24e

Uppenbarligen är jag bäst i världen på att koka knäck, fast det tog minsann sin lilla tid. I övrigt kan jag konstatera att min första julmiddag som vegeterian med den underliga tillskrivningen +fisk+blodpudding såg ut ungefär som förra året med lax, tokigt mycket champinjoner och en hel skål sallad. Ett telefonsamtal mitt i julklappsutdelningen resulterade i frustrerad julilska, men Bella lyckades faktiskt öppna sitt paket helt själv i år och Karl Bertil var lika helig som alltid.

Egentligen är jag rätt sugen på att avskaffa julen, men jag hoppas Eder bringade mycken lycka och frid. Kramar på Eder alla. Och en puss till frugan.

Joe´s coming back to town

Plötsligt var man hemmavid i en snötäckt stad med långa mysiga promenader med Bella upp på kringliggande berg och disk som diskar sig själv. Och ja jag erkänner, mången var de tårar som rann när jag lämnade bubblan i Dalahästalandet och gick över Österdalälvsbron mot tågstationen, det var länge sedan jag känt en så destillerad genuin separationsångest. Tack och lov kändes det dock otroligt bra att komma hem igen när jag väl gjort det, och se alla bruttorna varav en del jag inte stiftat bekantskap med sedan i somras.

Morgonen har spenderats i snön med BellabingBellabong, och sedan hängde jag för första gången i mitt liv upp en julgransbelysning. Någonstans under min idylliska barndom fick jag intrycket av att klä granar var en högst manlig syssla, detta berodde kanske på att min far och bror alltid tycktes vara så entusiastiska, den senare till den milda grad att det ibland slutade i gråt. Därför stod jag lite extra brett med benen och skrockade lite för mig själv sådär djupt ner i bröstkorgen som vissa tomtar gör, för tänk där stod jag lilla tösen och sysslade med något så manhaftigt som dekoration av grönsak. Inte blev det bättre av att jag lugnade mitt lilla fruntimmer till hund med några trygga grabbiga klapp i pälsen, hon var dock fortfarande en smula misstänksam mot den glittrande grönsaken. Till slut nosade hon på en pumla så jag tror allt är frid och fröjd nu.
Sedan insåg jag hur lobotomerad jag måste verka som tror att blingbling i en växt i syfte att göra det lite "fiiint" omkring sig skulle vara det minsta könsöverskridande. Istället får jag koka lite knäck, för liksom grillning är matlagning endast karlgöra när det kan bli livsfarligt.

Halva kungariket för en sladd

Jag har precis insett att USB-schladdar besitter precis samma lilla egenhet som tamponger och enkronor. De dräller överallt, ligger i planetens alla byrålådor och i var ficka och väska som tänkas kan. Tills det är kris och man verkligen behöver en, då finns det inte ett enda exemplar att uppbringa i hela byggnaden.

Vad säger lilla grisen? Jaa nöff nöff! Och kossan? Vad säger kossan?

Ibland händer oväntade saker. Det var en helt vanlig onsdagsmorgon den här veckan precis som de flesta andra veckor. Jag satt på golvet i mitt fina lilla rum och målade på vad som så småningom kommer bli en av mina större konstnärliga skapelser genom åren. Visserligen hade jag precis gråtit en skvätt till en av sommarpratarna som jag givetvis bränt ut för bevaring i all överskådlig framtid (vilket i mitt fall innebär 30 juli i sommar), men jag vet inte om det hade någon betydelse för det som strax hände.
Andlig upplevelse. Plötsligt är det som om mitt inre väsen vänder sig över axeln, lägger armarna i kors och glor på mig med de andligaste abstraktaste av ögon. Hon verkar säga; "Nä nu får du ta och ge dig, hur ska du ha det egentligen?"
Jag är inte helt säker. Men jag tror att jag i det ögonblicket blev vegeterian.

Ack, tänk den som fick krossa en porslinstallrik mot ett betonggolv

Man blir som lever, och lever du tillräckligt länge i en illusion börjar andra tro på den och dessa övertalar slutligen dig att anse den som sann. Det finns folk som tror att jag är obotligt hurtig och positiv. Detta är naturligtvis bara en illusion jag skapat i syfte att försöka glömma att jag i botten är en mer eller mindre lat och missunnsam människa. Här skriver jag oftast om hur glad jag är och beklagar mig över träningsvärk i min fasta lilla häck, och naturligtvis skriver jag aldrig om när jag har kass morgonandedräkt, tröstäter kakao direkt ur paketet eller misslyckas med mina företaganden i största allmänhet.

Men nu mina vänner ska ni få höra här. Oj oj oj vad jag är arg (till saken hör att jag ligger helt fel i fyraveckorsmatematiken för att kunna avvisas som pmsbrud, vilket gör det hela så mycket bättre). Jag är alltså arg. Igår skrev jag en arg post-it och idag tog jag en konflikt där jag faktiskt sa det jag tyckte. Argt. Utan några som helst veka fraser. Sedan moppade jag verkstaden, och tänker trösta mitt rosenraseri med att vara oförskämt självgod inför att jag och lilla frugan ingår antikakochgodispakt fram till jul. Haka på den som vågar.

I min lilla bubbla

Jag mår så fasligt bra här. Som före detta internetmissbrukare är det rätt chockerande att inse att större delen av daglig datorkontakt handlar om att koppla ihop min mp3 med bildsalsburken för att hela klassen ska få ta del av härligheten. Detta innebär att denna stackars blogg, vintergatans centrum, blir lidande. Det fanns en tid då jag ansåg att människor som missköter sina bloggar är samma slags människor som inte matar sina hundvalpar, det vet vi ju alla, de väcker ilska på internet och lever en allmänt dekadent livsstil. Plötsligt är jag en av dem. Fast jag matar hundar, och katter med för den delen, och inte minst förser jag en brontosarius med vinterbete, så jag saker att uträtta jag.

Prrr....Prrrr.....

Alla ni som sett mig hantera en katt (eller en katt som hanterar mina fötter) slås med största sannolikhet av den största häpnad när jag berättar hur jag spenderade merparten av förra veckan. Som direkt verkan av att plötsligt bli gräsänkling var jag också kattvakt. Oräkneliga är de katthår jag snytit ut ur mina näsborrar, men det är kanske sådant man får räkna med när man tar sitt kattvaktaruppdrag på största allvar och troget spenderar kvällarna horisontellt i soffan med minst en, ibland tre kissar, i min omedelbara närhet, oftast en på magen, en i knävecken och en övervakande på ryggstödet. Ett samspel, en relation och ett visst tycke har uppstått emellan mig och missarna, och numera kånkar jag tillochmed runt på dem ibland trots att de har klor. För klor de har de. Som de kan anfalla mina stackars sovande fossingar med, vilket föranledde till att grannen väcktes av ett avgrundsvrål i arla morgonstund.

Det här är vad alla säger om mig.

Fördomsanalys om vad folk har trott om mig hittills.
Hej jag heter Joe. Jag är 23. Jag är vegan. Jag är nykterist. Jag är buddist. Jag röker. Jag är dryg. Jag är sanslöst snäll. Jag är kattmänniska. Jag är gay. Jag är en hejare på metall. Jag är oanständigt hurtig. Jag är kritisk. Jag hatar folk som ser på tv. Jag stöder Greenpeace. Jag kan sticka. Jag är feminist. Jag är blyg. Jag är 171 lång. Jag är skitsnabb. Jag har en ängels tålamod. Jag har sett alla avsnitt av L-world. Jag gillar vinrött. Jag älskar min hund.

Ja, ungefär så. Hur mycket som stämmer och hur mycket som inte gör det låter vi vara osagt.

Om jag skulle få för mig att råna en bank eller något.

Någon gång i svunna högstadietider då jag kanske var en aning förvirrad i min könsidentitet köpte jag ett par vita leggins under vild peppning av Sesskan. Hade jag vetat att dessa leggins innehållandes min ändalykt skulle flashas i syslöjdstrappan (jo, Sessk, I still remember you know) hade köpet kanske inte blivit av, men ändå. Så jag förvånade mig själv idag när jag plötsligt kommer hem med inte mindre än 5 par strumpbyxor, jag ville så gärna förklara för kassörskan anledningen till denna nylonorgie men något i mig anade att hon inte skulle rulla av och an i svettiga lakan natten igenom om jag höll tyst. Vad jag ska med så mycket kalasbyxor till? Är det gamlingsfest så är det, och alla strumpbyxorna ska nog bäras mer eller mindre samtidigt. Kan bli riktigt kul och nej, jag ska inte vara bläckfisk. Imorgon bär det av igen till dalaskogen, till Filemon, knäckebröd, mässing och hondendärsomkanskeärlitespeciell. Och till frukostgröten naturligtvis, mina salivkörtlar blir alldeles till sig av blotta tanken.

Sjusovare? Oh no, not me

Åh det är så sshjönt (ni som träffat mig på sistone och hört min nya hittepådialekt förstår vad jag menar) att vara hem i norr igen, jag tuggar på en avokado som jag inte skulle belastat min studentbudget med i vanliga fall och sitter på en rumpa full med träningsvärk efter skivstångspasset som jag längtat efter i månader. Friskis&Fläskis i mitt hjärta.
Under gårdagskvällen bjöds det på te och mina fina älskade gamla Hermanbrudar hemmavid, det blev en hel del skvaller, skratt och min fuskcheesecake utan cheese. Det slumpade sig så väl att jag tillochmed fick en översovande madrass med en översovande vän på, och i gryningen anslöt den sovande vännens kusin så det blev en riktigt social liten frukost. Och föresten har jag glömt att berätta en världsomvälvande nyhet; jag kan äta fil igen utan att drabbas av kolik, hurra trots att jag inte blir riktigt klok på min laktrasproduktion. Till sist blev det ett mysigt förmiddagsfika på värsta heta innefiket där det sörplades värsta heta chai lattés, fast jag bröt mönstret med en färgglad smoothie och kände mig inte särskilt mogen alls.

Och föresten, vintertid måste vara det bästa människan har hittat på! Jag har nämligen en intensiv hemlig dröm om att en vacker dag bli en oförskämt morgonpigg människa, men lyckas liksom aldrig riktigt vrida tillbaka dygnet eftersom jag är något av en kvällsmänniska. Föreställ er då min glädje över att man löst det så smidigt att det istället är dygnet som får vrida tillbaka sig, och så länge som jag frenetiskt håller fast min sommartidsdygnsrytm är morgonpigget ett faktum. Hurra!

