Milstolpar

Förra veckan föll första vårregnet och jag tog första vårspringet i skogen. Idag rann första stressrelaterade arbetsprovsnäsblodet.

Om att överrumplas av en årstid

Jag sprang upp till övervåningen och knackade på hos min kära kollektivgranne för att fråga om denne ville ta en promenad. Vi tog på oss jacka, halsduk, tumvantar och huvudbonad, såsom vi alltid gjort under våra promenader de senaste månaderna. När vi kom ut chockades vi svårt av solen, värmen, asfalten, pippifåglarna, det strilande tövattnet från taket och inte minst av krokusarna som hunnit halvvägs trots gårdagens minusgrader. Helt knäppt. Ett practical joke från självaste moder jord.

Vinterregn

Jag trivs väldigt bra i Värmland. Men det känns som om det är närmare till Norge än till Sverige. Man är för långt bort. Och någonstans där utanför lever folk sina liv. Ibland lever de inte sina liv. Ibland tar livet slut, ibland alldeles lagom men ibland alldeles för tidigt. Någon som jag egentligen aldrig lärde känna vaknade inte upp till dagen som grydde imorse.
Jag vill vara någon annanstans nu. Jag vill hålla en älskad vän i handen, koka te och gå en promenad i en värld där någon inte längre finns. Under trädtoppar och moln och snö som ser ut precis som vanligt. Fast ingenting är som vanligt. Någon har lämnat oss. Jag har svårt att hantera min egen sorg, kanske därför är jag känsligare för andras. Det är mars och det regnar idag.

Personer

Personer som tar tv-kontrollen och slår på text-tv två sekunder efter att de anslutit sig till ett sällskap som sitter och ser en film. Personer som tror att det är frid och fröjd att spela musik med kass ljudkvalité på kollektivtrafiken. Personer som ser densamma som en förflyttningsbar latjolajbanlåda. Personer som inte märker att de blockerar en dörröppning. Personer som tror att det är helt okej att tända ljuset i ett rum där femton personer redigerar bilder och uppenbarligen trivts med att ha det nedsläckt. Personer som tycker att det är helt normalt att vara med på kalaset och sedan avvika lagom till disk och städning. Personer som inte får det minsta magont av att krascha gemensam egendom. Personer som inte automatiskt dividerar antalet kakor med antalet närvarande.

För övrigt har vi livligt diksuterat huruvida sterilisering är lösning på alla världens problem.

Full rulle

Arbetsprover, jada jada jada, you know the song. Dock har jag lyckats tajma in slutspurten med dessa med en kurs i kulissmålning, vilket innebär att jag meckar med mina alster från arla morgonstund till solnedgång, varefter jag spenderar kvällar och delar av nätterna i Arvika med att måla en scen med alla dess falluckor och bryggkanter. Kul, men stundtals vet jag inte om jag ska gråta av trötthet eller somna på stående fot. Dock var mitt postfack helt överfullt och belamrat igår, brev och paket knökade med roliga nyheter och ett arbetsprovsöverlevarkit från lilla frugan.
När jag blir stressad blir jag rysligt kreativ. Kreativ inom helt andra saker än det jag förväntas göra, igår skrev jag en folkvisa om en flicka och ett lejon. Och så blir jag glömsk och sinnesförvirrad. Imorse skulle jag kissa. Jag satt i godan ro och nynnande frenetiskt på min lilla visa då jag började fundera på om jag utfört mina kisseriplikter. Jag kom inte ihåg. Hade jag kissat eller inte? Jag fick lov att titta efter, och jo det hade jag, så det var bara att dra upp brallorna och fortsätta jobba.

Efter att ha väntat i 364 mansdagar, äntligen!

