Kort notis om kultur och om att tolka krönikor till sitt eget syfte

I den lokala tidningens kulturdel finns idag en underlig liten krönika med rubriken "Om jag ändå var en lesbisk kvinna". Vit heteroman beklagar sig över att han är så tråkig och om han vore en iransk, lesbisk kvinna i exil så skulle han (citat) "sitta i morgonsoffor och diskutera allt möjligt som jag inte hade någon koll på och sälja hundratusentals exemplar av mina starka och avslöjande, men ändå varma och djupt mänskliga romaner" (slut citat).
Nog begriper både du och jag att krönikan i sin helhet syftar på hur tråkiga vita heteromozzarellamän i kultursvären är, och det är ju en oklanderlig slutsats, men ovanstående stycke som inleder krönikan väcker mitt medlidande. Lille bubben... Stackars stackars dig. Ja tänk att kulturvärlden är så erbarmligt missunnsam mot sådana som du, undanskuffad och förödmjukad av denna kulturelit, denna homogena maffia av blatteflator som härskar över varje kvadratcentimeter i Sveriges mediautrymme. Stackars stackars dig.

I väntans tider

Antagligen tjoade jag lite för högt när jag stämplade ut från jobbet sista gången för i år, det blev liksom lite för lite ironi i det tjoet. Den här jobbsommaren har varit värre än de andra när det kommer till folk som är knäppa i huvudet (eller knäpp ei hövve som vi säger i fikarummet nu när dialekten smugit sig tillbaka) och senaste trenden i mina försök till konflikthantering är att slå på testbilden med tillhörande pip och vara nästan till lags. Visserligen ger jag intrycket av att vara hjärndöd men det är det värt för att slippa att ideligt bryta ihop i omklädningsrummet. Sammanfattningsvis har jag varit bussigt mot sommarens gröngölingar, i vanlig ordning ätit på tok för mycket strunt (för som jag redan nämnt har jag fri tillgång till delicatobollar) och kommit till insikt att folk som inte kan äta utan servetter är sjuka i huvudet.

Snart byter jag stad. Det ska bli så fantastiskt. I slutändan spelar det ingen roll hur det blir, för såhär i väntans tider har jag varit så himla glad över den där skolan jag ska gå och den där staden som ska bli min att det redan nu är värt det. Redan i helgen ska jag på mitt livs läskigaste äventyr, och helgen efter ska jag roa mig med volentäreri på Göteborgs Feminist Film Festival, och så har jag en dejt. Eller nja, 8 dejter. Det är nämligen så himlarns många Friskis&Svettis-lokaler som finns där i sörlandet, och... Ja, jag har inga ord, hösten är bara en stor härlig tårta jag snart ska få dyka ner i.

Födelsedagsbarn

VAD VI ÄR GLADA IDAG FÖR VI HAR FÖDELSEDAG, VAD VI ÄR GLADA IDAG, HURRA HURRA!!
Kära Dreads. Tre år och det känns som om vi alltid varit tillsammans. Jag var halv innan jag fann er. 85/83 är ni lite beroende på hur man räknar, och alltid lika klädsamma och trygga. Varma och vattenabsorberande i alla väder och om någon är kompetent att skriva mina memoarer så är det ni.
Eller som min bror sjöng vid middagsbordet: ...ja må det leva uti hundrade år, javisst ska de leva uti hundrade år! Och när de har levat, när det har levat och när det har levat uti hundrade år, ja då SKA DE TVÄTTAS, ja då ska de tvättas ja då ska de tvättas uti hundrade år! Och när de har tvättats, ja när de har tvättats, ja när de har tvättats uti hundrade år, ja dååå skaaaaa deeee toooooooo....ooorkaaas.......jaa dåååå ska de..... tooooorkas.....

Krasch boom bang

Häromdagen råkade jag nästintill välta en vagn med gravad lax på jobbet. 20 av dem föll i tur och ordning mer eller mindre mjukt rakt ner på min högerfot och krossade mina metatersalben. Vissa laxtallrikar gick i tusen bitar, andra klarade sig oskadda och min högerfot skiftar nu något i blått, vilket antagligen värmer min arma moderatmorsas hjärta.
För att passa på att härda mig lite uppsökte jag en plats där massor av främlingar kunde få hoppa lite på min arma fot, så jag köpte biljett till Urkult i sista minuten. Trevligt att vara på en plats där dreadsvegetarianer är i klar majoritet. Fantastiskt gott luktade det också. Jag flängde runt och hejade på gamla bekanta, åt pastasallad i gröngräset, lät mig förtjusas av den förtjusande Nina Ramsby och så dansade jag, massor. Fördelen med att åka på festival alldeles ensam är att man inte riskerar att de närstående ska behövas skämmas över en när man äger dansgolvet i dubbeltakt. Sedan blev jag medlem i Amnesty (trots att jag alltid grips av panik när värvare ler sitt värviska leende) och dansade till Dag Vag. Där drabbades jag också en ögonblicklig förälskelse i den sötaste flatan jag sett på år och dar. Vi dansade med lite försynt ögonkontakt men eftersom jag är en lam fegis och eftersom redan nämnda moderatmorsa antagligen läser min blogg slutade historien där. Ack, aldrig kommer vi mötas igen.
Sedan körde jag hem till residenset i Bollsta genom Ångermanländsk sommarnatt i vilken jag även sov som en liten prins i väntan på mitt stadsbyte. Bävrar i min lilla låda vad jag ser fram emot den här hösten.

Sommarrapport som skulle kunna haft mer substans

Något jag verkligen sörjer är att jag är så förskräckligt hjälplös när det kommer till motorer och datorer. Om jag hade lyckats installera en drivrutin till min flashiga telefon hade ni fått ett saftigt bildbloggsinlägg nu. Men nej, jag tröck in skivan i dataskrället och den säger att den inte kan installeras. Vad gör man då? Jag har ingen aning. Jag tycker att allt borde installera sig själv. Tack och lov tänker jag inte köpa mig en egen dator, skyller på den fruktansvärda elektronikindustrin.
För några veckor sedan skulle jag tanka. Jag hade ingen aning om hur man fick upp tanklocket, så jag fick fråga den lilla blonda bruden i kassan. Hon kunde naturligtvis, jag var antagligen inte hennes första inkompetenta kund.

Igår träffade jag Gudrun Schyman på stan och fick hennes autograf, och idag var det internationella queerdagen på jobbet. Flator, feminister och så misstänker jag att jag uppfattade en pikant liten FtM. Gött. Men när jag inte jobbar försöker jag sticka norröver till stugan. Där äter jag lika mycket skräp som när jag jobbar (men snart har det grott klart i mitt trädgårdsland, då blir det andra bullar!) och så tittar jag på sjön. Sedan ror jag i den, doppar mig i den efter en tur i skogen och sedan pustar jag på balkongen. Där skriver jag och precis som alla andra somrar läser jag Ensamhetens Brunn från alla håll samtidigt. Den är så vacker att man smäller av.