"You can take my life but not my lack of enthusiasm"

Det här hade kanske varit ett helt okej beteende om jag varit svårt sjuk i influensa. Eller en katt. Eller om jag hade varit en blöt liten fläck, en väggbonad eller en hög med slem. Dock ser läget ut som så att jag är en spänstig, frisk och vital 20åring. Då är inte riktigt lika okej att ligga orkeslös i en soffa medan dagen lider mot kväll, och det mest konstruktiva man gjort är att fisa lite för att förhindra magknip.
Hur ska man hinna leva när tiden går så fort, samtidigt som den ter sig vara obegränsad så länge som man är livet? Det kommer bara mer och mer tid, och ingen kommer straffa mig för att jag struntar i den.
Det är så himla mycket jag skulle vilja göra och hinna känna. Men en konstnärlig svacka som aldrig verkar ta slut ligger och skräpar överallt, och snart kommer våren då man åter igen ska slitas upp med rötterna och gråta sig fördärvad över det liv och den familj som skapas på folkhögskolor men slutligen tas ifrån en. Det enda jag känner mig riktigt inspirerad till just nu är lite knäckebröd. Men. Det är kanske helt okej att det är såhär ibland.