Snöhund och SnöJoe

Jag förstår att ni blev besvikna. Kanske till och med chockade. Men den bittra sanningen är att jag spenderade julhelgen datorlös (lov, pris och ära), så den så traditionella julbilden på mig och Bellabuff uteblev. Som plåster på såren skickar jag ut en annan bild för tid och evighet i cyberspace, nämligen en från vår tidiga långpromenad i den halvmeter snö som lite hastigt och lustigt föll från himlen. Glad vinter!

Jullov och tomtar lite här och var

Mitt första lyckliga återseende skedde på perrongen när jag hoppade av tåget efter 12 timmars resa när min kära mor mötte mig med vår kära hund. Lycklig tjej, lycklig hund. Andra trevliga återseenden skedde på fantastiska Friskis&Fläskis, funderar på att sluta fika och börja träna med folk man nostalgidejtar såhär under högtidshelgerna. En gång i tiden var jag konditionsmässigt en kapplöpningshäst men efter ytterligare ett halvår på folkis känns min lungkapacitet som en rostig plåthink, och då ska vi inte ens tala om hur klen jag blivit på sistone. Dock var det hela fantastiskt, under löplåtarna fick jag lyckorysningar i hela kroppen och jag ville aldrig sluta skutta och flina.

Igår invarderades lägenheten av mina vackra, kloka, skarpa vänner för att dricka glögg och skvallra för allt vad tygeln höll. Ack, stundom under kvällen slog lyckan till som en murbräcka i magen och jag blev alldeles glad och stolt över att dessa excellenta brudar är mina kompisar. Ljusen brann så fint och utanför fönstret föll snön i lappvantar som måhända täckte E´s tappade mobil under ett fint vitt täcke. Snön fortsatte falla vilket föranledde till att det under dagen varit traditionsenligt kaos utanför köksfönstret som det alltid blir vid snöväder, obehagligt när ambulanserna går i skytteltrafik. Fördelen med snö långt upp över knäna (tack för studentkängorna) är att både matte och hund kommer sova mycket gott inatt efter dagens promenad. Bella är som sagt en snöfisk.

Åh det är rätt nice att vara hemma, även om jag i skrivandes stund håller på att förgås av långtråk och socialsug. Kvällen kommer spenderas ensam hemma med kakburkarna, undrar om det måhända kommer sluta lyckligt. Kanske bakar jag något mer för mitt blotta nöjes skull, köket har äntligen renoverats klart och är så fint så. Ja för här hemma händer det verkligen saker när man är borta, till exempel har någon köpt toalettpapper med julmotiv så man får sin dagliga spänning i vardagen när man chockas över att man bajsat jultomtar. Se där.

Nedrans.

Någonting som jag tycker är alldeles förbannat obehagligt är att hitta hål i tänderna. Jag hade lika gärna kunnat hitta en knöl i bröstet eller tappat känseln i benen, jag är trasig och reparationen kommer bli dyr, smärtsam, förnedrande och oerhört besvärlig. Jag borstar mina tänder två gånger om dagen, använder tandtråd varannan dag, gurglar flour med ett synnerligen sympatiskt ansiktsuttryck varje kväll och försöker reglera mitt umgänge med socker till en gång i veckan under helgerna. Eller iallafall till en gång om dagen. Hursomhelst. Jag avskyr´t.Hur gör alla andra som inte lider ständiga nederlag mot Karies och Bactus?
Dessutom har jag insett att det är julafton om en och en halv vecka, hm. Jag kan inte lova att ni får julklappar av mig i år. Precis som vanligt alltså.

Summering

Att ha ett litet blogguppehåll är ungefär som när man återser en mycket god vän efter att ha varit ifrån varandra ett halvår. Trots att man fortfarande känner att man gärna vill umgås och spendera tid tillsammans vet man inte riktigt vart man ska börja. Hur summerar man? Hur kan man hänga upp en konversation på en flera månader lång referensperiod? Jag menar att om man sågs igår kan man alltid börja med att diskutera konsistensen på frukostgröten.

Vi kan säga såhär. Jag har varit i Göteborg igen och lyckades gå fullständigt fullständigt vilse mellan Brunnsparken och Centralen, en sann bedrift för någon som anser sig ha ett fungerande lokalsinne. Det har snöat i Värmland. I lördags hade vi julfest som jag anser vara den första festen på Kyrkerud där jag lyckades undgå allt konstigt som envisas med att hända och istället ägna mig åt att dansa som en glad galning. Dessutom har jag trippat längst fram i lussetåget som skolans utvalda Lucia. Vackrare dreadslucia har väl aldrig skådats om jag får säga det själv, och även om nersvössvetten rann sådär som den inte brukar göra på de gracila högstadieluciorna kände jag hur jag vände hela mitt töntliv till triumf. Så himla mallig vettu.

Sånt som jag pysslar med om dagarna

Jag är så begåvad.

Whwhwhwh....

Så låter det ibland. Det låter nämligen som om det bor någon i mitt öra. En hund som ruskar vatten ur pälsen eller en kattuggla som flaxar förnöjt med vingarna. Ett tag trodde att jag att det spökade i örat, men eftersom det inte känns tillräckligt läskigt föll den teorin. Kanske är det bara min trumhinna som tröttnat på att hänga där alldeles väluppfostrad och nu vill ha lite lajbans.
I Värmland är det frostigt, stjärnklart och pissekallt, jag blir mer och mer övertygad om att norr om dalälven is the place to vara under vintern. Värmland är ett mystiskt ställe. Det går oknytt på Kyrkerud. Det händer läskiga saker här och där, alla är lite konstiga och det luktar liksom lite räv. Min kära veganvän förstår vad jag pratar om. Oknytt. Det händer att jag smyger iväg och jobbar med mitt fenomenala serietecknarprojekt för att fundera över hur allt ligger till. Och jag kommer fram till att det är oknytt. I mig.

Little Joe

Såhär kan det gå med lite trolldeg i Värmland.

Är det int´likt så säg?

Porös i Värmland

Ibland känns det som om jag bor på tåg och bussar, för jag upptäcker att jag ohälsosamt ofta är på väg någonstans. Om inte Statens Järnvägars biljettsystem (det vill säga att de tar betalt överhuvudtaget) satte sina käppar i min plånbok skulle jag spenderat helgen hos frugan. Det blir nästa helg istället, då möjligheten bjuds att stanna kvar några bonusdagar och jobba med projektet under goskatten Elvis blida övervakan. Det är besvärligt att leva över nästintill hela riket. Det är besvärligt med pengar. Den här morgonen har varit besvärlig då jag hamnat i diskussioner som obönhörigt mynnat ut i alla mina issues, bland annat sprutor, apor, blodtrycksmätare, redovisningar, andra människors okontrollerade blodflöden och dessutom ätit smuliga muffins offentligt. Dessutom måste jag inom kort ta tag i ett otroligt jobbigt samtal som kommer handla om försäkringar, självrisk och huruvida jag som ansvarig kommer bli ruinerad eller inte. Besvärligt att bilar är så ömtåliga och betongväggar så hårda.

Celebrate good times

På återbesök i Dalahästalandet. Nostalgin ligger tung över nejden och när jag trädde in i gamla kära verkstaden kröp det runt en liten tår i ögonvrån. Ack. Det känns som hundra år sedan. Eller om det var igår. För jag hör ju hemma här. Fast inte längre. Det bor andra människor här nu, och kallpratet har smygit sig in mellan mig och de gamla godingarna. Alla vill veta vad man gör nuförtiden och att man mår bra. Sedan går man på gamlingsfest i en obscen kostym, hamnar på sociala snålhörnet, mår lite illa av mat med mango i, dansar som en vettvilling tills vemodet fullständigt krypt in under huden och man tassar iväg i natten till det hemliga rummet som jag och frugan lånat. Allt är så bekant men man vet att man plötsligt hör hemma någon annanstans. Jag har alldeles nyss firat fina tider och jag hoppas att fler är på ingående.

Man mår som man förtjänar

Ingen rast och ingen ro, här i Värmland är tempot skyhögt vill jag lova. Om inte annat så har det varit en helg med ett väl tilltaget mått av identitet, detta trots att min lördag blev 7 timmar lång efter att ha vaknat först halv 6 på kvällskvisten. Sådant gjorde jag inte ens förr under mina vilda tonår, men det är säkert 20-årskrisen som fortfarande spökar. Eller så berodde det på mina bekantas mest uppskattade förmåga, den att dansa som tokar i biblioteket. Men tiden då man kunde stanna uppe halva natten utan att känna sig helt sömncykelrubbad dagen efter verkar vara förbi, så söndagen spenderades med en lång promenad runt vackra tjärnen för att tänka över mina synder. För som det som anats bekräftades. Mitt förbenta klyvhuvdade måstryne.

