Nej, jag tänker inte skriva om hur vedervärdigt det är att ha lämnat Dalahästalandet och jag tänker inte skriva om mina funderingar kring huruvida det kan vara en livsstil att gå runt och snyfta. Kanske kommer jag inte skriva om min kortistripp till huvudstaden då jag lämnade in mina arbetsprover till de ouppnåeliga konstskolorna, inte heller älta saknaden av min fina fina Frugan eller om hur ont jag har i min lilla kropp. Inte en rad kommer skrivas om mina långa melankoliska hundpromenader, saknaden efter vänner från alla episoder av mitt liv eller om hur knäckt jag plötsligt blev när bilen lämnade Leksand i eftermiddagssolen. Lämnade mitt hem. Lämnade en familj. Lämnade myskvällar i soffan med Frugan och alla katterna.
Sedan tänker jag inte skriva om hur många nyheter det verkar finnas i stadens flatfauna i vår, vid E4:an upptäckte jag faktiskt en sterotypisk men ack så ovanlig mc-flata och kassörskan såg synnerligen misstänkt ut när jag köpte 25 frimärken. Fast det är ju sådant som jag inte skriver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så du är alltså hemma nu? :) ME TOO!
Åhhhh! Det ar konstigt nar livet bara blir ryckigt och man maste rycka upp saker man tycker man precis har borjat med. Man blev ju sa bortskamd med stabilitet under dom forsta 19 levnadsaren... KRAMAR!
Hej hej kusinen min :) Nu har jag också skaffat mig en blogg :) Följ mitt vardag upp i norr via bloglovin.com
ha de bra!!
Skicka en kommentar