Som Boye sa...

För även om jag mest känner mig som slasket som rinner längs med gatorna denna gråa decemberdag så vet jag att imorgon blir det Livskraft, ska bli ruskigt skönt att dra till Umeå (alla dreadsflators naturliga hemvist) och bara vara ett par dagar. Ännu vet jag inte hur jag tar mig dit, men om Gustav Vasa tog sig till Mora på skidor med en stav på mindre än nio timmar så ska jag väl klara av att lifta längs E4:an. Oändligt är vårt äventyr.
Så idag blir det packande. Strumpor? Check. Sovsäck? Check. Busspengar? Check. Gardera sig med Prideprylar till tänderna och ta med GodLovesFagströjan? Check.

Eller vänta.. Sa jag någonting om att bara vara? Joo, det kanske jag gjorde, men jag ska nog hinna med att vidga begreppet JesusälskarALLAbarnen till nya dimensioner.

Den här kvällen ska jag försöka tämja min skenande nyårsklädselsångest och fundera över hur man på bästa sätt bekämpar världens största finnes framfart i fejja. Tandkräm? Liniment? Hagelbössa?

Och så plötsligt var det julafton

Första gången någonsin som julen firades med familjen allena, och första gången någonsin jag ätit mig knökmätt på ett julbord. Jag är utan tvekan sämst i världen på att äta julmat, eftersom varken klägg eller död gris faller damen i smaken. Men i år tänjde vi på traditionerna (körde över dem med svans och allt närmare bestämt) och jag fick min vitlök, lax, champinjonsås och oliver. Vi fick alla en trivsam stund runt matbordet och pratade om varbölder, varpå vi oundvikligen kom in på finnar och slutade väl någon annanstans i biologins fantastiska värld innan vi slog oss ner framför Carl Bertil med fler kakor än hunden orkade stjäla.

På senare år har jag upptäckt tjusningen med Midnattsmässa, och eftersom vi är en mycket diciplinerad familj drällde vi in i GA strax efter utsatt tid. Något som också var satt var kyrkan, men vi är inte bara slarvputtar utan också erfarna kyrkare och letade oss uppåt (visste ni att det finns en toalätt i långt upp i kyrkans vindlande torntrappa?) och slog oss ner vid organisten. Men jag tassade ner igen, man har ju gjort bra mycket konstigare saker för att titta närmare på en blond mohikan än att gå en trappa ner.

Nu påbörjas den tre veckor långa restätningsperioden. Hurra...

God Jul!

Hur jag blev jag, the true story

En mycket trött Joe efter en mycket lyckad dag hetssitteruppe eftersom man ska utnyttja jullovskvällarna om man är lite dum i huvudet. Jag sällar mig till den skaran just nu på grund av mitt tvivelaktiga leverne. En väldigt seg kväll och jag har väldigt tråkigt, så tråkigt att jag kollar upp vart Borlänge egentligen ligger och googlar på mig själv. Men ska man slå ihjäl sin värdefulla tid på väg mot den inte särskilt undvikliga medelåldern kan man ju passa på att vara lite identitetsökande. Jag ska nu fnula ut vilken stereotypisk, ytliga och banala människa jag egentligen är innerst inne.

Nörd
Jag har blivit instängd på toaletten
Jag har glasögon
Jag har byxorna över naveln
Jag har blivit kallad tönt tönt
Jag har bra betyg
Jag har tandställning
Jag tänker inte mycket på mitt utseende
Jag har mindre än 2 kompisar
Jag tycker shack är roligt

Fjortis
Mitt utseende är mitt liv
Jag använder brunkräm/brun utan sol året om
Folk har kallat mig korkad
Folk har kallat mig fjortis
Jag lyssnar på remixade babyröster
Jag festar varje helg
Jag röker
Ifall jag tycker att någon är ful, säger jag det högt, helst så att personen hör
Jag är dålig på grammatik

Emo-kid
Jag lyssnar på emo
Jag är piercad
Jag har svart hår
Mina block i skolan är nerkladdade med låttexter/dikter
Jag gråter ofta
Jag har snelugg
Jag spelar i ett band
Jag använder kajal/eyeliner
Jag har blivit kallad emo