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor

Det är uppenbarligen ingen som vill ha med vår klass att göra. Därför är vi inne på vår femtielfte gästlärare, och veckans första dagar går alltid ut på att försöka lära den stackars oskyldiga människan hur klassen fungerar. De normalt funtade blir tvungna att hålla de onormalt funtade i styr tills den arme gästläraren hämtat sig från chocken.

Just nu vill jag bara bli klar med mina målningar, hitta en stenrik sheik som vill fylla sitt palats med dem för en mycket dyr penning, och sedan aldrig mer tvivla på mig själv och överväga en livskarriär i kassan på mitt fina sommarjobb. Om det inte är möjligt vill jag krypa ihop med gänget, spela spel och sluta tänka på mig själv. Helst skulle detta ske i bibblan, om det nu inte vore så att vi igår upptäckte en mystisk substans i en av sofforna. En mystisk blöt substans som luktar kiss. Hm.

Cape är helt rätt i höst serru...

Idag är jag mör. Mör och skör. Regnet öser ner. Det gjorde det även när jag vinkade av frugan halv 5 i morse inne i samhället, och cyklade de 3 kilometerna tillbaka igen. Vi har haft en riktigt skaplig helg hon och jag, i lördags var det maskerad och mitt hemliga omättliga begär efter kajal fick fritt spelrum då jag är fullständigt övertygad om att Zorro aldrig någonsin sitter upp på Tornado utan gediget sotade ögon. Slängkappa, jag säger bara det. Min stora dröm är att det blir nästa stora hit. Jag har seriösa funderingar på att låta den bli en del av min vardagsoutfit. Vi dansade och dansade, jag slängde runt med min cape och skuttade som jag alltid gör.

Känner ni någonsin att det liksom hänger saker i luften? Det är något på gång. Snart kommer det hända grejer. Så har det känts flera gånger i början av dramatiska kvällar och likväl kände jag så under arla maskeradkväll. Nu har jag svårt att se vissa människor i ögonen. Dessutom bränner marken mina fötter och det är någonting i mig som varnar tingelingeling, så håll i dig lilla hjärtat mitt för nu blir det nerförsbacke. Som det alltid blir.

Stora damens bryderier

Ett traditionsenligt inlägg på en traditionsenlig dag. Vi börjar med att hylla vintertiden, hurra! Man blir så härligt morgonpigg, och sisådär vart sjunde år firar jag födelsedag i 25 timmar. Dagen började med två bitar tårta, sedan trivsamt mingel på en gedigen gudstjänst och sedan gudtjänstlunch hemmavid då vi förgäves försökte mörka min bemärkelsedag för våra förtjusande gäster. Nu ska jag spela en trudelutt på ett fint munspel och bättra på mitt underhudsfett inför den kommande vintern. Tjo!

Lukten av ny bomull...

För det första vill jag be om ursäkt för tendenser som skulle kunna likna något som förekommer i en så kallad modeblogg. Mycket olyckligt, men jag fortsätter ändock på samma tema. Det blir bättre snart, jag lovar.
Jag och min mor begav oss iväg i uppsåt att: 1) Hitta mig en snygg luvtröja 2) Komma hem utan att vara osams. Det första misslyckades fatalt, men det senare gick galant. Jag hittade ingen luvtröja. Till min norrbottnings lättnad kan jag däremot slå en lov på stan i en outfit där enbart strumporna tillhör det förgågna. Ett resultat av fyra timmars hårdshopping i total ignorans för vad textilindustrin gör med världen. Vi fikade (jag åt en tårtbit för att fira Kyrkomötets beslut att öppna äktenskapet för typer som mig och frugan, fantastiskt och äntligen! Hurrahurrahurra!) och jag uppförde mig så exemplariskt som bara en tonårsdotter kan och belönades med norra halvklotets mest spektakulära sjal. Kanske för att min karriär som tonåring snart obönhörigt är över. På kvällen gick jag och far på klassisk konsert, jag var så himla snygg i mina nya jeans att morsan fick ett sammanbrott av moderskärlek i hallen.

Innan jag börjar baka pizza ska jag dricka lite av mitt nya te och inmundiga alkohol i dess eminentaste form; mörka rompraliner. Sent ikväll kommer jag möta en oerhört kär och saknad vän, och måntro om vi ska dra ut och svänga de långa lurviga på stads? Jajamän.

Skogstripp, stadstripp

Efter en solig förmiddag ute i stugan med farmor och fina Bella begav jag mig åter in till stan och träffade min fina norrbottniska vän. Vi tänkte att vi skulle råda bot på det här:

En sak jag tycker är fin med vår vänskap är att vi ser helt olika på det här med kläder, vågar skrattandes döma ut den andres förslag och ändå är vi vänner. Fint. Vi kom inte så långt, men jag har hursomhelst lagt undan en tröja, och med hänsyn till mina shoppingsskills ber jag om vilda ovationer. Dessutom verkar det som om jag blir kvar i hemstaden en vecka till innan jag åter beger mig till Värmland, och det börjar suga lite i socialtamen. Ska vi hitt´ på nå´?

Höstchic

Det är något visst med den här staden om hösten. Det är som om vindarna från havet och frosten över de glödande lönnarna sveper bort den annars hägrande känslan av medelålder. Word. Hemma på höstlov och satsar helhjärtat på att fila ut en plan huruvida mitt varande och hurande ska se ut framöver, och att spendera mängder av timmar med att inte göra någonting. Hittills går det sistnämnda fantastiskt bra. Förundrande, med tanke på att det var flera år sedan jag bedrev en liknande verksamhet.

Det mesta är sig likt. Framförallt har jag insett att jag sannerligen är mig lik. Min vinröda kavaj som är mitt givna höst- och vårplagg införskaffades när jag var 14, då jag inte var riktigt lika lång och ståtlig som jag är idag, vilket förstås innebär att jag behöver bära en tröja i mer adekvat storlek för att inte flasha mina handleder och glimtar av min baksida. Men det må vara den förlåtet, det skulle kännas så tomt utan den. De senaste 18 månaderna har jag lagt ut ungefär 120 kronor på kläder. I detta fall underbyxor. Min mor antyder att jag ser bedrövlig ut. Det är bra, för då kan det hända att hon betalar när jag för ovanlighetens skull spanat in ett par skor. Som naturligtvis är tillverkade under oetiska förhållanden, men om jag känner mig själv rätt kommer även dessa bäras tills de slits ner till molekyler i sann ekoanda.

Hunden. Alltså jag säger bara hunden. Det duggar lite ute. Jag har en ylletröja, nya varma skor och 1,5 timme att spendera som jag vill. Till kvällspromenad uppe på Norra till exempel.

Hej Närvaro, trevligt att råkas igen!

Min lust till de där resorna man ska göra när man ung är en klen dammig stackare som ligger längst in i mitt skafferi, och den vill ungefär till Gotland. Därför tycker jag att det är helt storslaget att tillbringa en dag i Oslo, äta matsäck på operahusets tak och förundras över den nya spännande kulturen. Det är i Oslo det händer konstaterade jag när jag för första gången i mitt livsspektakel distansflörtade sådär på riktigt vid ett övergångsställe, le och blinka, hela kitet. Hon hette säkert Siri för det har jag hört att de brukar göra. Dessutom börjar jag känna mig väldigt erfaren när det kommer till att gå runt med en ryggsäck och försöka hitta rätt bussar utan vare sig karta eller någon som helst aning om någonting. Osloturen var rolig. Bussresan ner till frugans stad var trevlig och jag fick ta mig ensam genom hällregnet till rätt spårvagn och hoppade av vid rätt hållplats nästan helt på egen hand. Jag är så himla världsvan alltså.

Nu har jag haft trevliga dagar i Göteborg. Höstväder. Det mest dramatiska vi gjort är att åter gå till marknaden runt hörnet där de har så billiga valnötter att man inte kan göra annat än att skratta rakt ut, och så har vi varit på konstmmuséet och köpt glass. I övrigt har jag spenderat väldigt mycket tid till att inte göra någonting. Underskattat. Frugan är nämligen alldeles grissjuk och hostar så till den milda grad att man börjar undra om hon har någon substans alls kvar på insidan. Dessutom går hon i skolan och knapprar på sin lilla dator hemifrån, så jag läser i hennes magnifika seriesamling. Klappar katten. Leker med hennes små plastdjur. Bakar bröd. Kollar på grannarna. Kollar i taket. Diskar. Städar lite. Och känner att jag sannerligen behöver vara just här just nu.

