torsdag 29 november 2007

Stolt medlem av AG (Anonyma Godisister)

Morgonen började med en genusföreläsning, inte fy skam på min ära! Jag var tillochmed så modig att jag gick fram till praterskan efteråt och bollade reflektioner, och utan att jag förstått hur det gick till, var antalet djupa diskussioner i skvaderns korridorer uppe i tre. Och då var klockan inte ens 11.

Ja, det är fantastiskt vad man kan hinna med under en morgon, nästan lika fantastiskt som hur mycket man kan svettas under ett Friskis-pass.
Det är bra, för då är man varm när man går hem genom snöfallet, och allt känns sådär mysigt som i mitt fall alltid slutar med att jag tycker mig förtjäna en snöfallsgodispåse.
Jag har ingen talang för att handla godis. Det börjas blygsamt, en av den och en av den, bara de godaste sorterna som kokosklumpar och romkulor. (Just det, ni läste rätt, jag är en sån där som uppskattar pralinerna som alltid blir sist kvar i alladinasken och gillar när chokladen smakar skit.) Men så hux flux står man där och tar en rågad skopa gelébjörnar utifall pappsen skulle vilja smaka, och plötsligt har man impulsivköpt karra för nästan 30 spänn. Men kassörskan hade ju ett regnbågsband runt handleden, så det får man väl bjuda på. Plus ett leende.

måndag 26 november 2007

Var dag har nog av sin egen charm...

Såhär på gamla dar har jag faktiskt börjat uppskatta leenden från okända människor. För ett år sedan eller så trodde jag att varje oprovocerat leende från en främling enbart var en galnings försök att locka mig i fördärvet. Kanske har jag blivit lite tryggare, kanske lite snyggare, men framför allt har jag ju faktiskt dreads och är därför en vandrande sensation.

Jag håller även fast vid mitt motto att varje dag är ett äventyr. För isen i backen upp till skolan gör morgonens triviala promenad till ett livsfarligt antiBambi-uppdrag, och tandläkarbesök är också ett trevligt avbrott i vardagen. Som grädde på moset hann jag klart min novell, som jag från början tyckte var ren dynga, men efter några hektiska timmar blev den rätt skaplig. Att vänta utanför T6 kan också vara ett äventyr, beroende på hur man ser det, (eller vad man ser), varefter skoldagen avslutades med försäkran om att novellen inte alls var skit. Snarare tvärtom, och efter att ha tappat spåret på det där mvg:t har jag åter funnnit en välbekant vittring i betygsnåren.
Och föresten lyckades jag hicka och rapa på samma gång när jag var ute med hunden, och det är ju verkligen inte sånt som händer varje dag.

lördag 24 november 2007

Mannen, myten, legenden...

Man skulle kunna uttrycka sig såhär. Jag har hittat mannen, prinsen, den jag suktat efter i alla dessa år! Hans profil, hans skägg och skratt, hans röst sträv som schäferpäls!
Jag kan lugna era bestörta anleten som tror att jag gått och blivit heterosexuell med att mitt förhållande med denna smaskiga man är högst proffesionellt, faktum är att han tog betalt.
Moneybrother!!! OOOH så stöört bra, det var proppat både i öronen och lokalen, det var skutt, det var skrik, det var svett och it hurted all the way with Joanna, det var gung och puls rakt in i solar plexus!!!

Men trots att jag varken fick särskilt mycket sömn eller sängutrymme gick versnissagen galant. Ett fett TACK till alla som vär där och förgyllde min egotrippade dag! Så nu sitter jag här och väntar på att min lever ska hantera de vansinniga mängderna salta pinnar och aspartamhaltig cider som är lätt hänt att man häver i sig under en utställning.

torsdag 22 november 2007

Wake up my sympatiska nervsystem!

Ibland är det inte så bra att förneka saker, för om jag skulle inse att de post-itlappar med viktiga påminnelser om kommande arrangemang som sitter på insidan av min hjärna har förflyttat sig från såavlägsetattdetaldrigkommerhända-spalten till imorgonelleriövermorgonspalten skulle jag kanske krevera. Vilket inte vore helt optimalt.

