torsdag 28 augusti 2008

Dalahästakvinna

Åh. Jag trivs så fantastiskt bra, och det gör fikusen Filemon också. Jag har hängt upp mina röda gardiner, fyllt skafferiet med bönor och lärt mig att klä på mig innan jag drar upp rullgardinen för att inte chockera de tidiga frukostätarna. Settlers is the shit, liksom hela lilla byn, och trots att jag knappt varit här en vecka känner jag mig redan som i slutscenen av Dirty Dancing. Och dansats har det gjorts på ett av bygdens minimala dansgolv, det liksom pirrar av lycka (och svårsmälta sockerarter a'la kidneybönor) i min lilla mage och det är fashinerande hur människor finner varann. Men som vise mäster Gardell sa, vampyrer söker vampyrer och svanar söker andra svanar.
Föresten så tog jag lyra på en flygande kokosboll igår, och metallarna vann den lilla trekampen efter grillkvällen, så nu hänger det en stor guldmedalj ovanför min säng. Jag är supersexig i hörselkåpor, skyddsglasögon och dreadsen fulla med avbitartänger.
Förr trodde jag att all metall var hårt och glansigt, nu har jag lärt mig att järn är skört och koppar är kletigt. Silvret har jag inte vågat ge mig än, men jag kommer nog dit en dag när jag släpper lite på pengarna, peppar peppar. Idag har jag tillochmed kostat på mig att köpa lite ingefära, så nu är vilt krig förklarat mellan mig och silverfiskarna.

lördag 23 augusti 2008

Adjöken, adjö.

För att säga adjö till hunden struntade jag i hur mycket jag hade kvar att göra, och packade ryggsäcken och drog ut till ljuva norrlandskusten med hund, mor och tält. Och en toblerone, icke att förglömma! (eller hur Mona S?) Vi myste i höstskogen, dråsade in i huggormar och jordgetingar, morgonbadade och fyllde bajspåsarna med svamp.
Nu är jag åter, och packningen är klar. Mitt liv ryms i fyra flyttkartonger. Jag hetsläste min bok för att få den utläst innan avresa med hunden i knät, och kanske berodde det på att den är så sorglig för jag grät så det skvalade. Eller, så är jag lite mör. För vem kan skiljas från vännen sin..?
Alla som mött mig vet hur mycket jag tycker om min hund. Alla som mött oss tillsammans vet hur mycket vi tycker om varandra.
Vi minns hur det började, minns alla höstpromenader och den legendariska sängen. Och varannat blogginlägg typ. Jag vet att du inte läser det här stumpelumpan, men matte älskar sin snuskboll så mycket.
Men hursomhelst, jag kommer sakna er alla (och om du inte kommit ut som läsare ännu är detta ett utmärkt tillfälle att kommentera och kliva ut ur snokgarderoben genom att säga hejdå). Nu ska jag bara spendera natten med att packa min stereo och tvätta, sedan drar jag stan och gör dalarna osäkert. Men Cheeriliee håller faktiskt ögonen på mig, och med fikusens ivirga uppbackning håller jag gott mod.

torsdag 21 augusti 2008

...även lagom söt konserverad gröt.

Det händer underliga sammanträffanden ibland, för när jag besviken cyklade genom staden i arla morgonstund eftersom banken öppnade bra mycket senare än vad jag förmodat, tänkte jag plötsligt av okänd anledning på någon som jag inte känner mer än till utseendet tack vare det fantastiska internet där man kan snoka runt hur mycket som helst i geggan. Hursomhelst, plötsligt står kvinnan där, jag hejar, cyklar vidare och den suspekta känslan sitter i tills jag köper en drickyoghurt i väntan på den förbaskade banken, som trots allt inte tog hand om mitt ärende då jag inte hade tid att vänta i hundra år då en tavla skulle leveras till ett nytt hem. Och när vi ändå är inne på ämnet tavlor kan jag ju såhär i förbifarten nämna att två tavlor blev kvar sedan utställningen. De får inte plats i mina flyttkartonger, och även om jag omges av en rätt stor mängd väggar här hemma så finns icke den plats de förtjänar. Hör av er om ni såhär sent omsider känner för ett impulsköp av högkvalitativ bildkonst.

