tänka över mina synder. För som det som anats bekräftades. Mitt förbenta klyvhuvdade måstryne.

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor

Det är uppenbarligen ingen som vill ha med vår klass att göra. Därför är vi inne på vår femtielfte gästlärare, och veckans första dagar går alltid ut på att försöka lära den stackars oskyldiga människan hur klassen fungerar. De normalt funtade blir tvungna att hålla de onormalt funtade i styr tills den arme gästläraren hämtat sig från chocken.

Just nu vill jag bara bli klar med mina målningar, hitta en stenrik sheik som vill fylla sitt palats med dem för en mycket dyr penning, och sedan aldrig mer tvivla på mig själv och överväga en livskarriär i kassan på mitt fina sommarjobb. Om det inte är möjligt vill jag krypa ihop med gänget, spela spel och sluta tänka på mig själv. Helst skulle detta ske i bibblan, om det nu inte vore så att vi igår upptäckte en mystisk substans i en av sofforna. En mystisk blöt substans som luktar kiss. Hm.

Cape är helt rätt i höst serru...

Idag är jag mör. Mör och skör. Regnet öser ner. Det gjorde det även när jag vinkade av frugan halv 5 i morse inne i samhället, och cyklade de 3 kilometerna tillbaka igen. Vi har haft en riktigt skaplig helg hon och jag, i lördags var det maskerad och mitt hemliga omättliga begär efter kajal fick fritt spelrum då jag är fullständigt övertygad om att Zorro aldrig någonsin sitter upp på Tornado utan gediget sotade ögon. Slängkappa, jag säger bara det. Min stora dröm är att det blir nästa stora hit. Jag har seriösa funderingar på att låta den bli en del av min vardagsoutfit. Vi dansade och dansade, jag slängde runt med min cape och skuttade som jag alltid gör.

Känner ni någonsin att det liksom hänger saker i luften? Det är något på gång. Snart kommer det hända grejer. Så har det känts flera gånger i början av dramatiska kvällar och likväl kände jag så under arla maskeradkväll. Nu har jag svårt att se vissa människor i ögonen. Dessutom bränner marken mina fötter och det är någonting i mig som varnar tingelingeling, så håll i dig lilla hjärtat mitt för nu blir det nerförsbacke. Som det alltid blir.

Stora damens bryderier

Ett traditionsenligt inlägg på en traditionsenlig dag. Vi börjar med att hylla vintertiden, hurra! Man blir så härligt morgonpigg, och sisådär vart sjunde år firar jag födelsedag i 25 timmar. Dagen började med två bitar tårta, sedan trivsamt mingel på en gedigen gudstjänst och sedan gudtjänstlunch hemmavid då vi förgäves försökte mörka min bemärkelsedag för våra förtjusande gäster. Nu ska jag spela en trudelutt på ett fint munspel och bättra på mitt underhudsfett inför den kommande vintern. Tjo!

Lukten av ny bomull...

För det första vill jag be om ursäkt för tendenser som skulle kunna likna något som förekommer i en så kallad modeblogg. Mycket olyckligt, men jag fortsätter ändock på samma tema. Det blir bättre snart, jag lovar.
Jag och min mor begav oss iväg i uppsåt att: 1) Hitta mig en snygg luvtröja 2) Komma hem utan att vara osams. Det första misslyckades fatalt, men det senare gick galant. Jag hittade ingen luvtröja. Till min norrbottnings lättnad kan jag däremot slå en lov på stan i en outfit där enbart strumporna tillhör det förgågna. Ett resultat av fyra timmars hårdshopping i total ignorans för vad textilindustrin gör med världen. Vi fikade (jag åt en tårtbit för att fira Kyrkomötets beslut att öppna äktenskapet för typer som mig och frugan, fantastiskt och äntligen! Hurrahurrahurra!) och jag uppförde mig så exemplariskt som bara en tonårsdotter kan och belönades med norra halvklotets mest spektakulära sjal. Kanske för att min karriär som tonåring snart obönhörigt är över. På kvällen gick jag och far på klassisk konsert, jag var så himla snygg i mina nya jeans att morsan fick ett sammanbrott av moderskärlek i hallen.

Innan jag börjar baka pizza ska jag dricka lite av mitt nya te och inmundiga alkohol i dess eminentaste form; mörka rompraliner. Sent ikväll kommer jag möta en oerhört kär och saknad vän, och måntro om vi ska dra ut och svänga de långa lurviga på stads? Jajamän.

Skogstripp, stadstripp

Efter en solig förmiddag ute i stugan med farmor och fina Bella begav jag mig åter in till stan och träffade min fina norrbottniska vän. Vi tänkte att vi skulle råda bot på det här:

En sak jag tycker är fin med vår vänskap är att vi ser helt olika på det här med kläder, vågar skrattandes döma ut den andres förslag och ändå är vi vänner. Fint. Vi kom inte så långt, men jag har hursomhelst lagt undan en tröja, och med hänsyn till mina shoppingsskills ber jag om vilda ovationer. Dessutom verkar det som om jag blir kvar i hemstaden en vecka till innan jag åter beger mig till Värmland, och det börjar suga lite i socialtamen. Ska vi hitt´ på nå´?

Höstchic

Det är något visst med den här staden om hösten. Det är som om vindarna från havet och frosten över de glödande lönnarna sveper bort den annars hägrande känslan av medelålder. Word. Hemma på höstlov och satsar helhjärtat på att fila ut en plan huruvida mitt varande och hurande ska se ut framöver, och att spendera mängder av timmar med att inte göra någonting. Hittills går det sistnämnda fantastiskt bra. Förundrande, med tanke på att det var flera år sedan jag bedrev en liknande verksamhet.

Det mesta är sig likt. Framförallt har jag insett att jag sannerligen är mig lik. Min vinröda kavaj som är mitt givna höst- och vårplagg införskaffades när jag var 14, då jag inte var riktigt lika lång och ståtlig som jag är idag, vilket förstås innebär att jag behöver bära en tröja i mer adekvat storlek för att inte flasha mina handleder och glimtar av min baksida. Men det må vara den förlåtet, det skulle kännas så tomt utan den. De senaste 18 månaderna har jag lagt ut ungefär 120 kronor på kläder. I detta fall underbyxor. Min mor antyder att jag ser bedrövlig ut. Det är bra, för då kan det hända att hon betalar när jag för ovanlighetens skull spanat in ett par skor. Som naturligtvis är tillverkade under oetiska förhållanden, men om jag känner mig själv rätt kommer även dessa bäras tills de slits ner till molekyler i sann ekoanda.

Hunden. Alltså jag säger bara hunden. Det duggar lite ute. Jag har en ylletröja, nya varma skor och 1,5 timme att spendera som jag vill. Till kvällspromenad uppe på Norra till exempel.