Dagens boktips, alternativt alla som inte dansar är våldtäktsmän

Varför är våldtäkt så himlarns intressant? Ur ett rent personligt perspektiv borde det inte vara det, jag går hem ensam om nätterna, håller aldrig nycklarna i handen, genar gärna genom skogen, hör aldrig av mig när jag kommit hem, byter aldrig trottoar när det går en man tjugo meter bakom mig, har ingen fast partner som kan beskydda mig och framför allt är jag väldigt sällan rädd eller orolig. Jag har all statistik på min sida, mina lördagsnätter har väldigt bra chanser att fortsätta bli trevliga upplevelser. Nu tror du kanske att jag råkat skriva lite fel, det där med att det inte är särskilt farligt att härja runt i mörka parker om nätterna. Men det gjorde jag inte. Det är inte särskilt farligt.

Den där våldtäkten, som flickor ständigt får höra om, som de måste vara rädda för, ansvariga för. Den som sker halv 4 i en mörk park där du nervöst klapprar dig hem i dina högklackade skor och kjol, där en gatlykta slocknat och du plötsligt blir påhoppad av en okänd svartmuskig man som drar ner dig under en rodondendron, den bilden av våldtäkt är en lögn. En LITEN del av de anmälda våldtäkterna ser ut så. Om du verkligen vill bli våldtagen ska du befinna sig inomhus med en man du känner, gärna en pojkvän, en kompis, en kompis till ditt ex, din fasters nya trevliga man eller din sambo sedan 12 år tillbaka. Men bilden finns kvar, för det är i det där parköverfallet kvinnan blir fullständigt ansvarig, mannen blir en mystisk anonym naturkraft. Alla kvinnor är våldtäktsbar egendom, och det blir så mycket lättare för oss om vi inte låtsas att våldtäktsmän inte är "våra" trevliga killar.

Våldtäkt visar på ett helt enastående sätt vilka patriarkala strukturer vi går runt och bär på. Skiten kommer upp i ljuset. Alla hatar våldtäktsmän, innan våldtäkten ägt rum det vill säga. Efteråt handlar allt om hennes ansvar. (Jag skriver i termer av heterosexuella våldtäkter, där män våldtar kvinnor. Det är så det oftast ser ut, men inte alltid, jag vet, men det är attityden kring dessa "klassiska" våldtäkter jag valt att skriva om) Var hon full? Hur var hon klädd? Ville hon egentligen, men ångrade sig dagen efter? (En vanlig fråga, glöm inte pojkväns- och kompisvåldtäkt) Sa hon nej? HON HON HON HON HON.

Antingen är män inte ansvariga genom sin förväntade kåthet eller kompletta idioti, de förväntas inte förstå. Män är barn och män är djur. Det är inte feminster som säger det, utan rättsväsendet.

Av någon anledning får unga män inte höra om den stora farligheten i samma utträckning som unga kvinnor, trots att det är skitfarligt för killar att vara utomhus efter bollibompa. De blir misshandlade, rånade, slagna, hotade och mördade, OCH de misshandlar, rånar, slår, hotar och mördar. Och våldtar, naturligtvis. Ingen uppmanar unga män att ta en taxi hem, stanna hemma eller anpassa sin klädsel. Märkligt. Eller..?

Det är inte farligt att vara ute som fittfödd. Det är inte ens särskilt farligt att krypa hem naken, och framför allt är det en rättighet att ta sig hem på det sätt en föredrar (även om nakenheten kanske begränsas av andra saker, skrubbade knän och förargelseväckande beteende till exempel). Det absolut farligaste ställe en kvinna kan befinna sig på är i hemmet tillsammans med en man. Men det pratas det sällan om.

