Jag skäms verkligen för att erkänna det här. Efter så många år av passivt motstånd har nonchalanta fnysningar blivit till en del av min identitet, så nu när allt plötsligt blivit uppochnervänt känner jag mig väldigt vilsen.
Saken är den är att jag kollar på OS. Massor. Allt. Jag poppar popcorn, ligger utfläkt i soffan och skriker värre än alla andra när atleterna hoppar och skuttar i snön. Jag kollar upp tablåerna, mumsar frukostgröten till curlingmatcher, till vasaloppet tänker jag baka sconesfrukost och ungefär nu borde jag drogas och låsas in på en instution.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar