Det är ingen lek. Det är en sjukdom.

Jag skäms verkligen för att erkänna det här. Efter så många år av passivt motstånd har nonchalanta fnysningar blivit till en del av min identitet, så nu när allt plötsligt blivit uppochnervänt känner jag mig väldigt vilsen.
Saken är den är att jag kollar på OS. Massor. Allt. Jag poppar popcorn, ligger utfläkt i soffan och skriker värre än alla andra när atleterna hoppar och skuttar i snön. Jag kollar upp tablåerna, mumsar frukostgröten till curlingmatcher, till vasaloppet tänker jag baka sconesfrukost och ungefär nu borde jag drogas och låsas in på en instution.

Och vart ligger Sveriges geografiska mittpunkt?

Det blev inga chokladbollar igår, jag förstod att de inte skulle lösa någonting utan bara ge mig disk och finnar, det blev istället mangote och frågesport från 80-talet om Sveriges geografi. Lekledaren sållade ut de svåra frågorna så tillslut härrörde alla svaren till deltagarnas ursprung, det vill säga skåne, värmland, medelpad och västerbotten. Härlig mix. Sedan battlade vi om vem som varit längst söderut respektive norrut, och jag vann bådeoch-klassen. Det vill säga både Lappland och Skåne. Hurra för mig. Sedan lärde vi oss att landets största nationalpark är Padjelanta.
Nu är jag sötsugen, undrar varför folk blir förskräckta över blodbaserat köttklister men inte över allt annat smått och gott som köttindustrin har att bjuda på, och nästa gång ni undrar över hur jag blev som jag vart kan ni tänka på min uppväxt i ett hem med sånt här.

Pilutta dig Anna Skipper

Arbetsprovsångesten flåsar mig i nacken, jag har knappt tid eller lust till det jag borde göra, nämligen jobba. Stunderna vid staffliet som brukar få mig stabil som en riktigt mäktig kladdkaka har blivit jobbiga och slitsamma. Det blir så när man bara tänker att man ska finnas till för någon annans skull. Inte blir det bättre av att eländet sätter sig som värk och knutor i kroppen, och när den efterlängtade kollektivyogan avblåstes blev jag så besviken att jag råkade spontangråta lite i matsalen. Och nej, jag vägrar tramsa runt i solhälsningen ensam, för nu är jag förgrämligt trött på att ta ansvar för allting och alla hela tiden. Trött på att vara så himla snäll och duktig och gå runt med lite lätt höjda ögonbryn. Fast jag tror ju liksom ändå att det skulle gå åt rätt håll om fler gjorde så. Men jag orkar inte jämt. Vette sjutton om jag inte bara ska skita i allt, dra ihop lite chokladbollar och läsa en bok (att jag ser det som något av det mest rebelliska och dekanta projekt som tänkas kan är faktiskt inte sunt.)

Heureka. Eller nåt.

Jag har upptäckt någonting. Denna upptäckt har lett till att min duschtvål varit i tjänst i över ett år, och den är inte slut än på ett tag. Det senaste halvåret har jag använt knappt två deciliter tvättmedel (i väntan på den dag jag får tummen ur ändan och skaffar mig en tvättboll eller tvättnötter). Det är något speciellt med alla dessa medel och kemikalier. Nämligen att de knappt behövs. Det är någon annan som talat om för mig att de behövs. Nu har jag insett motsatsen.
Nu kanske ni tänker att jag är en riktig snuskhummer som man för allt i världen inte vill hamna bredvid på bussen, men jag skulle nog vilja dementera det påståendet.
I duschen vill man för det första skölja bort svetten, och kanske inte alltför mycket av det naturliga fett som gör att du inte blir vansinnig av den stickiga klådan under långkalsongerna. Min metod är enkel: skrubba. Min nya bästa kompis är en vanlig gulgrön allrengöringssvamp (gröna skrubbsidan är perfa för hälar och nariga armbågar) med en liten knappt ärtstor klutt tvål. Så himla skönt att skrubba bort lorten, och man känner sig nyduschad i flera dagar. Faktum är att det gått så långt att jag inte alls känner mig ren efter att ha såsat runt en massa kemikalier på det vedertagna sättet, typ i simhallen då jag är lite för blyg för att med publik låta allrengöringssvampen behandla mig som en vitvara. Dessutom är det bessynnerligt att alla positiva verkningar som ett antal produkter i mitt badrumsskåp påstår sig ha gentemot min hy har uppnåtts. Genom att jag slutat använda dem.
Och tvätten då? Ja hur kan man skölja bort vattenlösliga salter och huddamm med bara en matsked (superstarkt) rengöringsmedel och ljummet vatten? För min del fungerar det alldeles utmärkt, men å andra sidan kanske era bromsspår i underbyxorna ter sig annorlunda än mina, kanske bestående av polervax och motorolja.

Attans

Ett klockrent koncept för att bli olycklig är att förvänta sig medvind hela tiden, liksom man oftast hamnar i en mörk grop någonstans om man bara cyklar i nedförsbackarna.
Alltså, jag spyr kaskader av hurtiga visdomsord för att försöka dölja min besvikelse över att jag antagligen inte kommer kunna ställa ut på fina Gullgården i år, och måste sålunda sätta mig vid telefonen och jobba rumpan av mig för att försöka hitta nya väggar att hänga mina alster på. Sälja sig själv, bli bedömd och slutligen avvisad som den högskoleexamslösa slyngel jag är. Huvva. Skitjobbigt helt enkelt. Om du hittar en herrelös lokal i mellannorrland kan du väl pipa till?

Visst gör det ont när veggisar har brister...

De senaste dagarnas sockersug har varit något utöver det vanliga. Under helgen som jag spenderade hos lilla frugan pendlade jag mellan zombie på blodsockrets mörka botten till den gnälliga femåringens frenetiska chokladbollsbakande. Eller cheesecakebakande, brödbakade, äppelkakeätning eller en spontan påse lösgodis. Såhär en halv liter insulin senare kvarstår problemet. Men nu är det tanken på kikärtor som hemsöker mitt arma huvud. Mitt tandkött blöder som attan morgon och kväll vid tandborstningen så frugan tippade på någon brist, en sån där som man som vegeterian alltid blir varnad för. Ja för om man inte får i sig tillräckligt med andra varelsers vävnad, adrelanin, tillväxthormoner, blod och miljögifter varje dag så protesterar kroppen. Eller om det nu var B12, jag vet inte så himla noga. Alternativt är jag halvvägs in i diabetes med tanke på att jag inmundigat en sisådär 10 glas kallt ljuvligt vatten sedan lunch, men så har det i och för sig alltid varit. Nä, det är nog inget fel på mig egentligen, även om jag har ett behov av att spekulera i frågan. Men en djuptallrik med kikärtor går alltid ner, brist eller ej. Vi har väl alla våra brister.