Brat
Nästan alla mina kläder är märkeskläder
Jag tar aldrig bussen
Pappa betalar
Jag åker utomlands varje år
Jag spelar golf
Jag har blivit kallad snobb/brat
Jag har blivit kallad korkad
Jag posar på mitt klassfoto

Ghetto-kid
Jag använder keps varje dag
Jag använder stora munktröjor
Jag har häng
Jag har ett kompisgäng som jag hänger med varje kväll, gärna bakom snabbköpet
Jag använder ord som "din mamma", "mannen" och "yo" serijöst :S
Jag hälsar på mina polare med en dunk i ryggen
Jag lyssnar på hip-hop
Jag hamnar ofta i bråk

Datanörd
Jag skriver cya istället för see you
Jag spelar WoW
Jag säger lol, brb och omg IRL
Jag är inne på datorn varje dag
Jag vet vad roflmao betyder
Jag är nästan aldrig ute
Jag har mörka ringar under ögonen när jag är trött

Vi kan nu alltså konstatera att jag är en spännande mix av allt. Eller att jag inte är någon alls. Eller så är jag bara jag, utan att någon annan kan dra en definition om mig identitet. Nehää men det där sista lät väl lite uppåt väggarna, jag är naturligtvis en nördig hiphopbrud och nu ska jag gå och göra slag i saken med att förverkliga mitt nya jag, YO!

Jag älskar min hund. Del 1

Är det en installation? Eller möjligtvis en säng?
Vem vet. Det är ju kul att hon är kreativ i alla fall.

Jaktlycka

Jag satt här på min smäckra bak och försökte i sjudande ilska knåpa ihop något som skulle kunna likna en krönika, lyssnade på Coldplay och Thåström, och drack äckligt te eftersom de goda sorterna naturligtvis är slut dagen till ära. Och naturligtvis kan ingen stava, alla är kattmänniskor och ingen inom synhåll är snygg i håret. Ni fattar läget liksom.

Då. Ett tassande mot golvet i vardagsrummet, aningens lågfrekvent och kanske lite mer smygande än det brukar vara.

*tass tass*
*GLUFS*
*svälj*
*host*

Notera att detta var ljud som faktiskt hördes in till mig, och när jag kikar in i vardagsrummet far hunden ut till hallen med en farlig fart. Det var den sockerkakan det.

Morr, usch, ajsing.

Vissa dagar har liksom lite grus i systemet och så många käppar i hjulet att man skulle kunna försörja ett fotbollslag av pensionärer. Jag tyckte ett tag att det skulle vara lite trevligt med sovmorgon så jag skulle hinna tvätta innan skolan, men av någon mystisk anledning som till synes verkar vara att någon kom in och vattnade mina blommor OCH akvareller mitt i natten så blev antalet sömntimmar inte så många som önskat.
PA-målningen blir inte som jag vill ha den, konstnärlig frustration på hög nivå, och imorgon är det seminarium som jag inte ser fram emot sådär överdrivet mycket. Och det som skulle kunnat utvecklats till dagens trevligaste ögonblick, eftersom konkurransen var det nämaste obefintlig, stördes av att min lilla nos sprang läck och blodade ner golvet i bildsalen. Det där med att lyckas vara social är nog inte min grej trots allt.
Och när mitt screentryck sket sig totallt blev jag less. Då tar man en promenad med kusin och kvinnohunden, innan dagen ska avslutas med hetsplugg och intagande av kalvfärs. Om jag inte svimmar innan dess. Då skulle man ju få sova i alla fall.

Mmm, döda tomten...

Hemma, sjuk som ett mycket litet djur och tänker spendera dagen i min säng. Mys. Dock önskar jag att det var Sesskans säng, men eftersom jag antar att hon inte vill bli nersnorad nöjer jag mig med 90cm. Och ingen har en sån snygg säng som jag, så den är förlåten att jag knappt får plats i den.

Såhär het kan man vara om man är sjuk, nyvaken, osminkad, tröstäter skumtomtar och har upptäckt kamerans fisheyefunktion.

Mingelbruden bekämpar parasiter...