Jag fortsätter att micra mitt tevatten, trots att jag har förstått att min teori om aluminiumjoner i min cerebrospinalvätska inte håller. Istället bli jag nog tvungen att skylla mina mediokra konversationer på att jag är allmänt disträ och förvirrad, och kanske skylla mina misslyckade hejningar på att jag alltid envisas med att ha munnen full med knäckebröd vilket kan resultera i en angenäm smulfontän. Äta långsamt är inte min grej, min hypotalamus är alldeles för ambitiös med seroteninet och har mig i ett järngrepp. Nästa gång min handledarträff resulterar i att jag beter mig på ett högst oönskat sätt innefattande oprovocerat rodnande och mentala härdsmältor kan jag däremot skylla på mitt limbiska nervsystem som är ett riktigt lurigt litet nystan. Om någon skulle misstänka att jag pluggar naturkunskap ber jag er omvärdera era misstankar.

Imorse blev jag träffade jag en traktor som kördes av ett par fabulöst snygga käkben med en tillhörande liten tös i kort, blont spretigt hår. Jag vill också köra traktor.

tisdag 20 november 2007

måndag 19 november 2007

Dagens butch...


Mitt rum är numera en kreativ yta och mina nagelband hatar lacknafta, men gratis färg är gratis så jag målar vidare medan jag håller gott mod. Dessvärre är jag ingen guru på att såga, men ruggigt snygga ramar blir det ändå på nåt vänster. Jajamän, det posande eländet här ovanför har utställning på lördag, ska reklamblogga om det snart så ni får lite köttigare information.

Att köpa trälister på Beijers (eller Bäjjäsch om man så vill) är roligt, eftersom man som den enda kvinnan under 45 känner sig som ett högst exotiskt villebråd. Och jag fick låna en kniv av hejjagharnyssgåttutgymnasiet-killen och låtsades att det berodde på att jag slog honom med häpnad. Jag lyckades faktiskt undgå att slå honom med listerna som är tre meter långa och väldigt otympliga.

torsdag 15 november 2007

Squash är roligt att säga många gånger..

Mm, köpt snuskigt mycket godsaker till Hermancafét på Efs-kyrkan imorrn! Pallra er dit efter 19:00 och för en blygsam slant mula så mycket ni vill ur den fabulösa chokladbuffén!

Jag har en lång inre lista innehållande vad jag skulle vilja göra innan jag dör. Det som jag utfört och kryssat för är saker som Kebnekaise och att äta stört mycket vaniljsås i ett svep. Saker som jag vill göra är att ha ett äppelträd, resa till Paris och sparka mig så hårt i rumpan så jag bokar det där teoriprovet någon gång.

Idag, mina kära vänner, bekanta och undersåtar, har jag strukit ännu en sak. Jag, Joe, har spelat squash.
Det var svårt, komplicerat och helt livsfarligt. Och jag kände att det var en bögsport.
Nu är ju inte bög överhuvudtaget något nedsättande ord, och kan inte heller användas för att beskriva en viss karaktär, nej jag menar att squash inte riktigt visade sig vara min grej precis som att män i allmänhet inte heller är min grej. Och bögar är förvånande ofta män. De som jag stiftat närmare bekantskap med är ofta förvånande på så sätt att de lyckas med att vara män OCH charmiga.
Fast bögarna är ju också en del av HBT-kulturen, så jag måste erkänna att det faktiskt var rätt kul med squash. I alla fall nu när det inte gör ont längre.

måndag 12 november 2007

När man lärt sig tecknen, finns de där...

Ni som tycker att blir alldeles för mycket gayigheter bland mina bryderier får väl gilla läget eller tejpa för något lagomt stort och tjockt för skärmen, använd fantasin. (Det sa alltid min mamma och se vad det blev av mig.)

En fråga som alltid verkar husera i folks huvuden är den påhittade problematiken med homosar och omklädningsrum. Suck. Jag blir trött. Jag har alltid klätt om med brudar i tid och evighet och där finns ingenting som jag inte sett förut.
Nej, däremot insåg jag något annat på friskis idag. Flator och heterobrudar funkar lika bra som myror i en myrstack eftersom ingen av grupperna är särskilt intresserade av varandra. Det är flator emellan som det kan bli problematiskt.
Där kom jag intumlades i omklädningsrummet, sen som alltid, men föga hade jag kunnat ana vad som fanns där inne. Den blonda mohikanägarinnan med öronen fulla med piercingar drog åt nitskärpet och gav mig en outgrundlig blick innan hon spanade in mina dreads, regnbågsarmbandet, brottarlinnet, baggyjeansen och den korsstygnsbroderade prideflaggan på ryggsäcken. Sen blev det lite trampande hit och dit, det var då förskräckligt vad omständigt det verkade vara att packa väskan och ta på sig jackan. Jag stod mest och trampade otåligt i väntan på att hon skulle gå så jag kunde byta brallor. Inte för att jag egentligen skulle ha något besvär med att ta på mig träningsbrallorna i hennes närhet, det är bara det att Sesskan har en vana att alltid ge mig så häftiga tossor när jag fyller år.