Om att inte göra det man borde

Eftersom min integritet ibland känns som ett skämt tar jag tillfället i akt och bräker ut att jag påbörjat ett skitläskigt litet projekt, som jag naturligtvis inte tänker prata om med tanke på hur misslyckad jag kommer känna mig när det kapsejsar. Hursomhelst sitter jag just nu och tittar på utkastet till ett läskigt dokument jag borde fortsätta skriva på och förundras över hur lite det är möjligt att ta en eventuell tjur vid dess horn. Det är faktiskt möjligt att göra det så lite att man inte gör det alls. Ämen? Jisses vad vild och olydig jag är ibland.

För visst är lugnet en sensation

Häromdagen gick jag ner till samhället och stötte då ihop med Lisbeth Salander. Hon försökte tafatt dölja sin sanna identitet med en cockerspaniel och en snusande förmodligen Volvoägande pojkvän, men visst var det hon. Förbluffande.
I övrigt genomgår jag en existensiell kris, inte blir det bättre av att jag åter igen med frugans övervakande försöker bli av med mitt sockerberoende och håller redovisningar jag får ont i magen av. Det jag behöver just nu är att umgås med någon som är 10 år äldre som kan intyga att man inte är en dålig människa om man inte genomför sina drömmar innan man ens är tillåten att ta busskörkort. Dessutom behöver jag en fuskcheesecake, min hund och lite lugn och ro på en annan plats än Årjäng. Aha. På torsdag blir det Oslo, sedan Göteborg till lilla frugan som säkert delar både mina framtidsbryderier och en cheesecake, varefter jag drar hem till min fina ursprungsstad till min fina jycke. På en och en halv vecka kommer jag spendera nästan 30 timmar på tåg och buss. Det låter bra det, för jag behöver ibland tvingas till att ta det lugnt.
Och app app app, måste dessutom flika in att det finns dem som tycker att jag är lite lik hon den där Mariette med dreads i Idol. Med tanke på att hon är typ hur snygg som helst är detta påstående naturligtvis inget jag tänker dementera.

Stel, sockerlåg och lite fattig

I helgen stretchade jag mina arma kappmuskler (eller är det bara en muskel, kappmuskeln?) närhelst jag fick tillfälle, total träningsvärk efter krokipasset som jag sett till att dra igång en gång i veckan här på skolan. Driftig kvinna. Dessutom såg jag till att mina bekanta åt upp alla mina kakor, för nu börjar en tuff sockerfri tid fram till höstlovet, för när det kommer till kolhydrater är jag en mycket svag människa. Inte blir det bättre av att jag tycker det är så fantastiskt kul att baka ihop dem.
Idag hände tre förbluffande saker. Dels fick jag min lön som var trefyra gånger större än jag hoppats, dels flög en duva in i mitt bakhuvud och slutligen hamnade min rumpa äntligen på biblioteket och jag plöjde lydigt genom den übertjocka stipendiebokens första fåror. Man kan söka för det mesta tok, till exempel om man är en "ensam fyrvaktardotter" eller cancersjuk som vill "ligga och sola på någon strand". Sverige är ett helt fanstastiskt land.

Vanliga veckan. Inte.

Livet i Värmland tultar vidare, men veckan som gått har varit makalöst märklig. Trots att jag levt med en känsla av overklighet i snart 20 år så var det länge sedan jag upplevde något lika surrealistiskt. Vi har haft en gästlärare som blev veckans snackis och som jag mitt under en föreläsning högt och tydligt frågade om denna blivit kallad för mediahora någon gång, dessutom blir det lätt en konstig stämning när någon regelbundet ballar ur i matsalen och påstår sig blivit kallad hora av mattanterna och av elever som i själva verket suttit och diskuterat gulliga djur på film.

När jag redovisade ett av mina projekt blev jag konfronterad med frågor kring om jag kunde se något samband mellan en lattevips och sexleksaker, en koppling som jag hade mycket svårt att se eftersom mitt projekt handlade om konsthistoria. För att få lite ordning på tillvaron har jag under mina skogspromenader råkat plocka mer trattkantareller än vad jag står ut med, och efter att ha spenderat 20 sekunder på den ständigt återkommande fredagsfesten på tredje våningen kom jag fram till sånt trams också är mer än vad jag står ut med. Det blev istället rostade kikärtor, Dirty Dancing och godis i soffan med min kära granne hemma i vårt lilla hus som ligger på betryggande avstånd från de vildaste kollektiven.

Strax efter midnatt drabbades jag av fnatt. Dansfnatt. Med mp3n i öronen tänkte jag att jag skulle ta mig lite kvällsluft kring huset, men knappt hade jag rundat knuten förrän sprallet bubblade upp genom blodomloppet och veckans knasigheter försvann genom intensiv fysisk ansträngning. Över den blöta svarta gräsmattan omsluten av septembernattens mörker for jag runt som en vettvilling med armar och ben farandes åt alla håll (ibland neråt när jag sladdade och vurpade, men jag var blixtsnabbt uppe i höstluften igen, skuttandes och sprattlandes). Under stjärnorna fanns bara jag, mina andetag och musiken. Helt fantastiskt. Kanske är det min årligen återkommande hösteufori. Eller så vill jag verkligen bo på en ort där det finns Friskis&Svettis.

Anektot

En annan intressant sak med Värmland är att om det regnar tillräckligt mycket så stänger alla butiker tjugo minuter innan jag kommer dit.

Rapport från landet utan väjningsplikt

Efter att ha spenderat tre veckor i Värmland har första dagarnas hemlängtan lagt sig, jag har flyttat in på min alldeles egna arbetsplats i lektionssalen och verkligen kommit igång med måleriet. Att baka regelbundet har återigen visat sig vara en förträfflig metod att få nya bekanta, liksom skogsäventyr som resulterar i mer kantareller än vad man orkar rensa utan att bryta ihop.

Byn är också rätt fascinerande. Det mest exotiska med mig är inte min eminenta frisyr utan att jag faktiskt g å r. Liksom använder benen. Här åker alla bil. Vaktmästaren, som för övrigt tycker att jag är en hyvens prick då jag la ut papper på golvet när jag målade ramvirke, befinner sig där hans bil är. Det må vara 20 meter mellan punkt A och B, han tar bilen i alla fall. Liksom alla andra, verkar det som. Det bor inte särskilt mycket folk här, ändå är det nästintill alltid full trafik på huvudgatan, dessutom cruisar alla. Gärna på folkhögskolans område, och när jag säger alla menar jag alla, från uttråkade grabbar till gamla tanter till byns ambulans.

Tiden fördrivs som jag redan nämt med intensivt konstnärligt skapande, kokande av kikärtor (i år heter min ekonomiska matstrategi kikärtor-bröd-gröt) och häromdagen bjussade skolan oss på en omgång hederlig bowling. Vi var dussinet folkiselever som först hade hallen för oss själva, men sedan rultade det in ett übergulligt flatpar varav den ena mina gaydarlösa kompanjoner trodde var en grabb. De finns minsann överallt de små liven. Hursomhelst har jag aldrig bowlat så himla bra i hela mitt liv, jag (som brukar önska att jag vore tio år och kunde be om sånt där staket bredvid rännan) sopade banan med de andra. Woho!

Innan jag förgyller min lördagsmorgon med mer målande har jag två saker att tillkännage. Det första är att jag efter mer än ett års intensiv strävan lyckats bli morgonpigg. Det andra är vad min utbildning faktiskt går ut på, de flesta verkar undra det. Konstprojektlinje. Vi ska driva vårt eget årslånga (i mitt fall livslånga) projekt, samtidigt som vi får en uppgift i form av ett projekt på 8 veckor. Just nu ska jag redovisa ett statiskt och ett rörligt verk på temat Illusion och Verklighet om 5 veckor. Resultatet kommer ställas ut i Arvika, om jag nu skulle ha någon stalker där, och efter att jag igår helt lagt om kurs på uppgiften är jag grymt peppad.