Tebaks.

Efter en lite omtumlande vecka känns det mycket bättre att vara hemma i norr än jag trodde när jag kramade leksingarna hejdå igår. Redan på perrongen möttes jag av en far och två mycket mycket goda vänner varav den ena uppenbarligen suttit på samma tåg halva vägen och den andra är hårig och slickade mig i örat. Det är något speciellt med att vara hemma igen, trots att man inte känner igen en kotte när man vandrar runt i stan och trots att jag plötsligt äter mandlar som eftermiddagstugg istället för bönor kan jag inte ungå att sakna en viss sötböna. Särskilt efter sista kvällen.
Och idag är det ingen vanlig dag för det är min 19-årsblivardag som började med frulle på sängen och en hundbok, en vanlijbulle och en liten mp3 (jag antar att min familj inte vill att jag ska gå runt som en tattare och tigga elektronik av alla mina vänner). Sedan vet jag inte vad som hände, jag skissade en bulldog innan jag&mor for till IKEA där vi råkade ut för universums segaste (och vete sjutton om jag inte överdriver) kassör, jag ska aldrig någonsin handla på östra Birstas gigantiska mataffär igen eftersom det krävs en smärre promenad för att jämföra priset på ost och plötsligt hade jag spenderat hela födelsedagen i det köpcenter som man ibland känner för att bomba. Men jag är inte bitter, för jag köpte höstgodis och tvingar min bror att laga medelhavspaj medan jag sitter här och latar mig. Och det är så skönt att vara hemma i världens bästa årstid. Föresten har vaktmästaren krattat ihop en meterhög lövhög på gräsmattan och i skydd av mörkret vet man aldrig vad som kan hända. Bella och jag laddar inför kvällskissningen.

Stadstripp

Vi kände en okuvlig längtan efter att vidga våra vyer, så metallarna gjorde slag i saken och begav oss i början av veckan till huvudstaden. Det blev ett par tokigt intensiva dagar med 4000 silversmedjor som skulle besökas, och någonstans däremellan flängde man runt i stadens undre kollektivtrafiksnätverk eller tröck i sig en haloumirulle. Jag har hört att det bara är veklingar som böjer ordet "tryckte" grammatiskt rätt. Hemresan var också rätt spännande eftersom jag sista dagen beslutade mig för att köpa en meterlång uppspänd duk, plus några i standardformat. Det enorma vita underverket skulle alltså kånkas ner till centralen, in i tåget och sedan hem från stationen tillsammans med de andra ramarna och min tredagarspackning (som visserligen till större delen utgjordes av tre underbyxor, en t-shirt, skissblocket, en uppsnappad qx och en chokladboll, men ändå). Men som gamla Shakespeare kräkte ur sig; Vad kärlek vill det vågar kärlek gärna. Åh, min vackra jätteduk...
Något som skakade mig i mina grundvalar var däremot att flatspaningen var helt obefintlig. Otroligt märkligt, så det första jag gjorde när jag kom hem var att slänga mig på divanen hemma hos Professor Tubbis (aka Drottningen av Rufs) och sjöng ut. Professorn rynkade också hon sina lurviga pannprydande ögonbryn, men försökte lugna mig med att det kanske förekom ett jippo någon annanstans i staden. Typ gratis öl eller en höstrea på baggybrallor.
Åh, jag är så nöjd över att vara tillbaka i bubblan. Staden är så stor, och lilla Leksand är så underbart litet. Just nu gillar jag små saker.

Anatomistudierelaterad muskelbaksmälla

Faktum är att jag gör annat än att dänga hammare i plåtar och tumveck, till min stora lycka har jag genomlevt en hel krokivecka i gympasalen. Visserligen hade jag under första dagen norra halvklotets grövsta pms och var tvungen att gå ut en liten stund för att preventera brukande av fysiskt våld mot första bästa keramikare, men sedan gick det lite bättre. Sitter man en hel vecka och tecknar nakenfisar så får man liksom fason på det efter ett tag. Visserligen fick jag en del träningsvärk, men har å andra sidan flörtat in mig hos en brud som är grundligt utbildad i muskelknådadets ädla konst så jag håller gott mod.
Annars då? Jo, bortsett ifrån att det känns som om jag blivit översprungen av en bakteriell buffelhjord, mår jag fortfarande prima. Imorse åt jag föresten frukost i sängen tillsammans med den lilla katten Vincent som hoppade på mina tår genom täcket utan att jag skrek, kanske börjar jag förstå mig på katter. Ja tänk vad man lär sig om man bara tar tillfället i akt, men vid närmare eftertanke så är det rätt ofta tillfället som tenderar att hoppa på en och plötsligt flyger det pennvässare, tamponger och kattungar all världens väg och man förstår först efteråt att: Hoppsan Kerstin.

Ibland förstår man varför man fick två tummar

Trots att jag ständigt grips av förundran över min förmån att befinna mig på grönbete eller dagis för myndiga, så är det sannerligen inte alltid frid och fröjd på en folkhögskola. Igår slutade mitt bråkande med en stomlödning att jag råkade klubba mig med råhudshammaren i tumvecket, vilket en liten stund senare resulterade i en blodfylld blåsa som påminner om en inomhudisk rödbeta. Man har ju alltid drömt om en färgstark personlighet, och det här måste vara en bit på vägen.

Now over to something completely different. Det vore sniket av mig att behålla mina fantastiska sparknep för mig själv, så här kommer första delen i Joe's guide i studentföda. Först ut är makaronigegga som utgör ungefär hälften av min veckas måltider.
Mät upp 1 dl riktigt billiga snabbmakaroner som får koka i 3dl vatten i en liten kastrull. Hacka en morot i små bitar och släng i tillsammans med en regäl näve egenhändigt kokade bönor som du fryst in sedan tidigare, lite spenat och några broccolibuketter. (Kan vara bra att inte he i allt på en gång, utan lite i taget så det inte kallnar alldeles) Häll på 1dl mjölk och 3msk vetemjöl. Låt koka upp och krydda som du vill, förslagsvis lite salt&peppar, personligen är jag rätt förtjust i väldiga mängder curry, franska örter eller en halv påse nudelkrydda (eftersom du igår bara använde den andra hälften till de tillhörande nudlarna i sparsyfte)
Fantastiskt, nu är geggan klar! Avnjutes helst i soffan framför That´s 70´s show med korridorarna. Och var inte för seg med tillagningen, för då blir makaronerna det.

Home, sweet home

Jag älskar att åka tåg, men tyvärr blev pärsen för hård för en speciell vän under färden. Efter att ha spelat 6 varv på min pyttelilla playlist kastade min kära lilla mp3 in handduken, trillade av pinn och gav upp. Avdankad elektronik sökes. Min telefon har dessutom fått för sig att glömma bort att komma ihåg att den faktiskt är begåvad med T9, och med tanke på sms-trafiken under resan är det ett mirakel att jag idag inte har träningsvärk i tummen.
Hux flux var man hemma, och eftersom alla mina prylar befinner sig i mitt andra hemma har jag helt makalösa flashbacks från förra hösten då jag var nyinflyttad och pryllös i lyan vilket inte blir bättre av att jag besökte mitt kära gamla läroverk imorse. Jag bor här, jag hör hemma här, men samtidigt är känslan av att enbart vara på besök överhängade. Resan förklaras lätt med att det finns grejor som jag behövde hämta och saker att handla på IKEA (E, det var ingen ordning! De möblerar om och det fanns tomma hyllor!! Stället förfaller utan oss!).
Men jag har saknat en del saker, som Bella, norrboende vänner, gratis mat ur kylen, soffan, bilkörningen och friskis, och jag har saknat att cykla genom natten på väg hem från Herman. Den här staden är aldrig så vacker som på hösten, och min hemfärd kunde inte varit bättre tajmad då jag har en svag misstanke om att jag trampat i klaveret. Eller om det är klaverat som råkat trampa på mig.
Nåväl, det är både roligt och suspekt att ha två ställen man uppriktigt kallar "hem". Jag njuter av att vara i mitt norra hem, samtidigt som jag inte kan låta bli att längta efter min verktygslåda, siljan, kafferep och doften som minner om kokos.

Åh, quorn idag igen!

Om det beror på min strikta och billiga böndiet eller att jag är omgiven av mysiga veggovänner vet jag inte, men på något vis så har jag inte ätit kött (-fisk) på tre veckor och jag mår hur bra som helst. Däremot låg jag i en säng härom kvällen (läs natten) med två andra tomtar, en äppelpaj och varsin matsked. Vansinnigt mysigt och varför ska man diska assietter när man hängivet kan följa SPD-principen och röra runt i linssoppan med potatisskalaren? För er som inte pratat disk med min mamma så kan jag berätta att SPD står för Spara På Disken, och detta gärna utan någon vidare hygienisk hänsyn om ni frågar mig.
Igår jobbade jag som biljettrivare på den lokala biografen, och tävlade med mitt biljettrivarsällskap om vem som fick riva flest. Vi fick båda exakt 21 stycken små lappar, men jag anser naturligtvis att jag vann eftersom en av mina flurpar minsann hade en liten extra flurp som dessutom tillhört korthåriga bruden i grön anorak, men mina argument godkändes inte.
Något som verkligen fått mig att förstå att jag bor här nu är att jag drar norröver på torsdag, och att jag egentligen känner för att stanna kvar. Men sedan tänker jag på Bellas bruna ögon och kan knappt bärga mig.

