Krasch boom bang

Häromdagen råkade jag nästintill välta en vagn med gravad lax på jobbet. 20 av dem föll i tur och ordning mer eller mindre mjukt rakt ner på min högerfot och krossade mina metatersalben. Vissa laxtallrikar gick i tusen bitar, andra klarade sig oskadda och min högerfot skiftar nu något i blått, vilket antagligen värmer min arma moderatmorsas hjärta.
För att passa på att härda mig lite uppsökte jag en plats där massor av främlingar kunde få hoppa lite på min arma fot, så jag köpte biljett till Urkult i sista minuten. Trevligt att vara på en plats där dreadsvegetarianer är i klar majoritet. Fantastiskt gott luktade det också. Jag flängde runt och hejade på gamla bekanta, åt pastasallad i gröngräset, lät mig förtjusas av den förtjusande Nina Ramsby och så dansade jag, massor. Fördelen med att åka på festival alldeles ensam är att man inte riskerar att de närstående ska behövas skämmas över en när man äger dansgolvet i dubbeltakt. Sedan blev jag medlem i Amnesty (trots att jag alltid grips av panik när värvare ler sitt värviska leende) och dansade till Dag Vag. Där drabbades jag också en ögonblicklig förälskelse i den sötaste flatan jag sett på år och dar. Vi dansade med lite försynt ögonkontakt men eftersom jag är en lam fegis och eftersom redan nämnda moderatmorsa antagligen läser min blogg slutade historien där. Ack, aldrig kommer vi mötas igen.
Sedan körde jag hem till residenset i Bollsta genom Ångermanländsk sommarnatt i vilken jag även sov som en liten prins i väntan på mitt stadsbyte. Bävrar i min lilla låda vad jag ser fram emot den här hösten.