Om att försöka be snällt om försörjning

Jag har trampat en enväxlad herrcykel genom den gudsförgätna lilla by där vägkontoret nog trodde att trottoarer var en piffig vägrensdekoration från kontinenten (och därför gjorde dem en tvärhand breda), svettats i ett bankkontor, läst en miljon papper, blivit så frustrerad att jag i protest satte mig i biblioteket med en Galago och godis, laddat hem en drös med program för att min e-legitimation ska funka, fått ett meddelande när allt var klart att jag borde byta operativsystem innan något samarbete kunde komma på tal, bytte byggnad tillika dator, laddade hem alla program igen, begriper inte ett jota och slutligen fått veta att jag stött på ett fel och att hela tjottaballongen måste avslutas.
Nu tänker jag ta de där blanketterna, skriva med kulspetspenna, slicka på frimärket, lägga i lådan och antagligen gå miste om studiebidraget för september. Jag älskar inte csn just nu och jag älskar inte datorer och deras egenheter just nu. Någonstans anar jag att jag nyss skrivit en tempusmässig fruktsallad, men istället för att korrekturläsa tänker jag gå tillbaka till målarsalen, trycka in mp3n i öronen och försöka få ordning på ett synnerligen besvärlig lövverk.

Ny mark under fossingarna

Jag har alltså bytt från det ena lokalpatriotiska landskapet till det andra, jag är omgiven av lummig skog (som känns trygg och aningens norrländsk) och har redan börjat bli en kaffetorsk precis som om mitt skriande behov av te inte vore nog. Det känns okej, men inom mig bär jag en galopperande längtan till Dalahästalandet och alla människor jag älskar och saknar, men liksom aldrig riktigt haft vett att krama om sådär riktigt hårt. Dagarna innan avfärden var alldeles för stressigt plottriga och det fanns på tok för mycket och många att ta avsked av för att mitt arma lilla hjärta skulle palla läget. Ja det känns faktiskt lite jobbigt just nu, men i eftermiddags anlände mina flyttlådor och jag längtar efter att ställa mig med paletten, tankarna brukar liksom klarna då och alla mina små klockor tillrar lite lugnare. Dock, det känns okej.

Semester

Nu är det faktiskt så att jag har varit på två små korta semestrar, med lite jobb däremellan att vila upp sig med. Första trippen gick till hufvudstaden och Frugan, det var pridepremiär för min del och ryggsäcken blev inte så skrymmande som jag först trott. Första dagen tog jag många djupa andetag för att undvika utbrott av lyckliga skutt. Jag blir starstruck av att se ett lokalt kommunalråd på stan och får svettiga astmatiska anfall av köttbullsköpande kunder med flatfrippa, så att plötsligt vara totalt omringad av en miljon flator, berömda flator, queera tyckochtänkare, författare, Tiina Rosenberg och allsjöns feministiskt folk ur hbt-svängen med roliga frisyrer var sannerligen en upplevelse. I typ fem minuter, sedan vande man sig och trodde att världen alltid sett ut så.
Vi hann med en mysig picknick på det ställe där alla andra också har picknick, rostade kikärtor och hade filmmys istället för krogen, sprang runt på seminarium, gick i paraden, klappade katterna, köpte obligatoriska regnbågsfärgade prylar och käkade dyr indisk mat. Dessutom måste jag bara hylla min eminenta fruga som trots ett intensivt ogillande av styrdans ställde upp för mig och buggade loss till queerdansbandet Klas-Ingelaz. Jag har som sagt ganska långa ben och kan slänga runt med dem helt vilt, planlöst och oförutsägbart till mina meddansares ohejdade glädje.

Andra semstern blev en tripp ut i Jämtlandsfjällen, helt underbart! Vi (dvs jag) plockade hjortron under glada tillrop, brände oss i ansiktet trots solskyddsfaktor 40, vandrade upp på Blåhammaren, blev nervösa av en stor skock renar som tyckte vi var ett störande element i deras vardag, somnade till fjällpipans mjuka fågelsång och försökte att inte trassla in oss i den duktiga fjällhundens lina.
Sådärja, nu ska jag bara uträtta en miljon ärenden, ringa en miljon samtal, styra upp mitt liv, jobba på tok för många timmar för att min plan ska gå ihop, packa ett flyttlass och hinna avsluta en av mina beställningar innan jag drar till... Värmland. Hur gick det till?

Eftersom jag säkert kommer behöva 3 byxor, fem linnen och möjligtvis en atlantångare under en helg

Spenderat morgonen med att laga mina byxor, möjligtvis är jag bäst i världen på att slita mina brallor sönder och samman. I eftermiddag kommer jag titta till utställningen en sista gång i goda vänners lag för imorgon tas den ner minsann.
Det händer ibland att jag är lite stolt över min förmåga att resa med liten packning, med förvissningen om att tandborste, rena underbyxor och skissblock är allt man behöver. Imorgon åker jag till huvudstadens Pride och min packning ser ut såhär 25 timmar innan avresa. Hm.

Luktitus

Jag vet inte vad jag gör för fel, men mina jeans luktar alltid konstigt. Hela jeansen, från linning till den lätt söndertrampade byxbensfållen (det besynnerliga fenomenet har alltså inget med några eventuella väderspänningar att göra) luktar alltid lite instängd, fuktig, söt jordkällare blott någon dag efter att ha lämnat tvättmaskinen med dess 40 grader och grummetvättmedel. Alla mina jeans. Alla tre så att säga. Något som gör mig ännu mer förvirrad är upptäckten att nydiskad delicatoboll som ångande plockas fram ur diskmaskinen luktar helt fantastiskt, tänk vad jag lär mig mycket på jobbet.
Nu när vi ändå är inne på lukter tillkännager jag här Bellas nya bajsrekord, 7 korvar i en och samma laddning, en helt fantastisk prestation! (som jag dock inte hoppas blir någon vana eftersom vanliga bajspåsar är synnerligen klent tilltagna för dylika tillfällen.)
Att hålla isär olika sinnesförnimmelser är inte min grej och anser därför att gårdagskvällen luktade synnerligen ljuvligt, efter varsitt varv i stora vida världen sammanstrålade gamla fina gänget och hade knytis. När jag blir gammal och senil kommer jag antagligen ständigt älta om de gamla goda tiderna när unga flickor samlades för kvällsvard, sjöng bordsbön och fnissade natten igenom. Att de unga flickorna mest fnissade åt bajs kommer möjligtvis falla i glömska, men ack vilka vackra minnen som skapas när vi träffas.

Jobba jobba måla måla

Tro´t eller ej, men häromdagen när jag körde till jobbet skulle jag skicka iväg ett litet paket innehållande min gamla fina 3310 (känns fint att den under sitt sjunde levnadsår får ytterligare en ägare) så vandrade jag in i en liten livsmedelsbutik 2 mil utanför staden och fann en skatt av friterade potatisslantar med en exellent kryddning. Ikväll blir det kalas minsann framför staffliet.
Eftersom jag inte vill att min hund ska tyna bort medan jag jobbar som en häst spenderar hon dagarna och jag nätterna ute i stugan hos farmor, det är så mysigt med tallskogspromenader och kvällsdopp med vänner på visit.
I sann kanalisera-anda vill jag också tillkännage att all uppvaktning på min namnsdag imorgon uppmuntras vänligt men bestämt.

Finfint med höghus ibland

Först trodde jag att det var åska. Sedan trodde att de höll på att riva upp asfalten nedanför mitt fönster. Sedan insåg jag att man i dånet kunde särskilja en välbekant rytm, och sedan brölade en kvinnlig stämma loss. Pensionärerna ovanför spelade Lily Allens ljuvliga Fuck You så högt att bladen på min krukväxt bokstavligen darrade i takt. Fantastiskt.

Grönbete

Ledig dag. Jösses. Trodde det var ett skämt när jag i morse vaknade och upptäckte glipan i min filofax. Härligt, jag har bestämt att jag bara ska göra saker jag känner för idag, det första var att äta en kalasfrukost med efterrätt, duscha och sedan lata mig framför datorn. Det finns knäppgökar som tycker jag lever en synnerligen dekadent livsstil genom att ha en liten fruga att ringa godnatt varje kväll, och eftersom jag inte vill att någon ska vandra runt i en illusion kan jag nog göra dem till viljes just idag; genom att ägna en dag till inte aktivt försöka förbättra samhällsklimatet, inte skölja ur mjölkpaketet innan jag källsorterar det och kanske till och med slå på stort och konsumera en smula. Oj oj oj. Till er som inte heller känner för att göra något vettigt på en stund kan jag rekomendera en underbar kanadensisk blogg, men eftersom den kanske inte passar sig för nazister och annat löst folk som naturligtvis läser min blogg kan jag även som alternativ rekomendera att dricka lite flädersaft. Sådant blir man klok av har jag hört.

Och just det...

...nyhet på hemsidan! Eftersom det kan ta ett tjog timmar att måla ett alster, samt en evighet innan jag får för mig att fota eländet, kan jag stolt presentera processbloggen som kommer höja uppdateringsfrekvensen några hundra grader.