För första gången i år vaknade jag av att solen strålade rakt på min morgontrötta nuna. Jag visste genast att idag är en särskild dag. Internationella kvinnodagen. Vilken dag. Jag har varit alldeles upprymd, mitt självförtroende har fullständigt flödat. När jag utan fruktan kastat mig ut i diskussioner utan tydligen inbjudan, skrattat högt och försvarat min plats i matkön så ekade det här i mitt huvud: "Det är faktiskt internationella kvinnodagen idag. Så idag tänker jag baske mig inte förminska mig."
Kvinnodagen är så sjukt viktig och betydelsefull, vad än gnällspikar med komplex vill hävda. Den är så viktig att jag slutar lovsjunga den ungefär här. Fattar ni inte vad jag menar kan ni vidga era referensramar genom att läsa Bitterfittan av Maria Sveland eller Fittstim, lära er grunderna i feministisk teori och förstå att "fria val" är fria på samma sätt som att bära jeans är ett fritt val. När ni ändå har speedat upp era hjärnkontor på högvarv kan jag passa på att påminna om att transsexuell och transvestit är samma sak precis som ett övergångsställe och en zebra är samma sak.

Helgjobb

Alla mina skolkamrater är hemma på sportlov medan jag sitter kvar på skolan. Det är tomt och rätt mysigt. Jag hade tänkt att jobba så svetten sprutade den här veckan, men ack så jag misstog mig. Istället har jag haft söndag varje dag, visserligen jobbat men inte med den frenesi som jag hoppats, utan mer som en koalabjörn eftertänksamt tuggar sin eucalyptus. Dessutom har jag fullständigt missbrukat begreppet mellis, har ätit kanske hundra stycken om dagen. En gång i tiden levde jag ett intensivt liv, kanske är det därför som jag blivit så fenomenal på att gå runt och skrota. Påminn mig om att jag inte ska jobba hemifrån när jag växer upp. Påminn mig om att jag inte klarar av att befinna mig i närheten av knäckebröd, keso, te, fil, müsli eller honung dito stor sked.
Men nu baske mig ska ingen mellis komma in i denna vackra kropp förrän vettiga grejjor är utförda, sådeså.

För att skog och bröd ofta är det bästa

Ingenting gör mig så stabil som att gå i skogen och sedan gå in och baka bröd. Det har jag gjort idag och inte vilket bröd som helst, utan ett bröd som hädanefter kallas Knäckebröd á la Karlsgården.
Du behöver: 50 gr jäst
4dl vatten (37grader)
1dl olja (gärna hälften raps, hälften oliv)
1 tsk salt
1dl oskalat sesamfrö
1dl linfrö
1dl solroskärnor (något hackade)
2msk honung
5dl grovt rågmjöl
3 dl vetemjöl+4dl till utbaket
Krydda med tex kummin, kardemumma, kanel, koriander, bittermandel, ingefära, basilika.

Arbeta ihop alltsamman till en stadig deg, låt jäsa 10 minuter. Kavla ut tunt till decimeterstora bröd, nagga och låt jäsa på plåten några minuter. Grädda i 200grader i ca 5-7 minuter, men det varierar så passa noga! Svalna på galler utan duk, förvara luftigt första dagarna så brödet blir helt torrt och knaprigt! Supergott till det mesta, och man kan variera med olika kryddor, frön och nötter allt efter vad man har hemma. Enda nackdelen är väl att man blir lite bortskämd, efter att ha knaprat sånt här knäckebröd till mellis smakar vanligt industriknäcke som frigolit. Tjo!

"You can take my life but not my lack of enthusiasm"

Det här hade kanske varit ett helt okej beteende om jag varit svårt sjuk i influensa. Eller en katt. Eller om jag hade varit en blöt liten fläck, en väggbonad eller en hög med slem. Dock ser läget ut som så att jag är en spänstig, frisk och vital 20åring. Då är inte riktigt lika okej att ligga orkeslös i en soffa medan dagen lider mot kväll, och det mest konstruktiva man gjort är att fisa lite för att förhindra magknip.
Hur ska man hinna leva när tiden går så fort, samtidigt som den ter sig vara obegränsad så länge som man är livet? Det kommer bara mer och mer tid, och ingen kommer straffa mig för att jag struntar i den.
Det är så himla mycket jag skulle vilja göra och hinna känna. Men en konstnärlig svacka som aldrig verkar ta slut ligger och skräpar överallt, och snart kommer våren då man åter igen ska slitas upp med rötterna och gråta sig fördärvad över det liv och den familj som skapas på folkhögskolor men slutligen tas ifrån en. Det enda jag känner mig riktigt inspirerad till just nu är lite knäckebröd. Men. Det är kanske helt okej att det är såhär ibland.