Jag har alltid sett mig som en inavlad inbunden norrlänning när det gäller sociala tillställningar, men de senaste dagarna har jag varit en mingeldrottning utan like. Jag har skämtat, fnittrat och diskuterat med vilt främmande människor smidigt som en liten oljad utter. Och jag tror tillochmed att det har varit trevligt. Om det bara är tillfälligt orsakat av att sömnbristen mjukat upp mina blockeringar vet jag inte, men kanske är det något som jag genom hårt arbete tränat upp för livet.

Och jag gjorde det. Matildas häxbrygd rinner i detta nu genom min tolvfingertarm där den spjälkas med galla och andra trevliga safter, så tunntarmens villier ska kunna utföra sitt jobb och transportera vitlöken till bacillerna i min hals. Varför är vitlöken så effektiv?
Min naturvetenskapliga hjärna gör snabbt upp en hypotes om att det kanske har med vanlig hederlig fitness att göra. När bacillerna får i sig vitlöken får de så dålig andedräkt att de omöjligt kan hitta en kamrat som är villig att reproducera sig. Då dör de ut. Som mammutar.
Fast då räknar jag inte med att bakterier förökar sig genom mitos celldelning, och att det antagligen är virus som huserar i min hals.
Så den enda som luktar vitlök just nu är jag, så imorgon är kanske inte den bästa dagen att försöka föra mina gener vidare. Ur ett rent naturvetenskapligt perspektiv.

Säg, dansar homot?

Jag vill inte bli sjuk, och är lite orolig för att min hals bråkar så vansinnigt. Därför sitter jag i detta nu och plågar i mig en hel vitlöksklyfta, är tyvärr för lat för att ge mig på Matildas universaldryck med honung, mjölk, vitlök och ingefära. Det kommer jag kanske att ångra.

Att dansa är sådär obehagligt pirrigt innan, men när man väl kommer igång är det riktigt roligt, även om man önskar att det inte skulle vara så varmt. Jag VET att jag slänger med benen när jag dansar, men det är mycket roligare så, och som estet känner jag det inte som att jag förväntas uppföra mig som folk. Man blir överaskad också, Adam var en gud på att föra, jag behövde inte ens tänka på vart jag satte fötterna, det var bara att hänga med. Och varför ska man bjuda upp när man istället plötsligt kan bli grabbad om handleden och komma upp på dansgolvet med någon spännande som uppenbarligen vet hur man slänger runt en tös på äkta buggmanér? Att jag kanske inte hängde med hela tiden är en världslig sak, och kan man skratta åt eländet är det ännu trevligare än att faktiskt lyckas sätta fötterna på rätt ställe. Och nej, rubriken uttalades aldrig IRL, men jag har inga intressanta reflektioner kring mitt PA och känner att jag måste leva ut mina dagliga provokationer.

Jag har också funderat en del kring mina bildliga kostbryderier. Kanske kan man käka knäckebröd vid sidan om den där lilla pralinen man vill sätta tänderna i utan att ha en aning om vilken fyllningen är. För man kan ju utnyttja livsmedel på olika sätt, man behöver inte vara taskig mot morgonmackan bara för att man trycker i sig en toast på kvällen. Eller? Frukost och kvällis är faktiskt helt olika måltider.

Joe vs pralinen

Gårdagskvällen spenderades på Piccolos luciavaka, där snuskiga mängder mozarellaost, tomat och oliver inmundigades. Och pingstvänner är ju rätt trevliga så länge de inte ockuperar ens vänner till vansinnesmingel. Plötsligt händer det, man sitter i en vildsint konstdiskussion med en främling och har hux flux tussats ihop med en androgyn snaggad brud som kan tänkas ställa upp som modell i ett PA som tultar framåt i en trevlig fart. Bildsalen är mitt hem, och jag vill aldrig därifrån.


Kvällen avslutades i min säng halv ett. Klockan 04:40 ringde väckarklockan, och Joe tog ett spänstigt skutt upp på sovsrumsgolvet, gjorde några upphopp och sjöng att morgonstund har guld i mund. Eller nästan.

