skip to main |
skip to sidebar
Spenderat morgonen med att laga mina byxor, möjligtvis är jag bäst i världen på att slita mina brallor sönder och samman. I eftermiddag kommer jag titta till utställningen en sista gång i goda vänners lag för imorgon tas den ner minsann.
Det händer ibland att jag är lite stolt över min förmåga att resa med liten packning, med förvissningen om att tandborste, rena underbyxor och skissblock är allt man behöver. Imorgon åker jag till huvudstadens Pride och min packning ser ut såhär 25 timmar innan avresa. Hm.
Jag vet inte vad jag gör för fel, men mina jeans luktar alltid konstigt. Hela jeansen, från linning till den lätt söndertrampade byxbensfållen (det besynnerliga fenomenet har alltså inget med några eventuella väderspänningar att göra) luktar alltid lite instängd, fuktig, söt jordkällare blott någon dag efter att ha lämnat tvättmaskinen med dess 40 grader och grummetvättmedel. Alla mina jeans. Alla tre så att säga. Något som gör mig ännu mer förvirrad är upptäckten att nydiskad delicatoboll som ångande plockas fram ur diskmaskinen luktar helt fantastiskt, tänk vad jag lär mig mycket på jobbet.Nu när vi ändå är inne på lukter tillkännager jag här Bellas nya bajsrekord, 7 korvar i en och samma laddning, en helt fantastisk prestation! (som jag dock inte hoppas blir någon vana eftersom vanliga bajspåsar är synnerligen klent tilltagna för dylika tillfällen.)Att hålla isär olika sinnesförnimmelser är inte min grej och anser därför att gårdagskvällen luktade synnerligen ljuvligt, efter varsitt varv i stora vida världen sammanstrålade gamla fina gänget och hade knytis. När jag blir gammal och senil kommer jag antagligen ständigt älta om de gamla goda tiderna när unga flickor samlades för kvällsvard, sjöng bordsbön och fnissade natten igenom. Att de unga flickorna mest fnissade åt bajs kommer möjligtvis falla i glömska, men ack vilka vackra minnen som skapas när vi träffas.
Tro´t eller ej, men häromdagen när jag körde till jobbet skulle jag skicka iväg ett litet paket innehållande min gamla fina 3310 (känns fint att den under sitt sjunde levnadsår får ytterligare en ägare) så vandrade jag in i en liten livsmedelsbutik 2 mil utanför staden och fann en skatt av friterade potatisslantar med en exellent kryddning. Ikväll blir det kalas minsann framför staffliet.Eftersom jag inte vill att min hund ska tyna bort medan jag jobbar som en häst spenderar hon dagarna och jag nätterna ute i stugan hos farmor, det är så mysigt med tallskogspromenader och kvällsdopp med vänner på visit. I sann kanalisera-anda vill jag också tillkännage att all uppvaktning på min namnsdag imorgon uppmuntras vänligt men bestämt.
Först trodde jag att det var åska. Sedan trodde att de höll på att riva upp asfalten nedanför mitt fönster. Sedan insåg jag att man i dånet kunde särskilja en välbekant rytm, och sedan brölade en kvinnlig stämma loss. Pensionärerna ovanför spelade Lily Allens ljuvliga Fuck You så högt att bladen på min krukväxt bokstavligen darrade i takt. Fantastiskt.
Ledig dag. Jösses. Trodde det var ett skämt när jag i morse vaknade och upptäckte glipan i min filofax. Härligt, jag har bestämt att jag bara ska göra saker jag känner för idag, det första var att äta en kalasfrukost med efterrätt, duscha och sedan lata mig framför datorn. Det finns knäppgökar som tycker jag lever en synnerligen dekadent livsstil genom att ha en liten fruga att ringa godnatt varje kväll, och eftersom jag inte vill att någon ska vandra runt i en illusion kan jag nog göra dem till viljes just idag; genom att ägna en dag till inte aktivt försöka förbättra samhällsklimatet, inte skölja ur mjölkpaketet innan jag källsorterar det och kanske till och med slå på stort och konsumera en smula. Oj oj oj. Till er som inte heller känner för att göra något vettigt på en stund kan jag rekomendera en underbar kanadensisk blogg, men eftersom den kanske inte passar sig för nazister och annat löst folk som naturligtvis läser min blogg kan jag även som alternativ rekomendera att dricka lite flädersaft. Sådant blir man klok av har jag hört.