Blogg blogg, over and out again

I början av juli tänkte jag att jag minsann inte skulle jobba så himla mycket, att min tid på jorden med fötterna i gröngräset är viktigare än pengar. Vilket skämt. Det tog tre dagar innan mina lediga dagar besudlades av arbetspass, och trots att jag kommer bli väldigt nöjd när lönen kommer (+ att jag är så sjukt bortskämd som faktiskt har ett jobb) så längtar jag efter tid. Jag längtar efter kvällar med symaskinen, staffliet, hunden, te, frugan eller kanske bara stirra in i en vit vägg och tänka lyckliga tankar. Jag längtar efter att inte ha ont i halsen efter en miljon kvittrande tacksåmycket och vardetbraså? och enmellanköttbullarmedvitlöksbrödochchokladbit. Stämplar in vid lunch varje dag, och är hemma sent, det är helt makalöst hur få timmar jag har att spendera på roliga saker och mitt sociala liv är en öken. Tack och lov att man har en fader som fick för sig att fylla femtio, gårdagskvällen var en sprudlande mix av mängder av trevliga bekanta, tårta, upptåg och för första gången förstod jag verkligen verkligen charmen med jättestora middagsbjudningar. Bella var föresten helt fantastisk på att mingla.

Sådärja

"Kära OLW
Nu har den punkten nåtts då jag slutligen måste få veta. Saken är den att jag är fullständigt och oåterkalleligt beroende av era franska-örter-chips (som inte kan ersättas av något annat) men till min förskräckelse har jag börjat upptäcka att dessa har blivit allt svårare att få tag på. Ni kan knappast ana hur lycklig jag skulle bli om ni kunde se efter vilka återförsäljare av denna magnifika chipssmak som finns i min hemstad Sundsvall, för jag vet knappt vad jag ska ta mig till.
Håller ni på att ta ur franska-örter ur sortimentet? Skicka en låda av dessa underbara men ack utdömda varor så lovar jag att göra en hejdundrande PR för er som med god marginal motsvarar era utgifter för detta. Med de allra vänligaste och hoppfullaste hälsningar //Johanna, franskaörterberoende i ur och skur "

Söderut min sköna!

Sommarens hårda kneg har till slut börjat, hur nu det uttrycket kan vara logiskt på något plan. Ju längre bort från jobbet jag är desto trevligare känns tanken på att gå dit, men väl där börjar jag tänka tankar som grundar sig på att pengar är synnerligen oviktigt och att jag hellre är fattig än får en odefinierbar sista sommar som tonåring. Fast å andra sidan, för två veckor sedan var jag 200 spänn minus, vilket innebär att jag till slut skrapade min vita mjuka mage mot bankruttens skrovliga botten och det var ingen trevlig upplevelse. Tack vare min förmögna hårt arbetande och slutligen konstköpande kvinna tog jag mig upp till ytan igen.
Upp till ytan kommer man oftast, speciellt om man är nere i sömnens trygga djup och någon slags gatufest befinner sig utanför huset. Extra irriterande är det när delar av gatufesten befinner sig i hallen mitt i natten, men det är en annan historia. Nu flyr jag från eländet, så snart jag borstat tänderna och bytt strumpor är jag redo att springa ner till tåget som ska ta mig till hufvudstaden, där vet de i alla fall hur man uppför sig.

Tack.

Att ställa ut sina alster och bjuda in varenda kotte man känner är fantastiskt pirrigt och pirrigt fantastiskt. TACK alla ni som pallrade er uppför berget och förärade mig en snutt tid i min nervösa stund. TACK till frugan som minglade med mina bekanta med beundransvärt mod för att vara så liten, för ciderassistans och lugnande ord när jag började misstänka att jag egentligen var en bluff. TACK till mina fäder vars tålamod med sin vimsiga dotter skulle få änglarna att burra upp sina vingar av avundsjuka. TACK alla ni som sa fina ord och TACK för alla små underfundiga kommentarer och tolkningar av mitt måleri. Tack. Och varsågod.

Notera

Giv mig idag mitt dagliga äventyr

Vissa dagar har en viss karaktär. Gårdagen till exempel var en rätt förutsägbar vanlig dag men hade ändock några inslag som bildade en särdeles besynnerlig bouquet som liksom ligger kvar gommen.
Den här dagen började dramatiskt, det första jag noterade var att det i min hals låg en massa slem och gosade med mina halsmandlar, och att jag hade ont i min vänstra hörselgång. Icke, tänkte jag, för idag var första dagen på resten av min karriär inom folks ätande i samband med deras förskräckliga konsumtion. Som förvisso betalar min lön, men ändå.
Jag placerade i arla morgonstund min ändalykt på Solweigs trygga sadel och trampade i god tid iväg i det norrländska oerhört cykelvänliga kuperade landskapet. Trodde jag. Motvinden tvingade mig att trampa på som galning även i nedförsbacken och inta 45 graders lutning när vinden kom från sidan.
Kändes bra att vara tillbaka, folk kom ihåg vad jag hette (tack dreadsen) och jag fick betalt för att lära mig roliga nya rutiner medan jag proppade i mig gratis introdags-daim.
Men dramatiken tog inte slut där! Sicket spännande liv jag lever, för när jag kom hem skulle jag laga mig en portion löksoppa och av någon outgrunlig anledning dänger jag furuskärbrädan rakt i nyllet på mig själv. Se där.

Om den garderob jag inte har (eller befinner mig i)

Det finns folk som bloggar om sin garderob och trasorna inuti den. Märklig syssla. Jag har ingen dagens out-fit, jag har en uniform. Randig luvis, t-shirt, sjalen, favoritjeansen: klart. Dock skulle jag såhär i efterhand kunnat tänka mig en kompletterande regnracka eller åtminstone ett paraply under helgens tripp till frugan i huvudstaden, det regnade sådär löjligt mycket. Konstant. Såhär efter det sista avslaget från den framtid jag eftersträvat, har min hjärna i självförsvar konstruerat en lätt skeptisk attityd till Stockholm. Allt är så svårt, det är inte ens lätt att glo rakt fram i tunnelbanan. Allt folk som uppenbarligen är på väg någonstans är också besvärligt, liksom att när man skaffat sig en fru får en armé av ex, exets ex, exets nya, exets nyas bekant och exets hund på köpet. Nåväl, kanske överdriver jag besvärligheten och den sistnämnda var ju faktiskt riktigt trevlig. Kanske borde jag ha en snitsig poäng ungefär här, men jag väljer att avsluta med insikten att 40 mil är tramsigt.

Om att inte skriva ett inlägg

Nej, jag tänker inte skriva om hur vedervärdigt det är att ha lämnat Dalahästalandet och jag tänker inte skriva om mina funderingar kring huruvida det kan vara en livsstil att gå runt och snyfta. Kanske kommer jag inte skriva om min kortistripp till huvudstaden då jag lämnade in mina arbetsprover till de ouppnåeliga konstskolorna, inte heller älta saknaden av min fina fina Frugan eller om hur ont jag har i min lilla kropp. Inte en rad kommer skrivas om mina långa melankoliska hundpromenader, saknaden efter vänner från alla episoder av mitt liv eller om hur knäckt jag plötsligt blev när bilen lämnade Leksand i eftermiddagssolen. Lämnade mitt hem. Lämnade en familj. Lämnade myskvällar i soffan med Frugan och alla katterna.
Sedan tänker jag inte skriva om hur många nyheter det verkar finnas i stadens flatfauna i vår, vid E4:an upptäckte jag faktiskt en sterotypisk men ack så ovanlig mc-flata och kassörskan såg synnerligen misstänkt ut när jag köpte 25 frimärken. Fast det är ju sådant som jag inte skriver.

270 vackra dagar som tog slut.

Av någon mystisk anledning har jag flyttstädat mitt rum. Har verkligen ingen aning om varför jag gjort något sådant, för flytta är något som jag inte ska göra i övermorgon väl..? Tack och lov för dreadsen som gör rensningen av avloppet så hårfritt och okomplicerat. Ruggigt glamorös syssla vill jag lova.
I min barndom älskade jag och tvätta fönster. Detta hade kunnat vara till min mors välsignelse om jag inte råkat vara så dålig på det, och det har liksom hållit i sig. Jag splashar mest runt smutsen och förlorar oftast tålamodet lagom till innerrutorna, och nu har jag ingen suckade mor som kan avsluta mitt projekt. Ränderna går aldrig ur quaggan som man brukade säga. Tills den dog ut naturligtvis.