In väntan på min karriär inom safaribranschen

Mitt mål är att äta för ungefär 5 kronor om dagen, för då kommer mina pengar räcka åtminstone över vintern tills det börjar bli plusgrader igen. Efter det räknar jag med att skogen är full av nässlor, knaprig bark och kanske en och annan kotte som legat sig saftig under snön. Mina inköp av blodpudding, havregryn och bönor sker inne i lilla byn efter en strapatsfylld promenad längs en liten geggig stig där det enbart med bästa vilja går att gå i bredd, vilket man av någon anledning gör med folk som av någon outgrundlig anledning genast har inträde till bubblan. Att handla mat är kanske inte det mest glamorösa man kan göra, men äventyr väntar bakom knuten om man bara bemödar sig att betrakta dem som äventyr. Hursomhelst, lilla Leksand är litet, idylliskt och har ryktet om sig att vara så straight att det är exotiskt, så gårdagens shoppingtripp var något extraordinärt. Jag hade precis betalat och började knöka ner snabbmakaronerna i ryggsäcken och noterade utan större intresse grabben som bökade runt i sin ryggsäck bredvid. Men episoden under senaste nyårsfirandet, då skoterkillen som kollade så konstigt på mig visade sig heta Hanna, är enbart ett av alla de tillfällen då jag lärt mig att inte dra alltför snabba slutsatser om könstillhörighet. Jag vände på skallen igen, och se var det minsann inte en liten dalmasflata som glodde tillbaka innan hon pallrade sig iväg. Som om detta inte var nog såg jag dessutom två nötväckor utanför mitt fönster imorse, kanske skulle man börja leda fotografiska expeditioner för utråkade pensionärer i tragisk avsaknad av gaydar och ornitologiska talanger.

Hej hopp i rönnbärsskogen

Om ni skulle ta en promenad i Dalarna och plötsligt står öga mot öga med en nästan två meter hög ljuskrona gjord av rönnbär och lite blåbärsris långt uppe i ett träd, så kan ni vara lugna. Det är bara lite folkhögskoleelever som haft projektdagar. Jag hade rönnbär innanför kläderna när jag lade mig på kvällen, och känner det djupa kreativa bubblet inom mig.
I övrigt har jag så mycket roligt för mig att jag knappt hinner äta, plötsligt försvann ikeafläsket, men ikväll blir det nog innebandy (just det) men åter äppelpaj med bisarra mängder kolasås så jag får ordning på min smäckra lekamen igen.

Kom igen Darling, vi glömmer allt annat...

Min osvikliga känsla för nörderi gör sig påmind, och jag kan upplysa om att ungefär halva skolan nu nåtts av meddelandet att vi faktiskt har två olika sorters saliv i munnen där smaklökarna endast lever i 5-7 dagar efter att de efter puberteten ändrar karaktär, vilket leder till att vi då får förmågan att börja uppskatta ting som kaffe, oliver och rödvin. Om det var jag som läckte informationen under verkstadsfesten, och om varenda själ avskräckts från tanken att pussas låter vi vara osagt.
Alltså, mitt nörderi och beundransvärda förmåga att snöa in... Det har tagit mig snart ett dygn att fylla i blanketten så staten bidrar till min blodpuddingstäta diet. Då menar jag inte ett dygn som i att jag gått runt och tänkt att jag borde fylla i den, utan jag har haft papperseländet i min omedelbara närhet, tittat på det, läst igenom, lyft på mina ludna ögonbryn och långsamt bänt ut betydelsen ur de små svarta bokstäverna. Jag har en stark tendens att göra saker mer invecklade än vad de är, speciellt om det är byråkratisk dynga som kan få mig att tro att mitt intellekt inte svävade iväg igår när jag stod i ett moln av thinner och nynnade en passande strof av Nationalteatern. Min allra första riktiga etsning är genomförd med bravur. (Nej Sesskan, den lilla nyckelringen i 9:an räknas inte.)

Dalahästakvinna

Åh. Jag trivs så fantastiskt bra, och det gör fikusen Filemon också. Jag har hängt upp mina röda gardiner, fyllt skafferiet med bönor och lärt mig att klä på mig innan jag drar upp rullgardinen för att inte chockera de tidiga frukostätarna. Settlers is the shit, liksom hela lilla byn, och trots att jag knappt varit här en vecka känner jag mig redan som i slutscenen av Dirty Dancing. Och dansats har det gjorts på ett av bygdens minimala dansgolv, det liksom pirrar av lycka (och svårsmälta sockerarter a'la kidneybönor) i min lilla mage och det är fashinerande hur människor finner varann. Men som vise mäster Gardell sa, vampyrer söker vampyrer och svanar söker andra svanar.
Föresten så tog jag lyra på en flygande kokosboll igår, och metallarna vann den lilla trekampen efter grillkvällen, så nu hänger det en stor guldmedalj ovanför min säng. Jag är supersexig i hörselkåpor, skyddsglasögon och dreadsen fulla med avbitartänger.
Förr trodde jag att all metall var hårt och glansigt, nu har jag lärt mig att järn är skört och koppar är kletigt. Silvret har jag inte vågat ge mig än, men jag kommer nog dit en dag när jag släpper lite på pengarna, peppar peppar. Idag har jag tillochmed kostat på mig att köpa lite ingefära, så nu är vilt krig förklarat mellan mig och silverfiskarna.

Adjöken, adjö.

För att säga adjö till hunden struntade jag i hur mycket jag hade kvar att göra, och packade ryggsäcken och drog ut till ljuva norrlandskusten med hund, mor och tält. Och en toblerone, icke att förglömma! (eller hur Mona S?) Vi myste i höstskogen, dråsade in i huggormar och jordgetingar, morgonbadade och fyllde bajspåsarna med svamp.
Nu är jag åter, och packningen är klar. Mitt liv ryms i fyra flyttkartonger. Jag hetsläste min bok för att få den utläst innan avresa med hunden i knät, och kanske berodde det på att den är så sorglig för jag grät så det skvalade. Eller, så är jag lite mör. För vem kan skiljas från vännen sin..?
Alla som mött mig vet hur mycket jag tycker om min hund. Alla som mött oss tillsammans vet hur mycket vi tycker om varandra.
Vi minns hur det började, minns alla höstpromenader och den legendariska sängen. Och varannat blogginlägg typ. Jag vet att du inte läser det här stumpelumpan, men matte älskar sin snuskboll så mycket.
Men hursomhelst, jag kommer sakna er alla (och om du inte kommit ut som läsare ännu är detta ett utmärkt tillfälle att kommentera och kliva ut ur snokgarderoben genom att säga hejdå). Nu ska jag bara spendera natten med att packa min stereo och tvätta, sedan drar jag stan och gör dalarna osäkert. Men Cheeriliee håller faktiskt ögonen på mig, och med fikusens ivirga uppbackning håller jag gott mod.

...även lagom söt konserverad gröt.

Det händer underliga sammanträffanden ibland, för när jag besviken cyklade genom staden i arla morgonstund eftersom banken öppnade bra mycket senare än vad jag förmodat, tänkte jag plötsligt av okänd anledning på någon som jag inte känner mer än till utseendet tack vare det fantastiska internet där man kan snoka runt hur mycket som helst i geggan. Hursomhelst, plötsligt står kvinnan där, jag hejar, cyklar vidare och den suspekta känslan sitter i tills jag köper en drickyoghurt i väntan på den förbaskade banken, som trots allt inte tog hand om mitt ärende då jag inte hade tid att vänta i hundra år då en tavla skulle leveras till ett nytt hem. Och när vi ändå är inne på ämnet tavlor kan jag ju såhär i förbifarten nämna att två tavlor blev kvar sedan utställningen. De får inte plats i mina flyttkartonger, och även om jag omges av en rätt stor mängd väggar här hemma så finns icke den plats de förtjänar. Hör av er om ni såhär sent omsider känner för ett impulsköp av högkvalitativ bildkonst.

"Imentori" ca 60x50, ramad, akryl på bomullsduk, 600.-

"Möt mig där vi möttes" ca 40x50, ramad, akryl på bomullsduk, 500.-

Jag och min krukväxt

Det har länge känts som en lek som alla är med på när man kramat sina käraste vänner och sagt "Ja men då ses vi på juldagen då", och det var ju inte så länge sedan som jag levde i flyttlådor så det känns rätt bekant. Morgonen började med att jag plockade en regäl mängd hallon i regnet, som sedan blev sylt som ska ätas tillsammans med gröten i en fantasiframtid på en fantasiskola som jag bara låtsas att jag ska till. Under dagen blev det birsta med ett kärt återseende av de gamla jobbarkompisarna, alla mina anektoter om hur saker och ting fungerar i disken drev kanske min shoppingkamrat till vansinne men den interna nostalgin bjöd jag på.
Till saken hör att jag blivit med fikus. Jag kunde inte låta bli, och jag antar att den kommer bli ett substitut för jycken när jag känner för att pyssla om någonting. Den är helt underbar, vi har redan blivit vänner över en kopp med vatten och ett äventyr väntar oss. Kanske är det lika bra att jag döper om bloggen till Min fikus och jag.
Jag vet inte om det beror på att jag numera har en egen potatisskalare, brödkorg och alldeles egen häftpistol (och alldeles egen fikus, icke att förglömma) men precis nu mina vänner förstod jag att det här är på riktigt. Shit.

Dagens tips!

Några idag provsmakade råd om hur man blir på gott humör. Börja dagen med en lite för lång promenad, tänk att det är gott att vara tjock när du äter tårta till frukost och bär mer än du orkar till Myrorna. Åk sedan till en butik du blir glad av, i mitt fall stadens centralaste byggvaruhandel, och köp något billigt du tycker om på rea. Gör en nyttig och god lunch, prata med någon du tycker om och ät några hallon.
Och ja, jag är fortfarande kär i ingenting alls men jag är glad så länge det varar.

Jada jada jada

Telefonsamtal. "Va, har du köpt en ny mobil?! Men, det har du ju inte bloggat om!" Ja, detta underbara internet. Jag försvarar mig dock med att jag var så totalt exalterad över mitt livs första mobilköp att det var världens nyhet där ett tag, så att blogga om det kändes väldigt överflödigt. Ungefär på samma sätt som att det är överflödigt att blogga om Bella (alla jag pratar med brukar få fullständig koll på alla storartade ting min intressanta hund uträttat det senaste dygnet) men det har jag inte insett än.
Hursomhelst är jag nu uppsagd från mitt fantastiska jobb som visserligen gjorde mig extremt upptagen, fet och trött, men jag tänker tillbaka till min tid inom resturangbranschen med tindrande nostalgi. Jag inkasserade dessutom näst sista dagen mitt första kockmärke, nämligen en bullplåt som fräste in ett smäckert märke i späcket över min lilla triceps. De gamla rävarna ser ut som tigrar från axel till fingertopp, så jag kände inte riktigt att en tillbudsanmälan var på sin plats. Ledigheten är inte så ledig som det låter, min kalender är fullklottrad av hejdåmoments och ikväll blir det te på söder med E.
Bara för att det är kul att hoppa mellan ämnen måste jag bara förundra mig över mina besynnerliga äggstockar. Jag går runt med en massa kärhormoner i kroppen och fattar verkligen inte varför, är det regnet mot rutan som gör mig så sprallig och pirrig? Kanske är det här början på mysteriet kring varför jag ända sedan mellanstadiet haft mina stormigaste amorösa perioder i november. Ah, denna ljuva höst.

