I väntans tider

Antagligen tjoade jag lite för högt när jag stämplade ut från jobbet sista gången för i år, det blev liksom lite för lite ironi i det tjoet. Den här jobbsommaren har varit värre än de andra när det kommer till folk som är knäppa i huvudet (eller knäpp ei hövve som vi säger i fikarummet nu när dialekten smugit sig tillbaka) och senaste trenden i mina försök till konflikthantering är att slå på testbilden med tillhörande pip och vara nästan till lags. Visserligen ger jag intrycket av att vara hjärndöd men det är det värt för att slippa att ideligt bryta ihop i omklädningsrummet. Sammanfattningsvis har jag varit bussigt mot sommarens gröngölingar, i vanlig ordning ätit på tok för mycket strunt (för som jag redan nämnt har jag fri tillgång till delicatobollar) och kommit till insikt att folk som inte kan äta utan servetter är sjuka i huvudet.

Snart byter jag stad. Det ska bli så fantastiskt. I slutändan spelar det ingen roll hur det blir, för såhär i väntans tider har jag varit så himla glad över den där skolan jag ska gå och den där staden som ska bli min att det redan nu är värt det. Redan i helgen ska jag på mitt livs läskigaste äventyr, och helgen efter ska jag roa mig med volentäreri på Göteborgs Feminist Film Festival, och så har jag en dejt. Eller nja, 8 dejter. Det är nämligen så himlarns många Friskis&Svettis-lokaler som finns där i sörlandet, och... Ja, jag har inga ord, hösten är bara en stor härlig tårta jag snart ska få dyka ner i.