Stel, sockerlåg och lite fattig

I helgen stretchade jag mina arma kappmuskler (eller är det bara en muskel, kappmuskeln?) närhelst jag fick tillfälle, total träningsvärk efter krokipasset som jag sett till att dra igång en gång i veckan här på skolan. Driftig kvinna. Dessutom såg jag till att mina bekanta åt upp alla mina kakor, för nu börjar en tuff sockerfri tid fram till höstlovet, för när det kommer till kolhydrater är jag en mycket svag människa. Inte blir det bättre av att jag tycker det är så fantastiskt kul att baka ihop dem.
Idag hände tre förbluffande saker. Dels fick jag min lön som var trefyra gånger större än jag hoppats, dels flög en duva in i mitt bakhuvud och slutligen hamnade min rumpa äntligen på biblioteket och jag plöjde lydigt genom den übertjocka stipendiebokens första fåror. Man kan söka för det mesta tok, till exempel om man är en "ensam fyrvaktardotter" eller cancersjuk som vill "ligga och sola på någon strand". Sverige är ett helt fanstastiskt land.

Vanliga veckan. Inte.

Livet i Värmland tultar vidare, men veckan som gått har varit makalöst märklig. Trots att jag levt med en känsla av overklighet i snart 20 år så var det länge sedan jag upplevde något lika surrealistiskt. Vi har haft en gästlärare som blev veckans snackis och som jag mitt under en föreläsning högt och tydligt frågade om denna blivit kallad för mediahora någon gång, dessutom blir det lätt en konstig stämning när någon regelbundet ballar ur i matsalen och påstår sig blivit kallad hora av mattanterna och av elever som i själva verket suttit och diskuterat gulliga djur på film.

När jag redovisade ett av mina projekt blev jag konfronterad med frågor kring om jag kunde se något samband mellan en lattevips och sexleksaker, en koppling som jag hade mycket svårt att se eftersom mitt projekt handlade om konsthistoria. För att få lite ordning på tillvaron har jag under mina skogspromenader råkat plocka mer trattkantareller än vad jag står ut med, och efter att ha spenderat 20 sekunder på den ständigt återkommande fredagsfesten på tredje våningen kom jag fram till sånt trams också är mer än vad jag står ut med. Det blev istället rostade kikärtor, Dirty Dancing och godis i soffan med min kära granne hemma i vårt lilla hus som ligger på betryggande avstånd från de vildaste kollektiven.

Strax efter midnatt drabbades jag av fnatt. Dansfnatt. Med mp3n i öronen tänkte jag att jag skulle ta mig lite kvällsluft kring huset, men knappt hade jag rundat knuten förrän sprallet bubblade upp genom blodomloppet och veckans knasigheter försvann genom intensiv fysisk ansträngning. Över den blöta svarta gräsmattan omsluten av septembernattens mörker for jag runt som en vettvilling med armar och ben farandes åt alla håll (ibland neråt när jag sladdade och vurpade, men jag var blixtsnabbt uppe i höstluften igen, skuttandes och sprattlandes). Under stjärnorna fanns bara jag, mina andetag och musiken. Helt fantastiskt. Kanske är det min årligen återkommande hösteufori. Eller så vill jag verkligen bo på en ort där det finns Friskis&Svettis.

Anektot

En annan intressant sak med Värmland är att om det regnar tillräckligt mycket så stänger alla butiker tjugo minuter innan jag kommer dit.

Rapport från landet utan väjningsplikt

Efter att ha spenderat tre veckor i Värmland har första dagarnas hemlängtan lagt sig, jag har flyttat in på min alldeles egna arbetsplats i lektionssalen och verkligen kommit igång med måleriet. Att baka regelbundet har återigen visat sig vara en förträfflig metod att få nya bekanta, liksom skogsäventyr som resulterar i mer kantareller än vad man orkar rensa utan att bryta ihop.

Byn är också rätt fascinerande. Det mest exotiska med mig är inte min eminenta frisyr utan att jag faktiskt g å r. Liksom använder benen. Här åker alla bil. Vaktmästaren, som för övrigt tycker att jag är en hyvens prick då jag la ut papper på golvet när jag målade ramvirke, befinner sig där hans bil är. Det må vara 20 meter mellan punkt A och B, han tar bilen i alla fall. Liksom alla andra, verkar det som. Det bor inte särskilt mycket folk här, ändå är det nästintill alltid full trafik på huvudgatan, dessutom cruisar alla. Gärna på folkhögskolans område, och när jag säger alla menar jag alla, från uttråkade grabbar till gamla tanter till byns ambulans.

Tiden fördrivs som jag redan nämt med intensivt konstnärligt skapande, kokande av kikärtor (i år heter min ekonomiska matstrategi kikärtor-bröd-gröt) och häromdagen bjussade skolan oss på en omgång hederlig bowling. Vi var dussinet folkiselever som först hade hallen för oss själva, men sedan rultade det in ett übergulligt flatpar varav den ena mina gaydarlösa kompanjoner trodde var en grabb. De finns minsann överallt de små liven. Hursomhelst har jag aldrig bowlat så himla bra i hela mitt liv, jag (som brukar önska att jag vore tio år och kunde be om sånt där staket bredvid rännan) sopade banan med de andra. Woho!

Innan jag förgyller min lördagsmorgon med mer målande har jag två saker att tillkännage. Det första är att jag efter mer än ett års intensiv strävan lyckats bli morgonpigg. Det andra är vad min utbildning faktiskt går ut på, de flesta verkar undra det. Konstprojektlinje. Vi ska driva vårt eget årslånga (i mitt fall livslånga) projekt, samtidigt som vi får en uppgift i form av ett projekt på 8 veckor. Just nu ska jag redovisa ett statiskt och ett rörligt verk på temat Illusion och Verklighet om 5 veckor. Resultatet kommer ställas ut i Arvika, om jag nu skulle ha någon stalker där, och efter att jag igår helt lagt om kurs på uppgiften är jag grymt peppad.