"Imentori" ca 60x50, ramad, akryl på bomullsduk, 600.-

"Möt mig där vi möttes" ca 40x50, ramad, akryl på bomullsduk, 500.-

onsdag 20 augusti 2008

Jag och min krukväxt

Det har länge känts som en lek som alla är med på när man kramat sina käraste vänner och sagt "Ja men då ses vi på juldagen då", och det var ju inte så länge sedan som jag levde i flyttlådor så det känns rätt bekant. Morgonen började med att jag plockade en regäl mängd hallon i regnet, som sedan blev sylt som ska ätas tillsammans med gröten i en fantasiframtid på en fantasiskola som jag bara låtsas att jag ska till. Under dagen blev det birsta med ett kärt återseende av de gamla jobbarkompisarna, alla mina anektoter om hur saker och ting fungerar i disken drev kanske min shoppingkamrat till vansinne men den interna nostalgin bjöd jag på.
Till saken hör att jag blivit med fikus. Jag kunde inte låta bli, och jag antar att den kommer bli ett substitut för jycken när jag känner för att pyssla om någonting. Den är helt underbar, vi har redan blivit vänner över en kopp med vatten och ett äventyr väntar oss. Kanske är det lika bra att jag döper om bloggen till Min fikus och jag.
Jag vet inte om det beror på att jag numera har en egen potatisskalare, brödkorg och alldeles egen häftpistol (och alldeles egen fikus, icke att förglömma) men precis nu mina vänner förstod jag att det här är på riktigt. Shit.

tisdag 19 augusti 2008

Dagens tips!

Några idag provsmakade råd om hur man blir på gott humör. Börja dagen med en lite för lång promenad, tänk att det är gott att vara tjock när du äter tårta till frukost och bär mer än du orkar till Myrorna. Åk sedan till en butik du blir glad av, i mitt fall stadens centralaste byggvaruhandel, och köp något billigt du tycker om på rea. Gör en nyttig och god lunch, prata med någon du tycker om och ät några hallon.
Och ja, jag är fortfarande kär i ingenting alls men jag är glad så länge det varar.

måndag 18 augusti 2008

Jada jada jada

Telefonsamtal. "Va, har du köpt en ny mobil?! Men, det har du ju inte bloggat om!" Ja, detta underbara internet. Jag försvarar mig dock med att jag var så totalt exalterad över mitt livs första mobilköp att det var världens nyhet där ett tag, så att blogga om det kändes väldigt överflödigt. Ungefär på samma sätt som att det är överflödigt att blogga om Bella (alla jag pratar med brukar få fullständig koll på alla storartade ting min intressanta hund uträttat det senaste dygnet) men det har jag inte insett än.
Hursomhelst är jag nu uppsagd från mitt fantastiska jobb som visserligen gjorde mig extremt upptagen, fet och trött, men jag tänker tillbaka till min tid inom resturangbranschen med tindrande nostalgi. Jag inkasserade dessutom näst sista dagen mitt första kockmärke, nämligen en bullplåt som fräste in ett smäckert märke i späcket över min lilla triceps. De gamla rävarna ser ut som tigrar från axel till fingertopp, så jag kände inte riktigt att en tillbudsanmälan var på sin plats. Ledigheten är inte så ledig som det låter, min kalender är fullklottrad av hejdåmoments och ikväll blir det te på söder med E.
Bara för att det är kul att hoppa mellan ämnen måste jag bara förundra mig över mina besynnerliga äggstockar. Jag går runt med en massa kärhormoner i kroppen och fattar verkligen inte varför, är det regnet mot rutan som gör mig så sprallig och pirrig? Kanske är det här början på mysteriet kring varför jag ända sedan mellanstadiet haft mina stormigaste amorösa perioder i november. Ah, denna ljuva höst.