...nyhet på hemsidan! Eftersom det kan ta ett tjog timmar att måla ett alster, samt en evighet innan jag får för mig att fota eländet, kan jag stolt presentera processbloggen som kommer höja uppdateringsfrekvensen några hundra grader.
I början av juli tänkte jag att jag minsann inte skulle jobba så himla mycket, att min tid på jorden med fötterna i gröngräset är viktigare än pengar. Vilket skämt. Det tog tre dagar innan mina lediga dagar besudlades av arbetspass, och trots att jag kommer bli väldigt nöjd när lönen kommer (+ att jag är så sjukt bortskämd som faktiskt har ett jobb) så längtar jag efter tid. Jag längtar efter kvällar med symaskinen, staffliet, hunden, te, frugan eller kanske bara stirra in i en vit vägg och tänka lyckliga tankar. Jag längtar efter att inte ha ont i halsen efter en miljon kvittrande tacksåmycket och vardetbraså? och enmellanköttbullarmedvitlöksbrödochchokladbit. Stämplar in vid lunch varje dag, och är hemma sent, det är helt makalöst hur få timmar jag har att spendera på roliga saker och mitt sociala liv är en öken. Tack och lov att man har en fader som fick för sig att fylla femtio, gårdagskvällen var en sprudlande mix av mängder av trevliga bekanta, tårta, upptåg och för första gången förstod jag verkligen verkligen charmen med jättestora middagsbjudningar. Bella var föresten helt fantastisk på att mingla.
"Kära OLWNu har den punkten nåtts då jag slutligen måste få veta. Saken är den att jag är fullständigt och oåterkalleligt beroende av era franska-örter-chips (som inte kan ersättas av något annat) men till min förskräckelse har jag börjat upptäcka att dessa har blivit allt svårare att få tag på. Ni kan knappast ana hur lycklig jag skulle bli om ni kunde se efter vilka återförsäljare av denna magnifika chipssmak som finns i min hemstad Sundsvall, för jag vet knappt vad jag ska ta mig till.Håller ni på att ta ur franska-örter ur sortimentet? Skicka en låda av dessa underbara men ack utdömda varor så lovar jag att göra en hejdundrande PR för er som med god marginal motsvarar era utgifter för detta. Med de allra vänligaste och hoppfullaste hälsningar //Johanna, franskaörterberoende i ur och skur "
Sommarens hårda kneg har till slut börjat, hur nu det uttrycket kan vara logiskt på något plan. Ju längre bort från jobbet jag är desto trevligare känns tanken på att gå dit, men väl där börjar jag tänka tankar som grundar sig på att pengar är synnerligen oviktigt och att jag hellre är fattig än får en odefinierbar sista sommar som tonåring. Fast å andra sidan, för två veckor sedan var jag 200 spänn minus, vilket innebär att jag till slut skrapade min vita mjuka mage mot bankruttens skrovliga botten och det var ingen trevlig upplevelse. Tack vare min förmögna hårt arbetande och slutligen konstköpande kvinna tog jag mig upp till ytan igen.Upp till ytan kommer man oftast, speciellt om man är nere i sömnens trygga djup och någon slags gatufest befinner sig utanför huset. Extra irriterande är det när delar av gatufesten befinner sig i hallen mitt i natten, men det är en annan historia. Nu flyr jag från eländet, så snart jag borstat tänderna och bytt strumpor är jag redo att springa ner till tåget som ska ta mig till hufvudstaden, där vet de i alla fall hur man uppför sig.