Ojmenhoppsan

Nu ska vi förtydliga lite saker här, för rykten kan förvränga saker och ting. Jag är inte alls stressad. Nejdå, det är bara det att folk är alltför intresserade att kombinera sin konsumtion av heminredningsartiklar med ätande, och att de kräver sin föda en kvart efter stängning. Så jag sprang bokstavligen in på kassakontoret 30 minuter senare än normalt (efter att ha lämnat min chef till att torka klart montrarna, suspekt känsla) och slog personligt rekord i tjugor; 115 stycken. Min arbetsplats långa korridorer lämpar sig alldeles utmärkt till att träna 60 meter löp på, och varför ska man koncentrera sig på ett klädesplagg i taget när man faktiskt har två händer och kan klämma fast mobilen mot axeln? Jag skulle nämligen på kalas, trots att jag hade korvflott i varenda por, och min droska var beställd till samma tid som jag lämnade in stålarna till hondendärAnna.
Simultankapacitet is the shit, liksom små knökade necessärer, och plötsligt borstade jag tänderna, blödde näsblod och sminkade mig samtidigt på motorvägen norröver (nej, jag var inte chafför, lugn i bussen). Hursomhelst, god tårta och jag vill inte tänka på att den här 18 år långa perioden av pretantionslöst umgänge med de gamla godingarna kanske är... slut? Nu ska jag gå och sova, för min talförmåga är lite som den är och imorgon vill jag inte i villervallan fråga kunder saker som "En senap ketchup fransk korv dressing du vill ha?". Joe goes Yoda.

Mitt barr och jag

Om inte mitt jobb makligt lagt sig i vägen för att jag skulle hittat på något ikväll, så hade det varit passande med ett kalas. Det är nämligen några som fyller år. 86 stycken närmare bestämt.
Som min kära mor uttryckte det så känns det som om jag aldrig varit vanlig i håret, men trots allt så har jag varit såhär snygg i precis 365 dagar, och vilken resa det har varit genom vax, virknålar, kristallkroneprismor och fröjden över att aldrig behöva sig nödgad att tvätta håret. En vecka hit eller dit gör detsamma.Hursomhelst, kära hårkorvar. Ni är varma, praktiska, flexibla och gräsligt stiliga. Jag gillar er skarpt. Tack.

Låt oss se tillbaka. Det började såhär. Seriöst, jag får lite skavsår i min egen identitet när jag ser den här.

Sen blev det ordning på saker och ting. Jag blev en dreadsboll.

Jag hade vita gummisnoddar för att få ordning på tofsarna och kände mig allmänt harmonisk.

Dreadsen blev längre, det blev vinter och plymen blev allt ståtligare.

Här är vi idag, ett år senare sent en kväll då jag trots trötthet känner glädjen över att vara troll.

Hurra!

Kakans brillans mäts i hur många byttor skapandet av den kräver

Något jag beundrar hos min familj är att de litar på att jag klarar mig. För det antar jag att de måste göra, när de plötsligt får för sig att ögonaböj dra till söderhavet, och så blev man en hårt arbetande kvinna med en hund att försörja och klia. En hund som såhär för andra gången i år hjälpt mig förstå varför folk skaffar hanhundar (de blodar inte ner golvet), och samtidigt också fått mig tycka synd om alla vars införskaffade hundpojkar får spunk när min vackra jycke passerar. Hon trånar mot labradorkillarna och känner sig allmänt miserabel den stackars kvinnan. Nej, jag klagar inte på att ha en löptik, det gäller bara att inte ha vita strumpor. Att jag och hon varit på tu man hand ett bra tag nu syns i lägenheten så idag blev det städning av vill jag lova, efter en lunch i skogen med en lockig vän och invigning av mitt trangia. Jag tror att jag är en städmänniska, men det sitter en liten gubbe i mig som säger åt mig att inte dammsuga. Beviset för detta är att jag sällan dammsuger. Jag är mer en moppmänniska, det låter inte lika förbaskat och luktar inte dammsugarpåse i rummet när man är klar.
Köket har också fått sig en genomkörare (utan att jag det minsta uppretad, nämen?) så nu ska jag snöra på mig mitt blommiga förkläde och börja sno ihop proviant inför morgondagens superduperkalas. Det kommer bli en mycket intressant kväll, jag har nämligen en förkärlek till mycket komplicerade småkakor.

What a way to make a living...

Trots att jobbet gör mig trött och otrimmad, gillar jag det verkligen. Hamnar man med roliga personer i disken kan det bli hur kul som helst, och man kan snacka mensfadäser och målade tånaglar när man föder barn (för en gång skull var jag prydast i sällskapet, det händer kanske en gång på år).
Men jag blir trött också, jag råkade fräsa till ordentligt när jag blev ombedd att göra något som jag ändå var på väg att göra och när jag äntligen kom hem hade jag en bultande huvudvärk och ömma fossingar. Bella tog mig ut på en liten kissrunda (hon kissade, inte jag) när besynnerliga händelser inträffade. Face this, jag hade jobbat mig medvetslös, gårdagens smink satt någon annanstans är det det skulle, dreadsen låg i trött knut, jag hade en gammal blev luvis med hål i och var munter som ett åskväder. Trots detta blir jag under blott 20 minuter visslad på, raggad på av tre av varandra oberoende afrograbbar, och tre bilar plus en motorcykel som trycker plattan i mattan i när de kör förbi. Jag förstod ingenting. Ett tag trodde jag att jag var med i dolda kameran, innan jag insåg vad det var. På mina numera solbrända (ja, jag är fortfarande mallig över det) ett resultat av stans höstreor, nämligen jeansen i mitt liv. Det var självklart dem som blev visslade på, och allt föll på plats.

Måleripaus

Ett tag blev jag lite irriterad på mig själv för att jag hamnade här igen, men så plötsligt kom jag på att jag faktiskt gjort en massa nyttigt idag, gjort en massa roligt idag och att jag till på köpet varit jobblös idag, och på semestern ska man bara njuta har jag hört. Till exempel med nyegenkokad hallonsylt som tillsammans med turkyoghurt får mina smaklökar att jubla över att de mötte en så himmelsk kombination under deras blotta 6-8 dagars levnadstid. Just det, använd tungskrapa gott folk. Jag kan idag faktiskt sitta här och slöa med gott samvete, jag orkar inte måla mer eftersom jag lyckats bränna mig i ögonen igen och helst ser på saker som lyser in i min gula fläck utan att jag ska behöva anstränga mig. Föresten, en liten måleri-update. Jag har på min senaste tavla använt horribla mängder orange, klippt duken i ett helt uppåt väggarna knasigt format och istället för minfauner har det börjat dyka upp flatfrippor. Ämen?

Och angående min genomgående sexism. Den är lite som min inställning till amstaffterriers. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att vara mindre cynisk mot merparten av de okända människor som vandrar runt med y-kromosomer i alla sina celler, om jag nu skulle träffa färre av dem som gör mig ledsen och rädd. Dessutom ska jag kanske besöka balettakademin för att sluta högmodigt battla strumporna av karlarna på friskis.

Up and down, up and down, dooown and up!

Det lär finnas människor som får vårkänslor. Jag är lite osynkad och fylls ögonblickligen av pur glädje när de första isande vintarna drar genom de snart gulnande trädkronorna. Kanske är det fler än jag som blir lite trött av omotiverat hurtiga bloggar, om så är fallet kan ni sluta läsa redan nu eftersom det liksom bubblar av årstidrelaterad kärlek och glädje mellan mina revben (fast misströsta inte, jag kommer att kompensera det hela). Framför mig ligger minst 2 månader hösteufori, det hoppar och spritter i hela mig och jag känner mig som en ost på grönbete. Detta trots att jag enligt min kalender borde ha en östrogennivå på noll, men jag antar att det var ett tag sedan min svägerska var här och synkade mina cykler. Närsomhelst börjar jag skratta åt ingenting, dansar mig fram genom lägenheten och öppnar alla fönster. Om ni söker lite underhållning i tillvaron kan jag rekommendera att stalka mig i skogen när jag har träningsabstinens och en perfekt blanding i mp3n, han som gick bakom mig i någon kilometer utan min vetskap hade säkert en intressant promenad. Dessutom är det brädpass imorgon, och mina lårmuskler och jag kommer fröjdas, det finns alldeles för många delicatobollar på jobbet för att jag ska få ro att lata mig.
Dock. Glädjen och sorgen, döden och livet, vandrar tillsammans och verkligeheten kompenserar alltid. Verkligenheten kompenserar alltid.
Fröjden över att ha nästan allt från lägret uppackat är också trevlig, även om ryggsäcken luktar träsk i hallen i väntan på att bli fraktad ner till källaren. Men allt kompenseras; i mitt rum håller jag på att torka smultron så där luktar det himmelrike och änglasvett.

Mjööschjölid´n

Man kan väl säga som så att Norrbotten är vackert, och eftersom jag är en dialektsvamp (visserligen en ganska misslyckad dialektsvamp som bara svamlar till uttalet) har jag mitt verbala jams varit vackrare än någonsin. Nu har jag jag inte bara varit med på mitt tredejeochetthalvte P-riks utan också åkt på läger som både deltagare, rover, funk och ledare. Barnen har varit väldigt glada och spralliga, så spralliga att de första morgonen vaknade där runt 6-snåret och skulle bada. Jag tror att jag sov mest i hela patrullen och har kanske ändå sovit mindre än under ett midsommarläger, weeei. Roligt har det varit, jag har varit uppe i höghöjdsbanor, pratat underbart bred norrländska, njutit av pitemålet, har genomgått paltpremiär, levt rövare på äventyrsbadet under ledarfesten och åkt Space Bowl, den galnaste vattenrutshkanan någonsin. Jag har knarkat djungelvrål och solskyddsfaktor, badat, paddlat kanot (och jag höll mig någorlunda odränkt till skillnad från vissa andra. No names) och förstått att polarmackor inte bara är sanslöst goda med ost utan också med hallonkräm. Dock inte i kombination, så galen är jag inte. Fröjd är att komma hem och duscha och räta ut ryggen efter 8 timmar på bussen, och jag känner att det här var helt fantastiskt.
Scoutläger är bajjamajjornas och sisalgarnets förlovade land, doften av rök, trampat gräs, sovsäck och ljudet av skramlande kåsor. Smutsen som nöts in i huden, lägerropen, lägerbålen (underskatta aldrig glädjen i huvudaxlarknäochtå) och känslan av att förgås när det är hundra grader i sovsäcken när man vaknar på morgonen. Sjunga hela dagarna med barnen och sjunga scoutbönen två oktaver lägre efter att ha skrikit stämbanden trötta. Oboy, sotiga kastruller, surra bord och bära slanor som genom släperiet och byggeriet gav mig grymma valkar i händerna som karvades bort med min egenhändigt dekorerade kniv om kvällarna. Jag vill faktiskt påstå att det var den roligaste lägershowen någonsin, och även att det var mitt roligaste scoutläger genom min karriär som kottätare. Och en fantastisk nyhet; min hud som för det mesta är en polykrom blandning av vitt, rosa, lila och mintgrönt har gått och fått sig en liten bränna som är brun och inte kräftröd. Jag har tillochmed fått bruna ben banne mig.