Trashank

Jag var och fikade med en av mina färskaste vänner idag, en av dem jag helt enkelt ryckt tag i och inte släppt greppet om. Ibland är det den klart bästa strategin för att knyta kontakter. Vad ska en med värdighet till när en kan få det en vill ha? Jag försov mig. Klockan ringde 12.00, jag stängde av den i sömnen och fortsatte dregla kudde. Sedan fick jag cykla som en liten lämmel in till stan med mina trötta lårmuskler. Ja, jag hade jätteroligt igår. Och roligt ska jag ha ikväll också, jag vet till och med vad jag ska ha på mig. Det där med högtidskläder är annars lite besvärligt. Jag försöker handla och äga så lite som det bara går, helst ärver jag från mina vänner eller "långvarigt lånar" från mina bröder. Jag har två varianter på hur jag klär mig när jag vill vara lite snygg, vilket känns lite lamt femte gången gänget ska till samma ställe. Men, när jag flåsande möter upp min vän säger hon att min halsduk är fin, vart har jag köpt den? Den har jag fått av en vän, säger jag. Hon undrar om jag verkligen vågar låsa fast hjälmen på cykeln istället för att ta den med, och jag säger att jag ändå fått hjälmen från en vän. Plötsligt inser jag att hela min outfit, halsduk, buff, luvtröja, underställströja, t-shirt (som dagen till ära satt bakåfram), jeans och trosor är oköpt, den är helt fådd.

Knak och klick

Egentligen älskar jag den här lilla datorn mer än vad jag faktiskt anser vara sunt, så idag när plötsligt K fastnade i tangentbordet blev jag alldeles kall inombords. Hur skulle jag klara mig utan K? Men, plötsligt ska det liksom knak och klick och sedan fungerade den lilla tangenten igen. Phu. Sedan cyklade jag till Friskis, och i backen upp från Götaplatsen sa det plötsligt knak och klick i bakdrevet på cykeln som ännu inte har något namn*. Jag blev kall inombords och tänkte ett fult ord medan jag under en hel sekund beklagade mig över min otur när det kommer till cyklar. Men, så sa det knak och klick igen, varefter allt fungerade som det skulle. Friskispasset var det bästa någonsin. Friskisen i mitten måste ha exakt samma tempo i kroppen som mig och gilla precis samma musik, det var helt fantastiskt! Det var så himlarns fantastiskt att det sa knak och klick i min axel. Nu är jag enarmad tills det ordnar sig igen.

*Egentligen ville jag att min nästa cykel skulle heta Eisner efter Freia Eisner. Men jag råkade ju döpa mitt ex-cykelskrälle till Eisner, så det känns begagnat, tyvärr. Alternativet är ju nu Allison, eller Bechdel, efter Allison Bechdel. Eller Radclyffe, efter Radclyffe Hall. Nåväl, hittills har jag pimpat upp den med en blommig ljusmanschett runt styret och köpt belysning för mer pengar än jag köpt kläder för senaste halvåret, så nog känner den sig älskad alltid.

Blaj

När jag var liten trodde jag (läs: tror fortfarande i viss mån) att jag var den enda människan i världen som bajsade på regelbunden basis. Därför var det väldans jobbigt att bajsa på en främmande toalett, fast jag visste att jag var ett barn och att barn är en samhällsgrupp som antas bajsa. Jag antog att alla toaletter inte var anpassade efter bajs utan bara efter kiss. Det är lite så jag delar upp mina goda vänner och mina bästa vänner; hos de bästa får jag tillräcklig sinnesro att göra nummer två. Och hur kommer det sig att jag bloggar såhär smaklöst en helt vanlig måndag? Josseru, sambosarna har varit i fjällen alternativt Alingsås i helgen, så jag har varit ensam hemma och blivit alldeles förvildad. Sjungit högt, druckit mjölk ur paketet och knappt brytt mig om att stänga toadörren en enda gång. Och så har jag dansat, jag har dansat så mycket att det nu känns som en pärs att släpa med den här ömma stackars kroppen till Friskis. Och hur känns det sådär rent allmänt nuförtiden? Tänk på kolasmet som skär sig. Det är lite så det känns just nu.

Morsk och frisk igen.

