In väntan på min karriär inom safaribranschen

Mitt mål är att äta för ungefär 5 kronor om dagen, för då kommer mina pengar räcka åtminstone över vintern tills det börjar bli plusgrader igen. Efter det räknar jag med att skogen är full av nässlor, knaprig bark och kanske en och annan kotte som legat sig saftig under snön. Mina inköp av blodpudding, havregryn och bönor sker inne i lilla byn efter en strapatsfylld promenad längs en liten geggig stig där det enbart med bästa vilja går att gå i bredd, vilket man av någon anledning gör med folk som av någon outgrundlig anledning genast har inträde till bubblan. Att handla mat är kanske inte det mest glamorösa man kan göra, men äventyr väntar bakom knuten om man bara bemödar sig att betrakta dem som äventyr. Hursomhelst, lilla Leksand är litet, idylliskt och har ryktet om sig att vara så straight att det är exotiskt, så gårdagens shoppingtripp var något extraordinärt. Jag hade precis betalat och började knöka ner snabbmakaronerna i ryggsäcken och noterade utan större intresse grabben som bökade runt i sin ryggsäck bredvid. Men episoden under senaste nyårsfirandet, då skoterkillen som kollade så konstigt på mig visade sig heta Hanna, är enbart ett av alla de tillfällen då jag lärt mig att inte dra alltför snabba slutsatser om könstillhörighet. Jag vände på skallen igen, och se var det minsann inte en liten dalmasflata som glodde tillbaka innan hon pallrade sig iväg. Som om detta inte var nog såg jag dessutom två nötväckor utanför mitt fönster imorse, kanske skulle man börja leda fotografiska expeditioner för utråkade pensionärer i tragisk avsaknad av gaydar och ornitologiska talanger.