lördag 16 augusti 2008

Ojmenhoppsan

Nu ska vi förtydliga lite saker här, för rykten kan förvränga saker och ting. Jag är inte alls stressad. Nejdå, det är bara det att folk är alltför intresserade att kombinera sin konsumtion av heminredningsartiklar med ätande, och att de kräver sin föda en kvart efter stängning. Så jag sprang bokstavligen in på kassakontoret 30 minuter senare än normalt (efter att ha lämnat min chef till att torka klart montrarna, suspekt känsla) och slog personligt rekord i tjugor; 115 stycken. Min arbetsplats långa korridorer lämpar sig alldeles utmärkt till att träna 60 meter löp på, och varför ska man koncentrera sig på ett klädesplagg i taget när man faktiskt har två händer och kan klämma fast mobilen mot axeln? Jag skulle nämligen på kalas, trots att jag hade korvflott i varenda por, och min droska var beställd till samma tid som jag lämnade in stålarna till hondendärAnna.
Simultankapacitet is the shit, liksom små knökade necessärer, och plötsligt borstade jag tänderna, blödde näsblod och sminkade mig samtidigt på motorvägen norröver (nej, jag var inte chafför, lugn i bussen). Hursomhelst, god tårta och jag vill inte tänka på att den här 18 år långa perioden av pretantionslöst umgänge med de gamla godingarna kanske är... slut? Nu ska jag gå och sova, för min talförmåga är lite som den är och imorgon vill jag inte i villervallan fråga kunder saker som "En senap ketchup fransk korv dressing du vill ha?". Joe goes Yoda.

torsdag 14 augusti 2008

Mitt barr och jag

Om inte mitt jobb makligt lagt sig i vägen för att jag skulle hittat på något ikväll, så hade det varit passande med ett kalas. Det är nämligen några som fyller år. 86 stycken närmare bestämt.
Som min kära mor uttryckte det så känns det som om jag aldrig varit vanlig i håret, men trots allt så har jag varit såhär snygg i precis 365 dagar, och vilken resa det har varit genom vax, virknålar, kristallkroneprismor och fröjden över att aldrig behöva sig nödgad att tvätta håret. En vecka hit eller dit gör detsamma.Hursomhelst, kära hårkorvar. Ni är varma, praktiska, flexibla och gräsligt stiliga. Jag gillar er skarpt. Tack.

Låt oss se tillbaka. Det började såhär. Seriöst, jag får lite skavsår i min egen identitet när jag ser den här.

Sen blev det ordning på saker och ting. Jag blev en dreadsboll.

Jag hade vita gummisnoddar för att få ordning på tofsarna och kände mig allmänt harmonisk.
Dreadsen blev längre, det blev vinter och plymen blev allt ståtligare.
Här är vi idag, ett år senare sent en kväll då jag trots trötthet känner glädjen över att vara troll.


Hurra!

söndag 10 augusti 2008

Kakans brillans mäts i hur många byttor skapandet av den kräver

Något jag beundrar hos min familj är att de litar på att jag klarar mig. För det antar jag att de måste göra, när de plötsligt får för sig att ögonaböj dra till söderhavet, och så blev man en hårt arbetande kvinna med en hund att försörja och klia. En hund som såhär för andra gången i år hjälpt mig förstå varför folk skaffar hanhundar (de blodar inte ner golvet), och samtidigt också fått mig tycka synd om alla vars införskaffade hundpojkar får spunk när min vackra jycke passerar. Hon trånar mot labradorkillarna och känner sig allmänt miserabel den stackars kvinnan. Nej, jag klagar inte på att ha en löptik, det gäller bara att inte ha vita strumpor. Att jag och hon varit på tu man hand ett bra tag nu syns i lägenheten så idag blev det städning av vill jag lova, efter en lunch i skogen med en lockig vän och invigning av mitt trangia. Jag tror att jag är en städmänniska, men det sitter en liten gubbe i mig som säger åt mig att inte dammsuga. Beviset för detta är att jag sällan dammsuger. Jag är mer en moppmänniska, det låter inte lika förbaskat och luktar inte dammsugarpåse i rummet när man är klar.
Köket har också fått sig en genomkörare (utan att jag det minsta uppretad, nämen?) så nu ska jag snöra på mig mitt blommiga förkläde och börja sno ihop proviant inför morgondagens superduperkalas. Det kommer bli en mycket intressant kväll, jag har nämligen en förkärlek till mycket komplicerade småkakor.