Phu, såhär på andra sidan dygnet av sängliggandes med datorn i knät, hinken bredvid utifall att och med ett glas avslagen cola med tesked håller jag gott mod. Sambosarna drog visserligen till skogs, men det var ju planerat sedan innan. Nåväl, systemet är igång igen och jag är tillbaka på jobbet. Jag var lite nervös att mina konstelever skulle bli irriterade över att febern drivit bort några hekto hull och vätska, men de var bara glada över att prick klockan nio kunna kasta sig över oljemålningarna igen. Förunderliga människor. Dock kostade jag på mig att åka spårvagn imorse. Jag fick hjälp av en biljettkontrollant (vilket kändes surrealistiskt) men senare åt Västtrafik upp alla mina pengar på kortet trots att jag verkligen försökte trycka på rätt knappar. Men men, en hundralapp för att åka till jobbet, jag är inte den som är den... Tacka vet jag cykeln. Planerar bara att försöka trycka i mig ett gäng chokladbollar ikväll så mina arma lår orkar.

Och och och! Subjekt är objektiva i sina tolkningar (sådana med företräde) och objekt är subjektiva i sina tolkningar. Så himlarns lurigt!

Plötsligt händer det.

Jag brukar inte bli magsjuk, än mindre brukar jag spontanspy. Därför minns jag exakt vilket datum jag spontanspydde senast, och det var jättelänge sedan. På morgonkvisten den 5 maj 2006 närmare bestämt. Men nu hände det tydligen igen. Ville bara att ni skulle veta det.

Tjofaderajraj!!!

Wohoooo, KVINNODAGEN! //Joe, Kökshandduken och tussen i armhålan som aldrig verkar bli mer imponerande än sådär.

Hur firas kvinnodagen på bästa sätt? Jag tänker springa på stan och leva rövare i demonstrationståg. Om du inte är lagd åt det hållet utan mer åt frågeslingehållet just idag kan jag tipsa om en liten promenad på internet bland mina favoritbloggar, som också kvinnodagsbloggar!

Trollhare om sammanträffanden kring 8 mars och tarmsköljning

Smaskigt Fakta om vårmode och okunnighet (scrolla, länkade inte in er direkt till inlägget, sikta på karln i mössa i Kramfors)

Åsså Fantastiska skarpa tuffa Zettermarks Kvinnodagsquiz!

Puss puss!

Resumé

Helgen har varit fin. Den inleddes med ett bullbak som inte var av denna värld i en lägenhet full med flyttkartonger. Bullarna blev goda och små små ögonblick infann sig när jag kände mig alldeles trygg och lugn, som små själskarameller. Trots min morska attityd så händer det inte sådär jätteofta. Jag har minglat bland spännande människor (omgivna av Män! och Barn!, vilket jag högt och tydligt utbrast som om jag hade Män- och Barn-tourettes.) Jag har sprungit runt på de här gatorna som jag kommit att tycka så mycket om. Lördagen bjöd på ett bullfika med kaffe i solen (utan skor, yehej) och en spontan ibjudan till pannkakor i ett trevligt kollektiv där jag också gjorde en beundransvärd social performance. Idag har jag svullat vetebröd på en transföreläsning i ett församlingshem och kort därefter svullat semla i ett annat församlingshem där vi kollade på den klassiska dragqueenfilmen Priscilla. Någon pysslade mig i håret. Fett värt. Idag hade jag också den mest perfekt hjärtformade mensfläcken i trosorna. Om jag inte hade haft några som helst skrupler hade jag gärna publicerat den, för maken till konstverk var det länge sedan jag skådat. Det är ju trots allt internationella kvinnodagen snart, peppa järnet.

Bara så ni vet.

Långt bak i hövve har jag några saker som är möjliga kandidater till att luftas på bloggen, men... Nej, jag tar min penningstinna plånbok till affären och tänker handla något mumsigt till mig och Sesskan. Sedan planerar jag att sitta i hennes heterosexuella soffa och ha det asbra hela kvällen. Vi hörs.