2dl panik, 1dl hjärtesorg, 3msk prestationsångest, en nypa förvirring..

Gårdagens Friskispass var kanske det mest triviala jag någonsin varit på. Opepp of doom.
Om friskisledaren i just denna stund sitter i en nagelbitarorgie av prestationsångest inför vetskapen att en av hurtbullarna inte var tillfreds med skutten, hoppen eller musikvalet kan jag lugna denna med följande klysha. Det är inte du. Det är jag.
För ibland kan inte ens lite hopp&lek skingra tankarna som far runt som panikslagna instängda fåglar i min dreadsdekorerade skalle. Som grädde på moset beror dessa susande bryderier på inte mindre än tre emotionella infernon, men jag håller gott mod eftersom min hjärna inte verkar ha någon simultankapacitet och mixar ihop känslorna till någon typ av smaklös cocktail. Som i slutändan inte smakar så mycket alls. Det kunde ha varit värre.

söndag 11 november 2007

fredag 9 november 2007

Ack dessa artärer

Om onsdagens bravader var dramatiska, så var de en grodfjärt i jämförelse med vad som kan hända under en naturkunskapslektion.
Jag visste faktiskt inte att jag var så extremt rädd för blodtrycksmätare. När de kom in i rummet och min vänliga lärare snällt förklarade att vi skulle ta blodtrycket på varandra bara för skojs skull blev mitt cirkulationssystem väldigt ambitiöst, pulsen gick upp i 120 och min hjärna bombarderades av impulser att slänga mig ut genom fönstret. Svetten började lacka min panna och händerna skakade när jag plockade upp mätinstrumenten medan jag funderade på varför jag var så panikslagen.
Jag har faktiskt ännu inte lugnat ner mig ännu, adrenalinet susar fortfarande omkring men jag känner mig ändå väldigt stolt. Jag gjorde det. Och jag har uppenbarligen ganska lågt blodtryck, det var ju en överaskning efter alla de gånger jag oprovocerat fallit avsvimmad till marken.

torsdag 8 november 2007

Every time I try to walk on straight, I always end up in a perfect circle

Det är inte så att jag känner mig särdeles modig eller så, men igår lyckades jag i alla fall piska så mycket mod i mig att jag bjöd A på te. På RFSL. I enkätundersökningssyfte. Oh yeah.
Man kunde lätt räkna ut min puls med evkvationen P=60+(-1*a), dvs P:puls, a: avstånd till den enorma regnbågsflaggan utanför cafeét. Eller vänta.. Nej, den stämmer inte alls, men ni förstår kanske vart jag vill komma.
Teet var gott och jag skulle kunna ge en fem meter hög solros till den übergulliga kille som sällskapade med oss. När han väl förstått i vilket syfte jag var där dängde han enkäter i allas huvuden, så jag slapp vandra omkring och rodnande förklara mina avsikter för var och en i den queera samlingen. Han är min hjälte. Vi fick tillochmed påtår.

Så det blir kanske en sensation av mitt PA, vem vet som kära Lisa brukar säga. Det jag vet är att det inte är långt kvar till jul, varefter det blir nyår och Livskraft! Det ska bli kul, och jag ska faktiskt uppföra mig men jag har ju onekligen tillgång till screenramar. Och några t-shirtar. Och några trevliga slagord. Typ God Loves Fags. Kan bli spännande.

Rubriken ska Katie Melua ha cred för.

måndag 5 november 2007

...men det är vägen som är mödan värd.

Jag har packat min ryggsäck, satt mig på min trehjuling och cyklat de första meterna på väg mot Himalaya. Eller, kanske inte. Men jag har i alla fall börjat med mitt queera konstprojekt, och det känns ungefär likadant som ovanstående scenario. Ett problem som dock dykt upp är min redan kända (och av min mor förbannade) bångstyrighet, plus att det blir så himla knöligt när varenda människa ska uppfinna sin egna definition på sina impulser att flörta med expediter. Jag kan inte ens själv klart och tydligt sätta etikett på de känslopling som kassörskan på IKEA kan frambringa. Det problemet är tydligen vanligt eftersom varannan mening i min projektplanering till 70% består av en lång radda termer; homo-, bi- transsexuella, asexuella, intersexuella, transvetiter, odefinierade... Inte ens ickehetero fungerar eftersom alla bibrudar och biboys faktiskt kan tänka sig att flanera med folk på andra sidan staketet. "Jamen QUEER är väl smidigt och bra!" säger alla genusvetare i kör, men hade jag velat gjort det lätt för mig så hade jag bestigit Toulpaguorni. Nej, jag tänker fortsätta sova med småsten och snyta mig i sandpapper, allt för den goda sakens skull.

lördag 3 november 2007

Proud to present...