Hursomhelst inledde jag min karriär som säsongsarbetare en smula medvetslös klockan 05:50 i ett kontor på Grus&Betong, med lucialinnet oknutet utochin, med glorian på sne och utan midjeglitter. Citat: "Nejmen oj, jag är ju alldeles naken!" Ibland är det bra att vänner håller reda på en. Även att vi inkasserade chokladasken of doom.

En bild säger mer än tusen praliner.

Pralinkniven.

Ett ljus tänds i våra ögon.

Suck, chips eller inte chips, det är frågan...

Det tar ungefär 8 minuter att gå nerför Baldersbacken. Gör man det med en Sesskan hinner man bikta ur sig det mesta, vilket sannerligen behövs eftersom jag inte vet vad jag håller på med. Men, eftersom det här är offentligt material måste jag göra som vårt undermedvetna och krytpera skiten så ni förstår lägets komplexitet utan att förstå någonting väsentligt. Freud kommer hädanefter att älska mig.
Jag sitter en onsdagkväll halv ett djupt försjunken i en mjuk soffa och ser en hysteriskt rolig film. Något man njuter väldigt mycket av men som ändå inte riktigt är sånt som man regelbundet bör pyssla med. Det stora kruxet är att jag äter chips. Och jag tror att det faktiskt är någon annans chips, som kanske kommer sätta sig i kranskärlen och sluta med en hjärtinfarkt. Får jag äta de här chipsen? Goda är det i alla fall, och jag är ju inte helt säker på att de tillhör någon annan, kanske är de tillochmed en present till mig? Men, det är dillchips som visserligen är rätt gott, men vill jag inte egentligen ha franskaörterchips som det är så himla svårt att få tag i? Jag gör ju rent objektivt sett ingenting fel eftersom skålen står där alldeles obevakad, det är knappast så att jag krypit upp i skafferiet och nallar ur påsen i smyg.

Men. Jag vet hur ont det kan göra om någon äter ens chips olovandes.

Julklappsbryderier

Idag var det som sagt medlemsdag för alla Friskisnördar på lilla sportbutiken, och kan man plötsligt få 15 spänns rabatt på varje hundring är jag inte den siste att göra slag i saken. Mina damer och herrar, jag har äntligen köpt en t-shirt i äkta funktionsmateral! Så nu slipper ni beskåda mörka fläckar på mina älskade röda riddstickade linnen, och jag kommer vara flera gram lättare och kunna göra ännu vildare studs! Så ni får allt se upp!
Fast den här förkylningen hindrar mig ifrån att studsa så mycket alls, och efter att min näsa under gårdagens skivstångspass passade på att spruta ut lite överflödigt hemoglobin känner jag för att ta det ännu lite lugnare.

Klargörande för mina julklappsideér. Om ni får den minsta bekymmerspirr i magen när ni tänker på julklapp+Joe, så skit i det! Får ni däremot ett bekymmerspirr av att INTE julklappa mig så tycker jag att ni borde göra det, jag vill bara attt alla ska må bra och inte drabbas av några som helst tomtepappers- och rödasnörenrelaterade andingsbesvär.
Jag måste kanske erkänna att jag köpt några julklappar. Men det är skitbilliga saker som jag VILL ge bort, utan att vilja ha något tillbaka.
Tips: Om ni ger en julklapp till min hund är det på sätt och vis en julklapp till mig då hunden kan ligga och förströ sig med den istället för att slicka mig på tårna klockan halv 6 på julaftonsmorgon.

Julbryderier

Kära bloggläsare. Jag börjar inse att jag har ett par stycken sådana, ett tag trodde jag att det var tre. Men allteftersom tiden gått har alltfler relativt obekanta människor avslöjat sig som hängivna läsare. Man tackar allra ödmjukast för att ni spenderar er värdefulla tid med att läsa mitt blaj.

Imorse var det snor och julpyssel som gällde. Jag har klippt och klistrat och noggrant dekorerat typ 50 julkort, så jag har lite klisterkoma. Julen är alltså i antågande i år igen och jag är fortfarande inte imponerad.
Jag gillar verkligen inte den här allmänna kollektiva julen. Jag vill ligga hemma, äta godis och ha tid till att spela Settlers och poker med min familj, men jag vill INTE bli mentalt våldtagen av en massa glada tomtar, manipulerad att alla faktiskt behöver en GPS och känna stressen över att julfriden verkar vara trög på att infinna sig.