And suddenly, I knew.

Ibland drabbas man av insikt. Det kan ske på en mängd olika sätt i en mängd olika situationer. Ibland kan man få en harpun i bröstkorgen när man står och borstar tänderna, ibland kan man titta på molnen när den plötsligt dyker upp som ett linfrö ur tandställningen och ibland väcker en plötslig tanke sockerdricka i hela kroppen. Sockerdricka blev det en hel del av igår hos Sesskan som vi gjorde float av och mulade stört mycket hallon och glass, och även om jag bara badat en enda gång i sommar så har jag varit uppe på en höskulle. Dagens insikt har ett visst samband med gårdagskvällen; nämligen att även om jag jobbar mig fördärvad den här sommaren så spenderar jag all min lediga tid till roliga saker med roliga människor som tycker om mig och att jag är väldigt väldigt lycklig. Den insikten slog mig när jag torkade ett bord idag där en barnfamilj spritt förödelse och pastaälgar med köttfärssås omkring sig.
Imorgon bär det av till Piteå, och idag är det 30 dagar tills jag drar söderöver. Det är också 30 dagar kvar med min över allt älskade Bella.
Men jag håller gott mod, för det här årets nya kontakter, sommarjobbet och tisdagen har lärt mig en del om nya vänner och allt kan sammanfattas i: ömsesidig attraktion. Gemensamma intressen och saker att prata om är sekundärt, huvudsaken är att man helt enkelt fantiserar ihop att man passar sjukt bra ihop och sedan bara söker efter sånt som kan bekräfta illusionen. Och allt löser sig, sa han som sket i vasken.

När lugnet blev en sensation

Det är full rulle på mig dygnets alla vakna timmar förutom dem då jag står över vasken med näsblod. Slemhinnorna i mina bihålar uppskattar inte full rulle, men än så länge har jag inte börjat svimma i kassan så jag håller gott mod. Men plötsligt vaknade jag imorse upp till en ledig dag och för att slippa bli inringd slängde jag mig i arla morgonstund på en buss och drog norröver. Sedan jag blev stadsbo älskar jag verkligen att åka buss så det var väl spenderade pengar. Jag älskar också att resa iväg utan någonsomhelst planering med frukt och vatten i ryggsäcken som proviantal försäkring.
Och det är märkligt hur saker löser sig ibland, hur vaga men ack så piffiga kontakter med ack så piffigt hår kan rädda dagen och hur man plötsligt sitter på tu man hand med den vaga kontaktens förkläde och äter hallonsorbet i sommarsolen (som nästintill var obefintlig, men den var där någonstans bakom molnen.) Jag har idag lärt mig mer om glasblåsning än jag gjort under ett helt liv, fått skvaller om både den norra och Falunska flatgeggan och fått go lust att bruka lite civil olydnad här i min egen hemstad. Den nya och svindyra Pollysorten inhandlades och inmundigades, och jag tror aldrig jag skickat så många sms under en dag någonsin. Kanske är det tröttheten som gör det, men jag förstår inte riktigt hur jag kan vara med om så mycket på så kort tid och inte riktigt minnas det såhär efteråt.

Now over to something completly different; ni minns väl den lilla kratern jag fann i min tå? Den har ännu inte försvunnit även om den liksom har blivit mindre och liksom börjat ersätta det lilla lilla tomrummet med hud igen. Min kära mor kom häromdagen med en teori om att det är någon form av svulst som fått för sig att växa inåt. Men sånt är ingen fara, om det nu händelsevis så skulle vara fallet är det lätt som en plätt att pilla ut den med första bästa skalpell eller kanyl. Yey.
Jag tittar på min arma lilla tå med den arma lilla kratern och tycker det verkar obegripligt. Något som också är obegriplig är att det verkar som om jag inte jobbar imorgon. Ämen?

En sån dag... En sån där semesterdag.

Min semester fortsatte i djupa tallskogar norr om stan tillsammans med min snuskboll Bellabing. Densiteten av karamellmoments var mycket tillfredställande, långa promenader i tyst skog (helt utan joggare och okända flanörer, så man kunde pissa i blåbärsriset i godan ro när lusten föll på), jag har ätit ett helt paket keso på mindre än ett dygn, lyssnat på regnet mot taket, grillat champinjoner och haloumi och skissat på anatomiska studier i solskenet. Sommarens första bad genomfördes i den lilla sjön och jag löste korsord tillsammans med en farmor, en kopp te och njutit av alla de praliner som vettiga människor tycker är äckliga i Alladinasken.

Kvällen avslutades med ett underbart Friskispass, med musklerna knökade av kolhydrater studsade jag högre och vildare än någonsin förr, battlade innebandykillen under löpningen och tokade mig. Det var verkligen på tiden, träningen har blivit lidande till förmån för mitt jobb, som i sin tur skapar frekvent närkontakt med "gratis" mandeltårta och delicatobollar, och som det är nu får jag precis plats inuti mig själv och behöver ingen större ekvator. Det var ett kärt återseende efter all denna tid, faktum är att det blivit nya gupp i vägen sen jag cyklade dit sist och de gropar som varit är nu igenspacklade. Tänk vad saker förändras när man är frånvarande.

Holiday!

Två helt lediga dagar och jag har fått mitt livs allra första känsla av semester. Efter tolv timmars välförtjänt slummer mumsade jag i mig en långfrukost med nötter, yoghurt och banan för att sedan vara på toppenhumör inför hundpromenaden. Vi såg en fisk i ån och Bella blev så rädd att hon höll på att kissa på sig. Jag höll också på att kissa på mig, men det var för att jag skrattade så mycket åt min hund. På gräsmattan var det sjukt många starar när jag leifade ner till bibblan i god tid innan jag skulle snylta till mig lite ekologiskt fika.

Jag älskar bibliotek. Jag la vantarna på en bok om kvinnliga konstnärer och ytterligare en liten rackare från genushyllan, så min hög av queera åhdehärhinnerjagsäkertläsaisommarböcker blir allt större och högre.
När jag stod i kön för att låna dessa alster log boktanten ytterst vänligt mot mig. Hon sa hej och uppförde sig som folk i serviceyrken gör mest. Plötsligt är det som om hela tanten pyser ihop som en suffle och får något som närmast kan liknas vid avsmak i blicken. Hon snäser och frågar om jag vill låna om boken som ska lämnas in om ett par dagar. Jag frågar snällt vilken hon menar, och hon grymtar fram "Gay - Life and History". Plötsligt förstår jag att hon förstår att det framför henne står en fullblodshomofil (vilket en undulat skulle kunnat räkna ut efter en titt på mitt lånekvitto) och att hon lägger någon slags värdering i sin nyförvärvade insikt. När jag tar mitt kvitto för att bege mig därifrån med höjt blodtryck och lite rodnad på kinderna möts jag av ett par ihopbitna käkar, rest ragg och en blick som ser ut att vilja tipsa mig var jag kan finna närmaste veterinär.
Men det är klart, jag ska inte gnälla för att människor ser det som någon förbannad rätt att sparka på mig. Jag har ju precis (nästan eller bara ibland) samma rättigheter och skyldigheter som alla andra så länge jag inte håller på och skyltar med mig själv. Å andra sidan tänker jag inte sluta gnälla, för bögljugarskolan är bra mycket jobbigare.
Sådär, nu tänker jag fortsätta min semester.

Moment

Trots att mina tidskomplex inte riktigt släppt bettet om mig, börjar jag åter igen få små karamellmoments. Det kan vara att det plötsligt blommar åkervinda längs vägen från jobb nr1, att det växer smultron längs vägen till jobb nr2 eller att jag börjar fnittra hejdlöst när jag tänker på vad som sades i disken för några kvällar sedan (som det ser ut nu jobbar jag 7 dagar i veckan och har gjort så ett tag, så fnitter eller rosenraseri är mina standardlägen). Andra ögonblick är den hockeyfrilla med mellanportion köttbullar som framkallade ett svettigt astmatiskt anfall, men liksom hon som flörtade med mig från en enhjuling är det en annan historia.
Om jag trivs med att jobba? Joorå, för det första tycker jag att två lediga timmar är guldus, och det är alltid bra att uppskatta sin tillvaro och inte ta den för given. Dessutom gillar jag verkligen när det är full fräs och 400 norskar med skrikande ungar ska ha mat samtidigt, och i disken är det sånt tempo att jag känner mig som en bläckfisk på koffein och vräker gladeligen disk i maskinen och slänger mat, som skulle kunnat mätta alla barn i Afrika, i soptunnan. Tempot är viktigast, så det som hamnar på golvet är ett sekundärt bekymmer i prioriteringen. Fotbad har fått en helt ny innebörd.

Newton har gett terrorismen oanade möjligheter

Jag behöver inte gå på Gatufesten. Gatufesten kommer till mig. I eftermiddags beskådade jag den första illegala picknicken på vår välvårdade gräsmatta, och ryktena genom trappuppgången har nått oss om hur det brukar vara framåt natten framåt helgen. Det verkar som om det kommer bli en hel del skräp och skrän om nätterna, och lite sporadiskt kräkseri och kisseri eftersom det är så skyddat från insyn från vägen. De arma människor verkar däremot vara skyddade från insikt att de då visar sig från sin bästa sida för ett stort antal pensionärer med mycket fritid och en tonårsfamilj. Jag undrar hur pass jag kan zooma med min arma kamera, och funderar på att skaffa mig en liten arsenal av ärtrör och vattenballonger. Allt kan hända från femte våningen.