Eftersom alla går runt och leker en lek som går ut på att vi kanske skulle sluta skolan imorgon, så var det igår alldeles tvunget att leka avslutningsfest. Ack, som jag har längtat efter att få hoppa omkring med mina långa lurviga spiror och ruska på dreadskammen som ett ystert gotlandsruss till tonerna av det eminenta bandet. Jag gillar verkligen att dansa, även om det inte blir så mycket av den varan i de lågkvalitativa haken i hemstaden som bara spelar tocken däringa dunka dunka. Hur dansar jag då? Förbluffade, utan att lägga någon värdering i det ordet. Jag kör ungefär samma teknik på Friskis, skutta skutta med hela kroppen och kombinera med lite schyssta moves från syretoppen i favoritpasset.

Fjällfil någon?

Igår var det vernissage för tvåornas, inklusive fina lilla frugans, examensutställning i Falun. Vernissager är något jag har en rätt kluven inställning till, visserligen är det kul att ta på sig finslipsen, sota ögonen och rufsa till dreadsen, fast å andra sidan infinner sig nästan alltid känslan av panik när man står där med sin välkomstdrink och ler som en dåre i väntan på flygvärdinnesjukan.
Partajet på skolan var roligt värre, speciellt när man hamnar på gräsmattan och sjunger visor långt in på natten istället för att stöka runt inomhus till åhörandet av någons tvivelaktiga musiksmak.

Igår uppdagades också en fadäs a´la planeringsgurun Joe; tack vare mitt otroliga minne fyller min käre fader och upphovsman jämt samtidigt som jag och frugan planerade att befinna oss i Jämtlandfjällen. Så om du är sugen på att för en billig penning 10 juli fara Sundsvall-Enafors (stationen vid Storulvån), och tillbaka igen på måndagen den 13e, och leva farligt eftersom det står mitt och frugans namn på biljetterna (äsch, det blir jättespännande om konduktören slänger av er i Stöde), let me know.

Pling pling

12 timmar om dagen i verkstaden. Det är så mycket jag vill göra, det är så mycket silver jag vill fila på och så många roliga saker att löda ihop. Min bänk ser ut som ett slagfält eftersom jag gett upp det där med städning. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Jag har total separationsångest.
Runt halsen hänger just nu något som jag ser som mitt slutprojekt; en visselpipa i 250 kronor silver. Dess späda tjut ska förhoppningsvis ljuda över pride i sommar och just nu pinglar den glatt när jag går som ett katthalsband. Ett sådant skulle kanske varit schysst på Doris, speciellt när jag och frugan igår tyckte att det luktade konstigt i rummet och sedan hittade en trast under sängen.

Som lax på löken är det inte bara mina silverrutiner som kraftigt kommer förändras om blott 10 dagar. Normaldistansen mellan mig och frugan brukar som max ligga på 40 meter, och plötsligt kommer den mäta 40 mil. Dynga. Och i höst förverkligar hon sina drömmar några kilometer bortomför det kända universums ytterkanter, Göteborg. Dynga.

Hemsidan har dessutom fått något som verkar vara cyberspaces svar på vinterkräksjuka och körtelfeber. Den är sjukskriven tillsvidare.

Hägg.

Nu blommar häggen igen, och varje år minner hägglukten om andra vårar på annan vårmjuk jord. Häggen som blommade när man med smala ridbyxben cyklade hem i vårskymningen från stallet, häggen som doftade när man flåsade som mest i mördarbacken upp mot läroverket och för att vara lite kryptisk den där häggen som blommade i det normala hårets sista vår, som satte griller i huvudet på mig och som kanske bara var en märklig mutation som aldrig kommer återuppstå. Antagligen.
Ja sanna mina ord, nu tänker jag bli superförundrad över detta årstidsbyte som trots allt faktiskt inträffar en gång om året men som uppenbarligen är helt omöjligt att vänja sig vid.
Igår var det också bra med hägg. Efter att ha hakat av broddarna från gympadojjorna begav jag mig ut för att ta mig lite spring i skogen, och av total träningsabstinens brallar mina ben iväg i ett dödsföraktande tempo. Medan benen skenar iväg med mig skickar mina vitala organ vilda signaler om att de kommer haverera om de ska pumpa runt syre i den här hastigheten. Tack och lov för häggen, jag styrde helt enkelt kosan och de våryra tossiga fossingarna rakt in i hägg som jag kunde stå och lukta lite i.
Och solen gick ner över glittrande Siljan, pippifåglarna kviddivittrande i de häggspinnarfria vita träden och det var så vackert att jag nästan kissade på mig.

Bara töntar behöver hemoglobin

Att jag plötsligt hamnar här och sprider populistisk bloggdynga över oskyldiga behöver inte alltid betyda att jag inte har vettigare saker för mig. Faktiskt är det så att jag verkligen har vettigare mer ångestframkallande saker som jag borde göra, men ack så viktigt det plötsligt blev att mätta mitt glupande bekräftelsebehov.
Det är slutspurt på arbetsproverna, och jag hamnar i en liten hög och börjar alltid gråta i varje byte av fas i arbetet. I övrigt består mina dagar av att springa som en lökhöna mellan dator och kopiator, bli hög på mitt älskade gummibaserade klister som lyckligtvis hamnade i min ägo och stå hukande över handfatet i sällskap av ett aldrig sinande stressrelaterat näsblod vars ambitioner är av samma kaliber som Huang He.

Halva kungariket för klister

Just nu längtar jag så hett och intensivt efter gummibaserat lim attjag håller på att krevera. Seriöst, om du sitter med en sån där burk innehållandes brandfarligt superduperklister har mig som i en liten ask.
Det är nog något fel på mig.

Missing: Röd tråd

En del saker i livet är lite bisarra. Min menskopp (som jag kanske måste recensera lite senare) är i princip mer officiell än lilla fina frugan, ändå har jag mött chockartat många spekulationer och frågor om hur jag och frugan ska lösa det där med "hösten". Det värsta av allt är att man kan höra toner av kilastadigtaccord och harmonier ur Skaffaradhusochgemensamhundsymfonin. Grymt läskigt.
Nåväl, för att återgå till det vi började med och världens åttonde underverk var fjärde vecka, koppen. Jag måste erkänna att jag första dagarna undrade vad jag hade gett mig in på och längtade tillbaka till de välkända miljömarodörerna som man aldrig behövde stifta bekantskap igen med efter de fyra avtalade timmarna. Men nu är vi såta vänner. Seriöst, kvinns ni måste ha en.

Arbetsprov. Jag ser ljuset i tunneln. De sista verken är kopierade, beskurna och komponerade, nu väntar bara en orgie av papperslim, häftapparater och kartong, kryddat med känslor av panik, stolthet och kanske en aning sug efter den där blåbärsyoghurten som står i kylen.

Var hem en blixtvisit och dumpade Bella efter en oerhört mysig vecka av promenader och hundgos. Vid 19 år fyllda tog jag på mig svart kostym och gick på mitt livs första begravning för att ta farväl av min fine lille farfar. Runt nacken hade jag hans gamla gråvita slips.
Jag vet i ärlighetens namn inte hur man gör när någon dör. Men det kanske sånt som man faktiskt aldrig vet. Sov gott.

Dalahästahunden

Imorse upptäckte att jag hade ett hål i en tuggtand så till den milda grad att jag kunde sticka in en nål i det. Attans, just när jag trodde att jag skulle hålla min runda lilla näsa över den ekonomiska vattenytan slår Karies&Bactus till. En vacker dag borde jag verkligen sluta tugga i mig en massa snask, men kanske behöver jag bara höra tandläkarborrens ljuva surr ett par gånger till innan jag äntligen lär mig ett och annat om sockrets ödesdigra konsekvenser.

Fast å andra sidan lär jag mig massor med saker hela tiden. Till exempel att mina vänner förtjänar så otroligt mycket mer uppmärksamhet och fotmassage än vad jag hinner ge under mina korta Norrlandsvisiter och att hundmat för en retrievers veckoförbrukning väger väldigt mycket. Just det, Bellabing Bellabong har nämligen lärt sig att man får frolicar när man hoppat på det vansinnigt läskiga tåget, att SJs heltäckningsmattor är suveräna att ligga på och att det ligger en massa intressanta smulor under tågsäten. Det är verkligen supermysigt att ha henne här.
Efter lite strul med båda kameror, självdiciplin och krånglande gästbok finns det dessutom ett fång nya alster på hemsidan!