Kära vänner. Härmed avsäger jag mig vänligt och bestämt mina julklappar. Jag ser hellre att ni slipper ångesten över att hitta en bra, genomtänkt och lagomt billig klapp än att jag ska stå där med en näshårstrimmer och försöka hitta det ärligaste tacktonläget möjliga. För jag skulle faktiskt vara tacksam, man vet ju aldrig om en dylik pinal kan rädda livet på en i framtiden då man blir gammal och tycks genomgå en andra hårspubertet. Nåväl, det där lät kanske lite egoistiskt, men ni kanske förstår vad jag menar. Har ni bestämt er för att promt visa att jag är en hyvens prick så kan ni väl röva bort mig på en fika på stan i mellandagarna eller nåt.
Och den oundvikliga frågan. Kommer ni få julklappar av mig? Var inte alltför säkra på det. I så fall billigt skit som jag tillverkat alldeles själv.

Slajmbryderier

Mitt liv håller på att äta upp mig och jag hinner inte blogga som det bloggas borde, men jag ska göra mitt bästa. Egentligen vill jag starta en gissavaddethärärtävling och lotta ut en dejt med mig, men det är sånt som får vänta. Liksom mina bryderier om hundbajspåsar och pormaskar, men det är också sånt som får ligga på lager. När man ändå talar om trollen kan jag ju passa på att beklaga mig över min talgproduktion, finnarna ploppar upp som svampar ut jorden vilket är väldigt olikt min förr så väluppfostrade och timida hy. Inte nog med att de sitter på konstiga och obehagliga ställen såsom bringan, mellan ögonen och underkäken så gör de ont, och hamnar man framför spegeln kan man plötsligt komma försent till skolan bara för att slajm är så fashinerande. Nej men vad äcklig jag är, nu över till något helt annat.

Jag känner mig som FlowerPotBruden i Holes, (jösses amalia, en Holesnörd som jag har glömt vad hon heter!) och vill bara ha någon att fråga wich pig weighes more?! Att välja ett nummer mellan ett och tio är jag faktiskt lite för smart för att göra, men förvirrad är jag likväl. Men, Sesskan är min egen terapeut, och har övertalat mig att gå in på den roliga stigen istället för den långsiktiga grötvarjemorgon-stigen. Kanske blir det bra. Men det kan ju som sagt bli rätt kul att leva lite farligt, även om det slutar i en krasch, men sånt får man väl ta. Föresten, någon som vill se Holes igen och dricka te?

Jag förstår inte varför jag inte får till kommentarspärren. Ni får ha tålamod. Även att jag har inkasserat en svägerska till.

Mmmm...

Gårdagens vernissage gick nästan lika galant som den första, med den lilla skillnaden att jag råkade gå dit med hundrastarluvisen under jackan. Hmpf. Men det är galet fashinerande att folk faktiskt vill ha skiten, och kan tänka sig att stå ut med att kolla på den dag ut och dag in. Man blir ju väldigt smickrad, nästan märkligt att jag inte gått och blivit odräglig.

Av någon mystisk anledning kan inte främlingar kommentera min blogg. Varför vet jag inte, och trots att jag försöker åtgärda det händer ingenting. Ni får väl skicka ett sms, ELLER göra som de gamla grekerna och prata med mig IRL!

Sova tolv timmar är aldrig fel, men man känner sig rätt mosig när man 45 minuter efter uppvaknandet står i sporthallen på liveFriskis. Det var stört roligt. Och vad vore första adventshelgen utan missionsauktionen? Det ska göras varje år, julmyset infinner sig och man håller illamåendet från den 23:de knäcken i schack med att varva med scouternas varmkorv. Jag lyckades inkassera två svarta portföljer för 100spänn, woho! Visserligen är de låsta med kodkombination, men det finns bara 999 möjliga koder och har man bara lite tålamod så... Annars kan jag ju locka hit Norsson. För övrigt auktionerades den sista korven ut för 700 spänn.

