...men det är vägen som är mödan värd.

Jag har packat min ryggsäck, satt mig på min trehjuling och cyklat de första meterna på väg mot Himalaya. Eller, kanske inte. Men jag har i alla fall börjat med mitt queera konstprojekt, och det känns ungefär likadant som ovanstående scenario. Ett problem som dock dykt upp är min redan kända (och av min mor förbannade) bångstyrighet, plus att det blir så himla knöligt när varenda människa ska uppfinna sin egna definition på sina impulser att flörta med expediter. Jag kan inte ens själv klart och tydligt sätta etikett på de känslopling som kassörskan på IKEA kan frambringa. Det problemet är tydligen vanligt eftersom varannan mening i min projektplanering till 70% består av en lång radda termer; homo-, bi- transsexuella, asexuella, intersexuella, transvetiter, odefinierade... Inte ens ickehetero fungerar eftersom alla bibrudar och biboys faktiskt kan tänka sig att flanera med folk på andra sidan staketet. "Jamen QUEER är väl smidigt och bra!" säger alla genusvetare i kör, men hade jag velat gjort det lätt för mig så hade jag bestigit Toulpaguorni. Nej, jag tänker fortsätta sova med småsten och snyta mig i sandpapper, allt för den goda sakens skull.