Working hard for the money

Det är inte så att jag har något med saken att göra, men jag hörde av en liten fågel att de stackars konfirmanderna ur årets EFS-kull våldsgästades mitt i natten av ett gäng synnerligen förvirrade och glada japaner med flaggor, bengaliska eldar och supersmaskig fusksushi som tagit de arma japanerna en 5 timmar att knåpa ihop av kokos och marsipan. Så om du såg ett gäng iförda morgonrockar, fanor och lampskärmar så var allt i sin ordning.

Jag har inte varit särskilt synlig och social på sista tiden, jag jobbar och sliter, och tycker att det är riktigt roligt. Idag under mellisen då barnen mumsade chokladpudding insåg de naturligtvis att den såg ut som bajs, och genast övergick konversationen till att försöka överträffa varandra i uttalanden om äckliga saker.
Följande sade en liten unge: "Jaaa, men tänk en pizza med bebisdregel! Och med grönt slem! Och med grönsaker!!!"
Notera att det sista uppenbarligen var värst.

Och så börjar vi nynna på Vem är du, vem är jag...

Jag är så konfunderad. Varför sover jag okynnesinte? Varför är jag alldeles för mätt? Varför måste jag fara ut till lögdö innan jag kan få frid i sinn? Varför är jag så orolig? Om det nu inte är såna där brudar som jag anar att det är som bor på granngatan, varför springer det andra brudar som ser ut som sådana som jag tror att de är däromkring? Varför har jag tappat alla mina ord till den milda grad att min lilla svarta bok står i bokhyllan sedan två månader tillbaka? Hur kan ett tomrum göra ont? Jag hitttade just något i mina tänder, vad var det? Hur kan man ha så långa dagar med så mycket tid då man hinner med så mycket men att tiden ändå rusar förbi så jag får svindel? Varför var jag tvungen att främställa mig som världens sämsta anställd på jobbet?
Jag har tagit ner tavlorna från Gullgården nu, hur ska jag lösa leveranserna?

Sist men inte minst: Vad är poängen med att prata med samma öppning som man äter med? Är inte det lite opraktiskt?

Räck höger hand din make och vänster hand din granne...

Midsommar firas med midsommarläger, och därmed basta. Jag har ätit alldeles för många 70%Center mörk, druckit te, rantat runt i gräset, spelat maffia och myst med mina underbara vapendragare. Kanske sov jag lite för lite. Midsommar var underbart, jag hade dreadsen i min kalasplym som jag stack in prästkragar i istället för att binda en krans som ändå alltid brukar studsa av under små grodorna. Är det roligt att dansa kring stången? Ja, när vårt nattliga friskispass urartade framåt morgontimmarna skrattade jag så jag gjorde mystiska fiskmåsljud som jag antar indikerade att jag höll på att förgås av syrebrist. (du är heeeeeliiiig!!!) Vi klurade aldrig ut fortsättningen på Hit the Road Jack, och badade inte en enda gång.
Under midsommarnatten gick vi och la oss på det där hygget jag vill plocka smultron på i juli, och efter att ha sovit 7 brudar i ett dubbelrum med 7 blommor under kudden kunde jag konstatera att min tillkommande slafade på madrassen bredvid. Hon tog profetian om att tillbringa resten av evigheten tillsammans med mig med förtjusning.

Min allra första jobbdag är genomförd, jag tycker det är grymt kul så om jag någonsin får för mig att satsa på resturangbranschen ger jag härmed min tillåtelse att ni får stoppa mig på bästa tänkbara sätt. Men jag trivs väldigt bra, jag känner numera en Anna (bruden hade rätt ändå) och det är grymt kul att stå i disken fast jag fått ett grymt perspektiv på det gamla hederliga uttrycket "tänk på barnen i Afrika". Folk slänger rent okristligt mycket mat.
På kvällen blev det utomhusfriskis i hällregnet med två tuffa kamrater, och jag måste säga att man kände sig lite märklig när man rultade runt på gräsmattan och plågade sina muskler medan regnet rann ner i nacken. Det är kul att vara smutsig. Svetten blandades med regn och mascara, och kombade med gräs, lera och sand. En glad 1.78 lång krokofant.

Med trasan i handen och transan i huvudet

Den allra sista lilla pinalen är nu hämtad från mitt kära gamla läroverk (eller den borde kanske inte definieras som lilla eftersom tavlan är närmare en meter lång), om jag nu inte kommer få något klassikerdiplom att hämta ut det vill säga. Det är sommar nu, tror jag, och jag är helt min egen fram till hösten. Underlig känsla, liksom att jag, med illusionen att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand i evinnerlig tid, börjar känna ett behov av social samvaro. Tack och lov är det midsommarläger inom en mycket snar framtid, med regelbundna mattider, bad nere vid havet och känslan av daggvått svalt gräs under fötterna när man smyger omkring om nätterna. Det kan bli hur bra som helst.
När jag blir ledsen och nervös bakar jag. När jag blir arg och fly förbannad städar jag som en annan vettvilling. Nu är jag arg, dock utan att vara uppretad. Man vinner alltid på att sublimera sin ilska till något konstruktivt. Jag protestlänkar i förbifarten till den här mannen, och kan nöjt konstatera att efter att ha läst budbärarens bröllopsspecial kan man utan att riskera hälsan slicka grundligt på varenda yta i vårt kök (första gången jag skrubbat en micro). Förutsatt att man har tillräckligt med saliv.

Brum brum brum...

Jag älskar verkligen intensiva dagar. (Inte hetsiga dagar, utan intensiva, finns en viss skillnad där.) Morgonen började med ett skvaderbesök vilket kändes väldigt suspekt, men där fanns varken berlock eller klassikerdiplom att hämta, inte min fd mentor heller för den delen vilket förklarar avsaknaden av de två första tingen. När jag kommit hem igen och vallat runt min ystra retriever bytte jag mina kängor eftersom jag uppenbarligen ändrade mig igen, och köpte hux flux ett par supersulor och ett värstingtrangia på mellanskillnaden. Hem och vända igen, slänga i sig det sista av studentmaten som inte hamnat i frysen, och sedan full fräs ner på stan igen för nu skulle det bli åka av. Halvvägs ner i trappuppgången inser jag; "Nejmen? Kanske ska man ha leg på uppkörningen? Och mitt pass som gömmer sig hos en vän efter studentfesten, så lustigt." Det visade sig att passet befann sig i en låst lägenhet med beboerskan ute i spenaten, så en kvart innan uppkörningen insåg jag och min kära körskolelärare att nu var paniken nära. Men tack och lov för mobiltelefonen, full fart upp på söder, jag anföll vännens hyresvärd ute i sin trädgård, hittade passet, slängde mig in i bilen, gasar precis lagom mycket och svänger in till vägverket exakt på utsatt tid. Phu.

Sen på kvällen var jag med på mitt första utomhusfriskis. Det var en upplevelse, och det kom två pensionärer som ställde sig i buskarna en bit bort och kollade på oss genom en kikare när vi rultade runt på den geggiga gräsmattan. Smuts och svett är uppfriskande.

Hur det gick med uppkörningen? Tja, det första jag gjorde var att glömma blinken när vi körde ut från vägverkets parkering. Om det gick ändå? Tja, såhär på kvällskvisten tog jag och Bella en liten biltur alldeles på tu man hand till sidsjön där vi satte oss i blåklockorna på en liten äng, mumsade jordgubbar och njöt i sommarkvällen.

Där de härliga lagrarna groooo... HURRA!

Så var det gjort, och jag växlar mellan känslan av lättnad och belåtenhet, till vemod och nostalgi, för att tillslut hamna i ett tillstånd av förundran över att den här låtsasteatern som alla spelar med i inte verkar ta slut. För inte har väl jag tagit studenten? Är det sant att jag redan har kommit hit?

Champagnefrukosten blev mer en jordgubbsfrukost i duggregnet, mysigt värre och över förväntan, och det var inte ens jag som orsakade de första fläckarna på de vita brallsen, vilket jag är jag rätt stolt över. Lunchen var trevlig även om ES hamnade i skarven mellan slut buffé och påfylld buffé, och jag höll på att sätta äppelcidern i halsen när jag lite hastigt och lustigt fick ett stipendium för en fabulös studieinsats. (dvs tillräckligt mycket blod, svett och tårar. Eller inte så himla mycket blod, utan mest salthaltiga kroppsvätskor. NaCl.).
Mentorstiden var söt, alla skrev superfina saker i min mössa som de kanske inte menade, men jag fick en blomma från en liten kvinna som jag faktiskt tror menade det hon sa. Och det darrade lite i lilla hjärtat.
När vi sprang ut i hällregnet tänkte jag mer saker som "Det här gör jag bara en gång", "Ser jag lagom glad ut?", "Hörs stämmorna?", "Paraplyerna ser ut som en hord av jätteskalbaggar", och slutligen "Var i hela fridens namn är min familj?". Jag fick blomster kring halsen, även lite nallar och en banan, kramades så det stod härliga till och blåste avskedsbubblor till Klick för att minnas borderlineSpjuffs glada dagar. Det var knappt 10 grader varmt, chaffisen blev väl vetelängdssugen och körde inte alls lika långsamt som i början framåt slutet så färden ner mot stan var det tredje kallaste tillfället i mitt liv. Jag kommer verkligen att minnas min studentdag hoppas jag.

Hemma blev det tårta och en massa trevliga människor stövlade förbi, och jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna så många lyckönskningar och förträffliga presenter. Jag drog tre varv på buffén och hade dansmusklerna fulla med energi när det framåt kvällen drogs ner mot stadshuset. Det var roligt, men jag förfasade mig högljutt över att det närmaste man kom vatten i baren var ramlösa. Kom på såhär lite efteråt att jag mest rumblade runt med naturvetare, men jag antar att jag på sätt och vis hör till deras folk.