lördag 9 augusti 2008

What a way to make a living...

Trots att jobbet gör mig trött och otrimmad, gillar jag det verkligen. Hamnar man med roliga personer i disken kan det bli hur kul som helst, och man kan snacka mensfadäser och målade tånaglar när man föder barn (för en gång skull var jag prydast i sällskapet, det händer kanske en gång på år).
Men jag blir trött också, jag råkade fräsa till ordentligt när jag blev ombedd att göra något som jag ändå var på väg att göra och när jag äntligen kom hem hade jag en bultande huvudvärk och ömma fossingar. Bella tog mig ut på en liten kissrunda (hon kissade, inte jag) när besynnerliga händelser inträffade. Face this, jag hade jobbat mig medvetslös, gårdagens smink satt någon annanstans är det det skulle, dreadsen låg i trött knut, jag hade en gammal blev luvis med hål i och var munter som ett åskväder. Trots detta blir jag under blott 20 minuter visslad på, raggad på av tre av varandra oberoende afrograbbar, och tre bilar plus en motorcykel som trycker plattan i mattan i när de kör förbi. Jag förstod ingenting. Ett tag trodde jag att jag var med i dolda kameran, innan jag insåg vad det var. På mina numera solbrända (ja, jag är fortfarande mallig över det) ett resultat av stans höstreor, nämligen jeansen i mitt liv. Det var självklart dem som blev visslade på, och allt föll på plats.

måndag 4 augusti 2008

Måleripaus

Ett tag blev jag lite irriterad på mig själv för att jag hamnade här igen, men så plötsligt kom jag på att jag faktiskt gjort en massa nyttigt idag, gjort en massa roligt idag och att jag till på köpet varit jobblös idag, och på semestern ska man bara njuta har jag hört. Till exempel med nyegenkokad hallonsylt som tillsammans med turkyoghurt får mina smaklökar att jubla över att de mötte en så himmelsk kombination under deras blotta 6-8 dagars levnadstid. Just det, använd tungskrapa gott folk. Jag kan idag faktiskt sitta här och slöa med gott samvete, jag orkar inte måla mer eftersom jag lyckats bränna mig i ögonen igen och helst ser på saker som lyser in i min gula fläck utan att jag ska behöva anstränga mig. Föresten, en liten måleri-update. Jag har på min senaste tavla använt horribla mängder orange, klippt duken i ett helt uppåt väggarna knasigt format och istället för minfauner har det börjat dyka upp flatfrippor. Ämen?

Och angående min genomgående sexism. Den är lite som min inställning till amstaffterriers. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att vara mindre cynisk mot merparten av de okända människor som vandrar runt med y-kromosomer i alla sina celler, om jag nu skulle träffa färre av dem som gör mig ledsen och rädd. Dessutom ska jag kanske besöka balettakademin för att sluta högmodigt battla strumporna av karlarna på friskis.

Up and down, up and down, dooown and up!

