So. It begins.

Mitt ångestfyllda arbete med arbetsprover har tagit sin början, och trots att jag har lugna gatan i jämförelse med dem som har nosen inställd mot högskola tillåter jag mig emellanåt små stunder av panik.

Bobby

I ett hörn av mitt badrum har en spindel spunnit sig ett nät. Spindeln heter Bobby och är så trevlig, han säger inte så mycket men det är trevligt med sällskap när man kissar. Som nybliven hyresvärd till detta förträffliga djur är jag däremot en smula bekymrad. Efter att silverfiskarna kapitulerade inför ingefäran finns det ingenting som kan liknas vid värdig spindelföda i badrummet, och jag känner inte till så mycket om spindlars matvanor men antar att de äter någon gång i livet. I annat fall hade det varit rätt korkat med nätet.
I unga år försökte jag mata en mygga med lite blod jag tappat från ett av mina blodkärl (så hon skulle få mat och jag slippa myggbett), men fick nobben på det erbjudandet. Något säger mig att Bobby inte skulle äta en död fluga eller ett dött havregryn om man släppte det till honom, utan kräver färsk och ljummen föda.
Därför har det i snart tre veckors tid legat ett bananskal under elementet i ett försök att odla lite bananflugor till Bobby. Till min frustration har det inte hänt så mycket, bananskalet har mest torkat ihop utan att ha alstrat några flygfän och marken skälver en aning när Bobbys mage kurrar. Hur svårt ska det egentligen vara att odla ohyra i en studentkorridor?

Alla dessa irriterande livsval hit och dit

Även om mitt hurtiga positiva jag är en ren illusion förvånade jag ändå mig själv genom att vara supergrinig och emotionellt miserabel hela förra veckan. Imorse analyserade jag fram att detta kanske berodde på att jag ältat runt i ovisshetens djupa träsk ett tag nu, för hösten har legat oviss och ödesdiger. Samma sak i år igen alltså, jag är Ronja och någon envis bandit spelar hela tiden tillbaka till helvetetsgapet. Efter att jag konsulterat den eminentaste bildlärare jag någonsin konsulterat fick jag en lista på konstskolor, och plötsligt kändes allt väldigt bra. Tills jag bestämde mig för att snoka runt bland dessa. Pengar, tid, år, csn, vilja och min känsla av total utlämning till deras webbdesigners gör att jag får lite ont i magen. Det värsta är att jag inte ens kan få tröstäta en chokladboll för att ljusa upp i mörkret, ytterligare en sockerpakt är inledd och jag har the abstinens of doom.

I'm so very proud to present...

Det tog sin lilla tid minsann. Men med hjälp av ett otal antal kakor och Elin som med en ängels tålamod konstruerande alltihop är vi äntligen här vid premiären. Ladies, gentlemen and the queer ones, I'm so very proud to present... Hemsidan för mitt visuella bråte.