I väntan på fröken Röd

Det händer faktiskt spännande saker här i Dalarna också, senast igår började vår verkstad brinna. Nåja, det gick bra, det enda som egentligen hände var att värmen från ässjan spred till till isoleringen i väggen med viss rökutveckling som följd. Om du inte vet vad en ässja är så föreslår jag att du söker till Metallinjen till hösten, eller funderar på hur det skulle se ut att kombinera en pizzaugn, stenkoks och smältande brons.

Men milda makaroner, spänningen tar inte slut där inte! Idag anlände nämligen ett litet paket som omhuldade min egna lilla nybeställda menskopp. I över ett halvårs tid har idén om att införskaffa en sådan tingest gäckat mig, men de första sju åtta gångerna jag gick in på hemsidan drabbades jag kalla fötter och klickade mig i panik därifrån. Och det är klart, det är ju ett oerhört betydelsefullt beslut att ta första steget mot någon som man sannerligen ska stifta intimt umgänge med i lång tid framöver. Om du är sugen på en kamrat som är sjukt miljövänlig, inte läcker eller orsakar stopp i avloppen och tamponger i haven (alla dessa stackars generade räkor...), ej heller orsakar tampongsjuka och som dessutom är helt fantastisk, finns menskoppar att beställa förslagsvis här eller här.
Men nu är alltså MoonCup B i min ägo och jag kan knappt bärga mig tills nästa totala dipp av östrogen.

TIlls vidare

Det är störande med folk som tjatar, och jag vet att jag gnatat på om mitt ekonomiska läge på tok för många gånger vid det här laget, but still. Sedan jag flyttade till dalaskogarna med allt vad det innebar för min plånbok, har jag insett hur sjukt mycket det är som man egentligen inte behöver. För trots allt tycker jag att min tillvaro innehar allt som kan önskas och mer därtill, både socialt, amoröst och utfodringsmässigt. Mitt ecotänk har exploderat, om jag ska dras med den grå massan ner i konsumtionskonsekvensernas avgrund, tänker jag göra det med näsan vänd åt andra hållet. Mina mest drastiska drag hittills som är långt ifrån tillräckligt är min wannabevegeterianism, min bananvägran (ja, någon har dött för att du ska få äta obscen frukt) och om man står i en butik med kläder på sig finns det väl inga belägg för att gå därifrån med fler.

Det bästa jag vet är när jag inte hinner blogga. Det innebär oftast att jag har vettigare saker för mig och att mitt bekräftelsebehov tänker på annat, eller så hamnar man i Mora i en helt enorm skock med flator innehållandes sterotyper jag aldrig förr stiftat bekantskap med. Ännu tillhör jag inte någon regelrätt flatgegga och med tanke på att att jag förföljer lesbianer på konsum i studiesyfte var det en bisarr känsla att vandra runt med en halv skolklass av dem. En av dem förstod även charmen med currypizza, en del av dem sminkade sig (?!) och sedan hamnade vi på ett skumt födelsedagskalas. Födelsedagsbarnet var en bekant till frugan så jag var där i egenskap av respektive, men det bästa av allt var kanske att det serverades ost.

Jag schlagerbloggar, alltså finns jag

Alright, trots att min lilla tillfälliga bostadsort själv stod värd för en del av den kollektiva hysterin melodifestivalen har jag brytt mig synnerligen lite om den i år, både i jämförelse med resten av befolkningen och att jag vanligtvis faktiskt brukar utnyttja möjligheten till gratis godis på lördagshemmakvällar. Dock var finalen igår sanslös. Jag och frugan var i full fart med att baka chokladjitterbuggar aka Joes fantastiska kalaskakor, så jag sprang emellan soffan och ugnen, emellanåt dansandes de fabulösaste danssteg som någonsin skådats. Ett tag blev det outhärdligt pinsamt när svt lät visa flatighet i kubik i prestenterandet av den internationella juryn, men sedan glömde vi allt i beskådandet av nivetvems överarmar. Och jo, Ugglas charmade mig långt ner i strumporna och i den bästa av världar borde hon ha vunnit. Tänk så bisarrt.

Prisad vare jordgubbscheesecakeyoghurten!

Alright, jag har nyss haft mitt livs bästa sportlov. Medan alla andra åkte hem till sitt ursprung stannade jag liksom alla andra arbetsprovsmakare kvar på skolan och levde loppan/jobbade strumporna av oss.
Det är nice just nu. Måleriet går fantastiskt bra, ögonblicket då jag äntligen ska börja svetsa närmar sig och den talbok jag lyssnar på är magnifik. Dessutom har jag fått två nya ting att hänge mig åt av själ och hjärta. Det första är oryxer. Jag är tokig i kreaturen och de förekommer nästan lika ofta som minfauner i mina senaste målningar. Det andra är fruktyoghurt med kort datum till halva priset, sedan mina stressnivåer dalade i takt med det ekonomiska läget funkar laktosintaget hur bra som helst, och jag hinkar i mig litervis av sockrade mejeriprodukter.
Jag lever i något som antagligen är mitt livs absolut bästa år (till alla villrådiga blivande studenter som i detta nu har fullständig framtidsångest kan jag starkt rekommendera folkis i allmänhet, och metallinjen i Leksand i synnerhet) och att åka norrut hemöver i helgen hade känts motigt om inte Bella viftat på sin lilla svans i horisonten. Dessutom hoppas jag att någon vill äta kvinnokaka med mig på söndag, om inte delar jag den kanske med redan nämnda luspudel.

So. It begins.

Mitt ångestfyllda arbete med arbetsprover har tagit sin början, och trots att jag har lugna gatan i jämförelse med dem som har nosen inställd mot högskola tillåter jag mig emellanåt små stunder av panik.

Bobby

I ett hörn av mitt badrum har en spindel spunnit sig ett nät. Spindeln heter Bobby och är så trevlig, han säger inte så mycket men det är trevligt med sällskap när man kissar. Som nybliven hyresvärd till detta förträffliga djur är jag däremot en smula bekymrad. Efter att silverfiskarna kapitulerade inför ingefäran finns det ingenting som kan liknas vid värdig spindelföda i badrummet, och jag känner inte till så mycket om spindlars matvanor men antar att de äter någon gång i livet. I annat fall hade det varit rätt korkat med nätet.
I unga år försökte jag mata en mygga med lite blod jag tappat från ett av mina blodkärl (så hon skulle få mat och jag slippa myggbett), men fick nobben på det erbjudandet. Något säger mig att Bobby inte skulle äta en död fluga eller ett dött havregryn om man släppte det till honom, utan kräver färsk och ljummen föda.
Därför har det i snart tre veckors tid legat ett bananskal under elementet i ett försök att odla lite bananflugor till Bobby. Till min frustration har det inte hänt så mycket, bananskalet har mest torkat ihop utan att ha alstrat några flygfän och marken skälver en aning när Bobbys mage kurrar. Hur svårt ska det egentligen vara att odla ohyra i en studentkorridor?

Alla dessa irriterande livsval hit och dit

Även om mitt hurtiga positiva jag är en ren illusion förvånade jag ändå mig själv genom att vara supergrinig och emotionellt miserabel hela förra veckan. Imorse analyserade jag fram att detta kanske berodde på att jag ältat runt i ovisshetens djupa träsk ett tag nu, för hösten har legat oviss och ödesdiger. Samma sak i år igen alltså, jag är Ronja och någon envis bandit spelar hela tiden tillbaka till helvetetsgapet. Efter att jag konsulterat den eminentaste bildlärare jag någonsin konsulterat fick jag en lista på konstskolor, och plötsligt kändes allt väldigt bra. Tills jag bestämde mig för att snoka runt bland dessa. Pengar, tid, år, csn, vilja och min känsla av total utlämning till deras webbdesigners gör att jag får lite ont i magen. Det värsta är att jag inte ens kan få tröstäta en chokladboll för att ljusa upp i mörkret, ytterligare en sockerpakt är inledd och jag har the abstinens of doom.

I'm so very proud to present...

Det tog sin lilla tid minsann. Men med hjälp av ett otal antal kakor och Elin som med en ängels tålamod konstruerande alltihop är vi äntligen här vid premiären. Ladies, gentlemen and the queer ones, I'm so very proud to present... Hemsidan för mitt visuella bråte.

Chill. Det är nog så det stavas.