Det lär finnas människor som får vårkänslor. Jag är lite osynkad och fylls ögonblickligen av pur glädje när de första isande vintarna drar genom de snart gulnande trädkronorna. Kanske är det fler än jag som blir lite trött av omotiverat hurtiga bloggar, om så är fallet kan ni sluta läsa redan nu eftersom det liksom bubblar av årstidrelaterad kärlek och glädje mellan mina revben (fast misströsta inte, jag kommer att kompensera det hela). Framför mig ligger minst 2 månader hösteufori, det hoppar och spritter i hela mig och jag känner mig som en ost på grönbete. Detta trots att jag enligt min kalender borde ha en östrogennivå på noll, men jag antar att det var ett tag sedan min svägerska var här och synkade mina cykler. Närsomhelst börjar jag skratta åt ingenting, dansar mig fram genom lägenheten och öppnar alla fönster. Om ni söker lite underhållning i tillvaron kan jag rekommendera att stalka mig i skogen när jag har träningsabstinens och en perfekt blanding i mp3n, han som gick bakom mig i någon kilometer utan min vetskap hade säkert en intressant promenad. Dessutom är det brädpass imorgon, och mina lårmuskler och jag kommer fröjdas, det finns alldeles för många delicatobollar på jobbet för att jag ska få ro att lata mig.
Dock. Glädjen och sorgen, döden och livet, vandrar tillsammans och verkligeheten kompenserar alltid. Verkligenheten kompenserar alltid.
Fröjden över att ha nästan allt från lägret uppackat är också trevlig, även om ryggsäcken luktar träsk i hallen i väntan på att bli fraktad ner till källaren. Men allt kompenseras; i mitt rum håller jag på att torka smultron så där luktar det himmelrike och änglasvett.

söndag 3 augusti 2008

Mjööschjölid´n

Man kan väl säga som så att Norrbotten är vackert, och eftersom jag är en dialektsvamp (visserligen en ganska misslyckad dialektsvamp som bara svamlar till uttalet) har jag mitt verbala jams varit vackrare än någonsin. Nu har jag jag inte bara varit med på mitt tredejeochetthalvte P-riks utan också åkt på läger som både deltagare, rover, funk och ledare. Barnen har varit väldigt glada och spralliga, så spralliga att de första morgonen vaknade där runt 6-snåret och skulle bada. Jag tror att jag sov mest i hela patrullen och har kanske ändå sovit mindre än under ett midsommarläger, weeei. Roligt har det varit, jag har varit uppe i höghöjdsbanor, pratat underbart bred norrländska, njutit av pitemålet, har genomgått paltpremiär, levt rövare på äventyrsbadet under ledarfesten och åkt Space Bowl, den galnaste vattenrutshkanan någonsin. Jag har knarkat djungelvrål och solskyddsfaktor, badat, paddlat kanot (och jag höll mig någorlunda odränkt till skillnad från vissa andra. No names) och förstått att polarmackor inte bara är sanslöst goda med ost utan också med hallonkräm. Dock inte i kombination, så galen är jag inte. Fröjd är att komma hem och duscha och räta ut ryggen efter 8 timmar på bussen, och jag känner att det här var helt fantastiskt.
Scoutläger är bajjamajjornas och sisalgarnets förlovade land, doften av rök, trampat gräs, sovsäck och ljudet av skramlande kåsor. Smutsen som nöts in i huden, lägerropen, lägerbålen (underskatta aldrig glädjen i huvudaxlarknäochtå) och känslan av att förgås när det är hundra grader i sovsäcken när man vaknar på morgonen. Sjunga hela dagarna med barnen och sjunga scoutbönen två oktaver lägre efter att ha skrikit stämbanden trötta. Oboy, sotiga kastruller, surra bord och bära slanor som genom släperiet och byggeriet gav mig grymma valkar i händerna som karvades bort med min egenhändigt dekorerade kniv om kvällarna. Jag vill faktiskt påstå att det var den roligaste lägershowen någonsin, och även att det var mitt roligaste scoutläger genom min karriär som kottätare. Och en fantastisk nyhet; min hud som för det mesta är en polykrom blandning av vitt, rosa, lila och mintgrönt har gått och fått sig en liten bränna som är brun och inte kräftröd. Jag har tillochmed fått bruna ben banne mig.