Dagen efter körde jag mot förmodan den bästa körlektionen i mitt liv, vallade runt släkt uppe på utställningen och firade scoutvänner. Blev apatrött ungefär samtidigt som jag insåg att jag skulle på studentfest, men brist på lojalitet förflyttar dig ner till mänsklighetens drägg, så efter en kopp te uppe på söder pallrade jag och E oss en aning sent mot centrum. Där var inte mitt folk och min flock, och eleverna på stadens största läroverk har inte ryktet kring sig att kunna uppföra så efter att ha spanat in läget en halvtimme blev det te här hemma. Det blev vansinnigt mycket te, och vansinnigt mycket prat och slutligen en madrass på golvet med mer nattligt prat. Jag tycker så synd om alla som missar kombinationen te, prat och natt. Vi avslutade vår frukost vid 3 på eftermiddagen.

Är det verkligen sommar nu? För det är svinkallt och regnar, och nu ska jag motivera mig till att bege mig ut och kuta i regnet. För man måste flåsa ur skallen ibland från alla bryderier och istället stöta och blöta min tårtstinna kroppshydda.

Bildbloggerier

Ett tag tänkte jag nästan skriva en bild säger mer än tusen ord, men sedan insåg jag hur töntigt det var så jag säger istället att det är tröttsamt att läsa men roligt att titta.

The lärarmiddag

Champagnefrukost and studentdag



Adjöken. Adjö.

Och så var det bara tre dagar kvar.

Det bara tultar på 300 knyck på livets motorväg, jag är berömd och lärarmiddagen innehöll allt som det är brukligt att lärarmiddagar innehåller, på gott och ont. Ett dussin nya blåmärken införskaffades, en väldigt söt vän med mylittlepony-röst efter lite dricka minglades med och jag kände mig ruskigt piff i håret. Bild kanske kommer när jag får tillbaka min kamera från en kovlandsby där klassbrudarna (vissa med lite huvudvärk och illamående, stackars människor) spenderade fredagen på en altan i den ljuvliga försommarkvällen. Jag grillade blodpudding, vi skrattade så vi grät och låg framåt småtimmarna allihop i samma säng, fes i kapp och fnissade. Under lördagen vallade jag barn och drack saft, och om du var en av dem som möttes av en tvättäkta pirat i full sjörövarmundering på en röd tantcykel så var det bara Joe som var på väg hem till kojen efter lite äventyr på de sju haven. Jag älskar att klä ut mig.

Framåt gårdagskvällen blev det bytis med hermanbrudarna, jag blev av med en klänning, ett par jeans, en tvål och tjafs, men inkasserade en väst, en luvis, lite köksgeråd och en pocket. Köksgeråd kan komma väl till pass, i höst kommer jag laga alla middagar själv i ett dalsländskt kök med ett gäng andra studenter som antagligen kommer bli vansinniga på mitt köksstäderi. Snålheten kommer slå rot på allvar, visste du att blodpudding bara kostar 8:90 på Ica? Jag knaprar knäckebröd i sympati, börjar fnula på hur jag ska lösa hurtighetsfrågan och kommer önska mig tortillini, tamponger, tonfisk och tandkräm i födelsedagspresent. Leksand, metallformgivning, herre min skapare.

Time to say goodbye

Något jag verkligen tror på är rak kommunikation, annars står man där i matsalskön och får senare skämmas för att man är en velande ananas.
Och när inte kommunikationen fungerar så är det kanske dags att ifrågasätta relationen. Suck. Vi har varit genom så mycket du och jag, så många minnen och så mycket vi varit med om.
Du har funnits trogen vid min sida i så många år och löst så många katastrofer, meddelat mig om glädje och sorg och tålmodigt skickat så många sms med knorrande knappar som ingen annan har. Du lät mig klistra dig full med klistermärken och har aldrig trillat av pinn trots så många fall mot hårda ytor då jag inte lyckats fånga dig. Men vi har kommit till en fas då det inte fungerar längre. Ditt batteri orkar inte mer, och ditt T9 börjar bli senilt, och de andra barnen vill inte vara mina vänner för att du ser lite annorlunda ut. En sorglig kväll. Jag har så svårt för avsked.

Kära Nokia 3310. Jag kommer alltid minnas dig. Adjö. Tack för allt du gett mig.



Att ärva elektronik is the shit.

Hipp hurra för Swiffer!

Maken till effektiv dag var det länge sedan jag genomlevde. Under morgonen hann jag samtidigt som jag åt frukost rama den sista tavlan, namnge alla alster, häfta upphängningstrådar och packa hammaren. Under förmiddagen spelade jag och mina underbara nyfunna psykvänner in en film från scratch till produkt under blott en halv förmiddag, eftersom mitt nya jobb (mmhm, oh yeah) hindrar mig från att närvara vid den betygsgrundande redovisningen. Senare hängde jag mina mästerverk och visuellt bråte uppe i Gullgården, övningskörde och var sedan tillbaka till skolan för att färdigställa en uppgift och skrev en fem sidor lång dansanalys, samt sammanställde en liten lista för mina alster, kollade in två folkisar till, bråkade med skrivaren och åt upp min sista delicatoboll. Nu är jag hemma igen och klockan har precis slagit fem.

Det gäller att spara in på den tid man kan. För det första är bloggerier stört onödigt men trots det en aning avkopplande och terapiande. Sedan omsätter man studier av en kär väns matvanor i praktiken; dvs äta mjuka saker som makaroner så man slipper tugga. Något annat som sparar två minuter, och är både mysigt och underligt, är att borsta tänderna och rasta hunden samtidigt.

En tragisk dag

Morgonen började med att dansa vilt och galet i bildsalen med mina kära estetkollegor, skrämde slag på de stackars ettorna (eller så glodde de bara snett på de stackars treorna) och so far so good. Sedan började det knaka i fogarna, och efter att min körskolebil tydligen var sjukskriven spenderades lunchen i horisontalläge på soffan. Få hjärtat över fötterna igen. Resten av dagen praktiserade jag min märkliga förmåga till vad jag kallar baklängesgråt, men mösspåtagningen var, trots promillehalten hos dem som inte riktigt kommer minnas den, lite kul fastän att jag såg ut som en springer spaniel.

Och min analys som jag förfasat mig över en tid nu är klar, det är fantastiskt hur långt man kommer på små vita tabletter och socker. Men är det IG så är det, skiten är över nu och jag klappade mig på låret hela vägen hem för att berömma duktiga modiga mig. Modig och modig, notera att jag började svettas som en galning av att spika upp hbt-tavlorna i Lilla Galleriet i förrgår, jag förstår inte varför jag gör saker som jag inte vågar. Så ja, mitt PA sitter uppe nu på skolan, gå och glo vettja.
Jag har tavlor som inte är ramade för jag har en så god framförhållning, men alla älskar Alice och jag tror jag lyssna på henne och spika lite resten av kvällen. Sova blir det nog runt samma tid som när man tultade runt i halksockar, då ingen parkett i världen kunde få ens snabba små fötter ur kurs.

Mhm, oh yeah.

Här har vi koll minsann!

Ett tag var jag panikslagen över allt som skulle hända idag, men efter ett par pinsamma scenarion då jag stövlade in 24 timmr för tidigt kunde jag nöjt konstatera hur skönt det är när saker och ting inträffar en dag senare än vad man trodde. Senare framåt eftermiddagen förstod jag att jag trott att det varit i onsdag i väldigt många timmar. Inte sådär som man funderar i några minuter vilken dag det är eller känner fredagskänsla på en tisdag, det här var lite värre.

Gårdagen spenderades på klipporna på Alnöns södra udde då vi bestämde oss för att friluftsakvarella och ha knytkalas. Jag har ätit ungefär 13478 delicatobollar och skulle bli rysligt fet om jag inte tränade som en galning. Jag har verkligen ingen som helst kontroll när det gäller käk. Vi hade väldigt trevligt och jag har fejjan full i fräknar. Kvällen avnöjts på Hedbergskas lilla estetshow med en kär EFS-brud som alltid är så snygg i håret, arma kvinna.

Vår klass har aldrig varit särskilt framgångrika i klassikern, men vi som bryr oss brukar ha väldigt roligt, vi är showiga så det stänker om det. I T8 tränade vi nyss på att skräna poplåtar, härligt härligt, och ni får se hur politiskt inkorrekta vi kommer vara på torsdag. Fast jag funderar att skriva en skylt som ursäkt för vårt moraliska förfall.

Mmm...

Det är fantastiskt hur två mvg:n kan stilla stormen i en liten students arma hjärta, i alla fall för en liten stund. Om jag blev klar tidigt eller helt enkelt inte förstod att jag hade mer att göra låter vi vara osagt, men den soliga eftermiddagen spenderades i stilla förundran vid en liten sjö norr om stan. Bella badade och glodde på kanadagäss, jag glodde också och blev märkligt nog nästan lika blöt som hon. En av oss ska fara till östersund i helgen och låta domare klämma på sig för att visa sin exemplariska extreriör med kärlekshandtag, som beror på för många frolicar. Den andra kommer sakna sitt lilla snusko.

Imorgon blir det kalas här hemmavid, och det gäller att ha bokat sin kvadratdecimeter på balkongen eller vardagsrummet. Morgonen ska dock inledas med ett försök att få ordning på sig själv och försöka att inte bli fullständigt uttråkad på det planerade yogapasset. Nästa vecka blir det full fräs igen, och jommen bara så att ni vet dårå.
Nu är det snart dags att se Orlando, och har jag föresten sagt att jag bakar chokladbollar i världsklass?

Epilog

Det var den allra sista uppvärmningen till Ovan där. Det var de allra sista armhävningarna till Fredrik Åkares ballad, allra sista skutten till en oanständig schlager som alltid får mig att le och den allra sista sluthetsade twisten som får skosulorna att vissla. Jag kommer aldrig mer att träna på skoltid.

Jag borde heller inte blogga, utan skriva mitt hemprov som jag inte har någon som helst koll på. En berömd högstadielärare gav mig en gång beröm för mitt analytiska sinne, men för nuvarande kan jag inte ens begripa vad uppgiften går ut på. Skolarbete är egentligen en lek som heter Gissavadfrökenvillhöra.
Trött. Sockerbrist. Men efter alltför mycket akademiskt psykologispråk dimper jag rakt ner i en halvseriös genusanalys på det fantastiska internet och jag kan inte riktigt sluta fnissa.

"Män har slagits mot varandra i större eller mindre skala på alla kontinenter i alla tider och de har utövat våld mot kvinnor, barn, naturen och snart sagt alla varelser här på jorden."

Wrrromm...