Hux flux blev jag åter gräsänkling och kattvakt. Helt fantastiskt. Katter har den stora fördelen att man alltid kan skylla på att ge de stackars krakarna kvalitetstid så fort man känner för att inta horisontalläge i soffan, kolla på antikrundan och klia kissekatten på magen. Detta är naturligtvis en sysselsättning som en så duktig flicka som jag aldrig skulle ägna mig åt i vanliga fall.
Men nu är det inget vanligt fall. Jag har efter en social pannkaka i en grannkorridor tagit beslutet att genomföra ett smärre psykosocialt experiment med mig själv. Jag tänker resten av kvällen döda min duktiga flicka och låtsas att universum är ungefär lika stort som det här rummet med tillhörande kök. Och badrum förstås, jag är som sagt världens kissnödigaste människa med världens bästa njurar. Under de följande timmarna tänker jag blanda horribla mängder mjölk med dito kakao och socker utan kval inför att bli en lycklig tjockis, samt se mängder av tvserieavsnitt på raken precis som om där icke fanns någon morgondag. Visserligen kan Shane inte kompensera frugan, men jag ser det som en uppdatering av nutida flatkultur och ett ödmjukt försök att följa normen.

Bank bank!

Det finns en hel del ställen man inte vill skjutsa sin flickvän till. Ett av dem ställena är akuten. Äventyret slutade dock lyckligt, och att ligga och trängas på en brits medan man mumsar på en delicatoboll från selectaautomaten är minnesvärt. Dessutom är det inte kattpiss att få sin lilla fru vetrinärsbesiktad, förträffligare blodvärden får man minsann leta efter.
I skolan har jag såhär tio veckor efter att vi fått uppfiften och sisådär en vecka innan redovisning börjat driva. Det är hemskt roligt, det gäller bara att passa fingrarna och sedan banka den arma kopparplåten tills varje uns av aggression lämnat kroppen. Metallen känns så otroligt roligt just nu, och ett stygn av vemod fyller min buk när jag tänker på att härligheten inte är oändlig.

Det är tuffa tider för Filemon.

Vinterdeppsjukan

Egentligen är det ingen vits att fråga hur jag mår, det räcker med en kalender. För jag är pinsamt lättpåverkad av årstid, väder och veckodag. Om våren är jag vimsig, lite orolig och energisk, det sistnämnda sitter i även under sommaren då jag även blir fundersam och allmänt mentalt stabil. Antagligen sommarpratarnas förtjänst (okej, jag lyssnade på en igår också, men mitt nörderi hör inte hit just nu). Hösten är min ultimata årstid då jag plötsligt blir lycklig som en ost på grönbete, och den genomsnittliga dagen under september-november är toppen. Vintern är inte lika rolig, och det är något extra gräsligt med januari. Jag avskyr verkligen januari. Det är något med luften, något med ljuden, något med vinden som gör mig synnerligen melankolisk och dyster till sinnes.
Tack och lov är jag lyckligt lottad med en liten fru som trots att hon är nästan hundra år har stenkoll på hur man busar i snön och bygger makalösa snölyktor. Jag är inte fullt lika mogen så jag gjorde en snökatt på vars huvud lillkatten Doris gjorde sig en utkikspost, men å andra sidan har jag skrapat ihop vuxenpoäng med mitt livs första resturangdate. Mysigt, 'cause the femme never pays. Kanske bjussar jag tillbaka, för ännu har vi inte klurat ut vem som är mannen i förhållandet. Vi hittar honom inte, hur vi än letar.

Iiih!

Om man bortser från det där bubblande trumpetande ljudet när man snyter sig, så låter det precis som de svarta ryttarna i Sagan om Ringen.

Ännu ett utfall av storslagen superlogik

Det är obegripligt. Jag kramar om lilla frugan och försöker verkligen känna efter. Jag tittar ut genom fönstret och lyssnar, men det är tyst. Verkligen obegripligt. Jag kan inte uppfatta något som tyder på att jag begår illegala närmanden mot någon som inte är med på noterna. Men han verkar ju säker på sin sak, Ruben Agnarsson. Kanske våldtar jag kvinnor, barn och djur utan att jag märker det? Vad som också är besynnerligt är vetskapen om att de flesta svenska våldtäkter begås av män mot kvinnor i heterosexuella relationer, och där är jag verkligen aldrig och klafsar runt. Det är säkert något fel på min slutledningsförmåga, jag förstod aldrig heller logiken i uttalandet från en kristdemokratisk rikdagsledamot; "En hacka är en hacka, och en spade är en spade, och äktenskapet är per definition mellan man och kvinna".
Det var en gång två älgar som var ute och flög...

Den avlägsna drömmen om att andas genom näsan

Tillbaka. På stationen stod den mest efterlängtade lilla välkomstkommitté (med viss betoning på lilla) och snön låg så vacker över lilla Leksand. I Siljan skimrade kullarnas ljus och på ensliga gator glittrade lodjursögon mot mig.
Dagen innan skolstarten spenderades med att dreja. Förutom några utbrott av drejilska som resulterade i gegga på väggar och möblemang, gick det finemang. Jag är en vandrande succé. Eller så var det min kära handledare frugan som med en ängels tålamod hjälpte mig att under ett par timmar lyckas skapa fem riktigt präktiga kärl. Bildbevis kanske kommer om ni uppför er.

Har jag nämt några likheter mellan folkis och dagis? En av dem är bacillerna. En enda dag hann jag vara i verkstan, och nu sitter jag här som en sanitär olägenhet. Förkyld som bara den. Fördriver min snörvliga tid med att redigera bilder, snylta på frugans internet och även på hennes förtjusande katter, och lyssnar på Alice. Om mitt te inte just precis skulle tagit slut hade tillvaron varit riktigt agreabel.

Sockernykterism känns plötsligt inte alls som en dålig idé

Idag är det en bakisdag. Filmisbakis. För trots att jag tagit körkort (i min barndomsvärld var man vuxen när man fick köra bil, i min 2009-värld är man vuxen när man inte kan umgås utan att äta) så flög vettet ut där hela Sagan om Ringen-trilogin (den långa versionen med "extensions") i ett enda svep flög in. Dock är jag riktigt imponerad av mig själv som aldrig kom till jagärsåtröttsåjagdör-stadiet, skrattahysteriskt-stadiet och inte ens till illamåendestadiet trots att jag slocknade i min sovsäck strax efter klockan 6 på morgonkvisten. Alltså vid den tid då bönder och tandsköterskor börjar sin dag och bagarna just avslutat sitt eftermiddagsfika.
Efter frukosten någon timme senare kändes det fortfarande helt okej, men nu är jag tokigt bakis. Jag skulle gärna springa och kräkas om min övre magmun fortsätter att antyda är så vore lämpligt, världen är lite sneare än vanligt och om huvudvärken inte skulle vara i full gång med att deformera mitt kranium skulle jag tro att jag vore en överkokt endiver. Men som ni vet har inte endiver något huvud att ha ont i.

365 mer eller mindre riktigt hyggliga dagar

Den sista bunten resterande timmar av det nya året spenderades ute i spenaten, inte långt ifrån de skogar där jag i forna tider växte upp och knoppade i väntan på att blomma ut till det är idag är. Tiden slogs ihjäl med hjälp av singstar och snögrottegrävning, men Bellabing upptog den mesta av min uppmärksamhet, i synnerhet när hon fick för sig att kissa på golvet och äta ur soporna. Hon fyller snart tre år och något säger mig att det inte hade varit någon större skillnad om hon varit min unge istället för min hund.

Nåväl, då ska man summera 2008. Jag kommer verkligen sakna 2008. Det var ett riktigt rekorderligt år. Stoltheten och tigermodet som alstrades av mitt PA gör sig fortfarande påmint, min kalender var hejdlöst proppad vilket föranledde till att jag susade omkring i 110 knyck (och senare i 50, 70 och andra lagliga hastigheter) och sista tiden hektiska tiden på läroverket var fantastisk. Jag lärde mig en del om chips, om integritet och hur man gör hejdlösa borderlineredovisningar. Spjuff saknar Klick ibland.
Sommar kom, och jag fick ett jobb. Lov, pris och ära. Jag fortsatte i samma stil i god fart mot stressrelaterade hjärtfel, men lärde mig en hel del om pengar, ansvar och om hur man orsakar översvämning. Jag visade mina alster offentligt, bussade till Piteå och impulsresan till Ö-vik är något jag sent kommer glömma.
Sessnartigenpartyt blev tack vare gängets eminenta fotograf förevigat, ska man posa så ska det minsann vara i balutstyrsel inför Rosenius med ett mjölkglas i handen. Nervositeten var på topp när jag flyttade till dalaskogarna. Mitt rum blev dekorerat i idel vinrött och plötsligt visste jag hur man hanterar filkloven, betbadet och flusset. En flygande kokosboll som kommit på avvägar blev kanske anledningen att en liten fru otåligt väntar på mig i en liten stuga.
2008 var ett sjukt bra år. Tack för allt.