Jag har inte bestigit mount everest och jag har inte cyklat till Sibirien. Men. Mina damer och herrar (och de queera odefinierade patrasken), er Joe har lyckats med en makalös bedrift.
Jag gick på två Friskis&Svettis-pass på raken! Det ni! Först hårdrocksmedelpass som var askalas, varefter jag endast hann dricka en slurk vatten och trycka i mig en halv banan innan det var dags för skivstång.

Vila imorgon? Nejmen på söndagar som det är så många medelpass att välja mellan, och vila kan man ju göra på veckorna när man har skolarbete att göra!
Dessvärre har jag lite ont i benhinnorna och en skum träningsvärk i höger yttervad efter foxtroten i onsdags, men går man ut och dansar så får man skylla sig själv. Jag var föresten en riktig rackare på dansgolvet, dansade tillochmed mer än den förtjusande Sesskan som blev uppraggad av den beryktade trollerikillen. Visserligen var det lite tufft att de två essen som hon hade på hand blev två damer, men personligen hamnade man i Dagbladet morgonen efter. Att bilden är minimal (man ser ju inte den fabulösa sminkning som Sesskan uträttade) och att jag tydligen heter Cecilia är ingenting som mitt smickrade ego bryr sig om.

Snön ligger vit över taken... Endast flatten är vaken...

Utsikten från mitt sovrum på femte våningen är rätt slående i sig själv, men att nyvaken blicka ut över en snötäckt stad i morgonsolen är rätt vackert.

Snön som ligger vit och orörd, fridfull och oskuldsfull som... Tills en flat kommer störtande; slirar, hoppar, rullar och tvärnitar, med alla fyra benen farande åt alla håll för att tillslut landa på matte i ren eufori! Vi gjorde snöänglar, eller i min kära Bellas fall snöhundar, och en av oss åt snö och spårade schäfrar som varit oartiga nog att bara gå förbi oss.

Nu är jag väldigt blöt, dricker varm oboy, äter farmors kakor och har en märklig känsla av julaftonsmorgon.

fredag 2 november 2007

The Galej

När jag fick ett pannband över ögonen och ett par skor på fötterna en seg söndagskväll anade jag att det var något på G. När jag sedan fick handklovar över tassarna och fördes bort i en vilt främmande bil där min musik dundrade ur högtalarna misstänkte jag att det kanske hade något med min födelsedag att göra. Det hade det. Efter att ha blivit vilseledd att brutalt snava på en betongtrapp togs ögonbindeln av och jag befann på Sesskans territorium där alla mina bekantskapskretsar skrek grattis och blåste serpentiner i fejjan på mig. Just att se Hermanbarn vid sidan av filmismänniskorna var en upplevelse i sig, om min hjärna hade varit en växellåda hade den antagligen skurit, men denna mystiska kombinations enda konsekvenser verkar vara att en nejmenjagharjuintesminkatmig-slinga gick genom min skalle ett par gånger för mycket.

Det blev pannkaksparty på övervåningen, och jag antar att jag måste vara en rätt genomskinlig person då det kändes som om allt var klipp och skuret efter mina innersta önskemål. Eller så bräker jag ut rätt ofta att citronkesella is the shit.
Såhär efteråt förstår jag vilka fantastiska och lätt fanatiska vänner jag har, och om du inte fått ett tack-sms så beror det på att jag inte hade ditt nummer, men jag vill ändå säga TACK till varenda en som gjorde min kväll till oförglömlig bland alla andra förglömliga kvällar.

Visserligen lämnade jag partajet okristligt sent med tanke på att min färd till vår vackra hufudstad skulle påbörjas kl 5 nästa morgon, men lite sömnbristsrelaterad seghet och blåslagna knän är faktiskt sånt som man får räkna med när det ska kalasas.

Vill du lapa i dig lite mer kuriosa kring kvällen finns det några smaskiga detaljer hos Jessica.