En hektisk helg till ända, och det kändes inte som om det var optimalt läge för att passa vilda ungar ute i bergeforsen hela lördagen. Men jag smet in till stan och glodde på galenpannorna som frös i sina små kreationer i väntan på balen en stund, och mina vänner var snyggast av alla.
Ännu en premiär har skett, jag har ruckat mina principer och käkat smarrig jättemacka på det oetiska mackhaket som fyller halva IN med en plågsam odör som får mina öronhår att krusas.

Full fräs som sagt, men jag koncentrerar mig på att ta mig upp ur sängen i levnadsdugligt skick om mornarna, och försöker somna så lugnt och stilla som det bara går om kvällarna, sedan hoppas jag att det löser sig tiden däremellan. Även om jag känner mig en aning porös och skör under dagarna gäller det bara att hålla hjärtat över fötterna och dra ner luften i lungorna igen. Det gäller bara att vara effektiv, som när jag skrapade ihop en studentoutfit på mindre än 40 minuter i Sveriges fulaste köpcentra några kilometer norr om stan.
När man är trött, rädd och stressad känns det inte heller alls lika motigt att studenta ifrån tillvaron, vilket minskar framtidsångesten dramatiskt. Dessutom har jag en sån där dag då man bara känner sig ful och meningslös, men då känner man sig heller inte social och kan helhjärtat gå in i rollen som fullblodspluggis och slipa sina betyg. Humöret blir inte heller bättre av att jag har träningsvärk i tungan. Det är uppenbarligen ansträngande att läsa godnattsaga för sig själv på finlandssvenska.

Mission impossible

Jag känner mig en aning... besvärad. Drar man runt två timmar effektiv tid på stan i jakt på något så okomplicerat som ett par normala vita jeans och ett par snygga svarta bralls, tycker man att resultat borde uppnås. Men icke. Jag vill inte ha långkalsongsjeans, mina vader har klaustrofobi och jag vill inte se ut som Kalle Stropp. Som Linda sa, hur svårt kan det va?
Men jag hann i alla fall konstatera att världens snyggaste och för stora linne på rea inte var snyggt med svart linne under heller, och att jc:s omklädningsrum är patetiska. Det finns liksom ingen poäng med en dörr om den ändå är för liten för dörröppningen i fråga, eller så är den där decimetersglipan något som bara finns i min fantasi. Vad vet man?

Det gick så långt att jag knatade in på tantaffärer, men icke heller där hittade jag några bralls som föll mig i smaken. Däremot hittade jag en skjorta som inte alls passar sig på studenten, men jag var så frustrerad och kall om händerna så jag kände för att shoppaholica lite. Och på tantaffären hade de helt fantastiska provrum, vinröda mattor, kristallkronor, både pall och massor av krokar. Jag kunde ha bosatt mig därinne.

Jag går sönder.... Östersönder.....

Ibland får jag inget riktigt grepp på tillvaron, jag nosade på min vaniljbodylotion som varit på språkresa till stockholm ett tag, och fick en sådan där underbar luktitusflashback från december då allting var väldigt nice och jag var galet förföljd av vanilj. Samtidigt känns det inte som om det var jag som var med under de där märkliga veckorna, och när jag läser igenom mina gamla psykologianteckningar för att fräscha upp min inre psykoanalytiker undrar jag vem jag var när jag skrev det här. Vem skrev det? Jag? När då? Hur är jag säker på att det var jag? Och sen blir det väldigt existenciellt och jobbigt.

Roliga dagar just nu, det händer grymt mycket. I torsdags var vi bildare till Östersund, som visade sig vara en tokig stad. Ett tag trodde vi att vi andats in för mycket bränd salvia nere i bildsalen, men efter en stunds grubblande insåg vi att det var staden som lutade och inte vi. Mycket märkligt. Liksom att nynna på Prästgatan och samtidigt gå på Prästgatan. I Östersund har de väldigt dyrt fika, häftiga utställningar och vissa byggarbetare ler väldigt inträget mot en. En del av dem är uppenbarligen flator. Hursomhelst invarderade vi också ett loppis, och jag köpte världens vackraste kakburk för ynka fem riksdaler. Den ska bli kakfylld den dag min kropp lyckats rena mig från den hiskeliga mängd deg som slank ner under Hermans småkaksbak.

Såg ni någon med retriever som kånkade runt en 20-kilos säck med hundfoder runtom i Birsta i lördags så var det jag, och börjar min mor skälla så beror det bara på att hon olyckligtvis råkade krydda sin äggröra med hundsaliv, men det är som sagt en halt annan historia.

En epok går i graven...

Plötsligt kommer jag inte befinna mig en halvmeter upp 7-8 timmar i veckan längre. Hon är nämligen klar. Ack, min ljuva fagottspelerska. Föresten, jag är inte särskilt kortväxt av mig, så vart ska man ha en målning som är nästan 1,5 meter hög? På balkongen?

Hm.

Jag fattar inte varför min myelinhaltiga neoronklump säger upp sitt uppdrag att producera endorfiner, dopamin och serotonin så fort det blir lov. Tack och lov finns det gospelkvällar med gitarrister som kan få min vision om att musiker är triviala att lossa lite i kanterna, det finns vänner som slänger in andra storlekar i provhytterna och äter kladdkaka i gröngräset med en, och en hund som drar ut en på skogs- alternativt kvällspromenader, alternativt jaga duvor på torget. Så jo, det lättar upp emellanåt, trots att jag börjar bli grymt less på att spendera nätterna ugglandes och dagarna sovandes, och egentligen känner jag mest för att kräkas.

Kvällen spenderades spexgloendes och övningskörandes i kovland, jag längtar hem och tänker nostalgigråta en skvätt innan kojskrypningen.

"Våren heter Sven"

Har det varit såhär mycket ståhej kring valborg alla år och hur har jag i så fall kunnat missa det? Plötsligt ska folk börja äta sill och bry sig på allvar, men jag antar att det är ett resultat av besudlingen av första maj som inte får köra sitt eget race i år. Hursomhelst ska jag avnjuta kvällen med en festis i yllevantarna stilla begrundande brasan med manskörens hyllning till Sven ljudande över geggamojjan och över Alnöns nordligaste lilla brasa. Tradition. Men jag var en smula mindre besvärad andra år då hunden inte skulle lämnas ensam, inga dreads fanns som kommer lukta rök en månad och man levde i illusionen om att alla hade det lika trevligt som jag eftersom alla mina vänner också drack festis.

Dagen spenderades i grönskan utanför mitt lilla hyreshus, med hund, en klimatsyndig ramlösa och min nya hysteriskt roliga bok. Jag funderar seriöst på att låta porta mig från bokhandelns reor, det här kommer sluta illa. Mina axlar är brända, jag har gräs i håret och en spindel försvann i urringningen, men det är liksom sånt som hör till. Still, jag är lite bekrymrad. Eller nej, inte bekrymrad, men jag har en smula pur ilska i skorna. Inte för att något inte står rätt till med världen, utan för att jag helt enkelt känner att jag fortfarande är lite arg. Utan att det är något fel med det. Tur är att min fantastiska Sesskan inte bara skickar peppsms mitt i natten och ger insikt om hur vansinnigt mycket döda hudceller man får bort med bodyscrub, hon har dessutom en gång i tiden lärt mig säga fula saker på tyska. Det innebär att jag kan vara lite arg i min förnöjsamhet och säga en massa fula saker utan att få svart tunga eftersom jag i grund och botten inte förstår vad jag säger. Tänk så det kan ordna sig ibland.

Bjäbb blubb bjupp... Min vokabulär för tillfället.

Tänker så det knakar på hur jag på bästa sätt ska belöna mig, för det här har varit en makalös dag. Det är inte så superdupervanligt att köra halkbana, ringa läskiga samtal och borra tre hål i bissingarna på en och samma dag. Det där med borrande gör att jag inte kan sno ihop en kladdkaka och belöningsmumsa på, jag känner mig lika stram och fin i käften som en slö sankt Bernhard. Jag kommer aldrig någonsin mer äta godis.

"Ge mig ett digestivekex, annars dör jag!"

Livet är fullt av alla dessa outgrundliga frågor. Som till exempel, varför beger sig fem normalt funtade flickor ut i skogen med 15 kilo packning vardera? Eller något som är ännu intressantare, varför gick snön upp till ljumskarna när vi faktiskt bara begett oss en handfull mil norrut?
Fast jag har hört att det är nyttigt att röra på sig lite innan frukost, vilket förklarar varför vi tog oss både ner och upp igen över en sandnipa för att fylla våra kastruller med trocaderofärgat åvatten. Både jag och kusinen tyckte att smaken var mycket tillfredställande, med en fin avrundad mossötma, välbalanserad mineralhalt och förutom en aning bottengrums var plasket av bästa sort. Andra frågor var, om det nu är så kopiöst mycket älgspår och älgbajs (jag har umgåtts för mycket med min hund), vart var älgarna? Det hade vi nog fått reda på om inte Wilmer jagat iväg dem precis innan de tänkt sticka ut sina lurviga mular ur buskagen. Hur mycket kalorier kan man trycka i sig? Mycket. Vart går leden? Den som visste det.
Andra frågor som aldrig lär besvaras är; hur dum är man om man väljer sax i stensaxpåse mot en hund? Fast Wilmer hade iochförsig ett ess i rockärmen och tog oss allihop.
En av oss plurrade i en bäck, en blev less och en av oss blev hejdlöst förälskad. Kanske har vi alla fått kräftpest. Men? Men är den beryktade Lökkvinnan? Välbevarade är hajkeriernas hemligheter.

Full rulle

Vi stryker tips nummer 4, ger man sig in i konversationer som man inte vet hur man ska klara av resulterar det bara i att man gör bort sig. Just det. Andra lärdomar jag tagit tillvara idag är att ståltråd och metrev inte är snällt mot vare sig fingrarna eller tålamodet, och att man inte ska stå på stegar om man har hål i byxorna.

Jag vet vad ni alltid går och funderar på. Nämligen; Hur uppnår man på bästa sätt panik? Börja med att satsa alldeles för mycket tid till ett nationellt prov som man egentligen inte behövde plugga till, lägg ner tid till en utställning som inte kommer äga rum på flera veckor, läs psykologi B och ha en PA-redovisning imorgon (13:00 i Blackbox, jajamän). Sen är det bra att åka på hajk imorgon eftermiddag.

Det bästa av allt är naturligtvis att blogga om oredan.