Stolt medlem av AG (Anonyma Godisister)

Morgonen började med en genusföreläsning, inte fy skam på min ära! Jag var tillochmed så modig att jag gick fram till praterskan efteråt och bollade reflektioner, och utan att jag förstått hur det gick till, var antalet djupa diskussioner i skvaderns korridorer uppe i tre. Och då var klockan inte ens 11.

Ja, det är fantastiskt vad man kan hinna med under en morgon, nästan lika fantastiskt som hur mycket man kan svettas under ett Friskis-pass.
Det är bra, för då är man varm när man går hem genom snöfallet, och allt känns sådär mysigt som i mitt fall alltid slutar med att jag tycker mig förtjäna en snöfallsgodispåse.
Jag har ingen talang för att handla godis. Det börjas blygsamt, en av den och en av den, bara de godaste sorterna som kokosklumpar och romkulor. (Just det, ni läste rätt, jag är en sån där som uppskattar pralinerna som alltid blir sist kvar i alladinasken och gillar när chokladen smakar skit.) Men så hux flux står man där och tar en rågad skopa gelébjörnar utifall pappsen skulle vilja smaka, och plötsligt har man impulsivköpt karra för nästan 30 spänn. Men kassörskan hade ju ett regnbågsband runt handleden, så det får man väl bjuda på. Plus ett leende.

Var dag har nog av sin egen charm...

Såhär på gamla dar har jag faktiskt börjat uppskatta leenden från okända människor. För ett år sedan eller så trodde jag att varje oprovocerat leende från en främling enbart var en galnings försök att locka mig i fördärvet. Kanske har jag blivit lite tryggare, kanske lite snyggare, men framför allt har jag ju faktiskt dreads och är därför en vandrande sensation.

Jag håller även fast vid mitt motto att varje dag är ett äventyr. För isen i backen upp till skolan gör morgonens triviala promenad till ett livsfarligt antiBambi-uppdrag, och tandläkarbesök är också ett trevligt avbrott i vardagen. Som grädde på moset hann jag klart min novell, som jag från början tyckte var ren dynga, men efter några hektiska timmar blev den rätt skaplig. Att vänta utanför T6 kan också vara ett äventyr, beroende på hur man ser det, (eller vad man ser), varefter skoldagen avslutades med försäkran om att novellen inte alls var skit. Snarare tvärtom, och efter att ha tappat spåret på det där mvg:t har jag åter funnnit en välbekant vittring i betygsnåren.
Och föresten lyckades jag hicka och rapa på samma gång när jag var ute med hunden, och det är ju verkligen inte sånt som händer varje dag.

Mannen, myten, legenden...

Man skulle kunna uttrycka sig såhär. Jag har hittat mannen, prinsen, den jag suktat efter i alla dessa år! Hans profil, hans skägg och skratt, hans röst sträv som schäferpäls!
Jag kan lugna era bestörta anleten som tror att jag gått och blivit heterosexuell med att mitt förhållande med denna smaskiga man är högst proffesionellt, faktum är att han tog betalt.
Moneybrother!!! OOOH så stöört bra, det var proppat både i öronen och lokalen, det var skutt, det var skrik, det var svett och it hurted all the way with Joanna, det var gung och puls rakt in i solar plexus!!!

Men trots att jag varken fick särskilt mycket sömn eller sängutrymme gick versnissagen galant. Ett fett TACK till alla som vär där och förgyllde min egotrippade dag! Så nu sitter jag här och väntar på att min lever ska hantera de vansinniga mängderna salta pinnar och aspartamhaltig cider som är lätt hänt att man häver i sig under en utställning.

Wake up my sympatiska nervsystem!

Ibland är det inte så bra att förneka saker, för om jag skulle inse att de post-itlappar med viktiga påminnelser om kommande arrangemang som sitter på insidan av min hjärna har förflyttat sig från såavlägsetattdetaldrigkommerhända-spalten till imorgonelleriövermorgonspalten skulle jag kanske krevera. Vilket inte vore helt optimalt.

Jag fortsätter att micra mitt tevatten, trots att jag har förstått att min teori om aluminiumjoner i min cerebrospinalvätska inte håller. Istället bli jag nog tvungen att skylla mina mediokra konversationer på att jag är allmänt disträ och förvirrad, och kanske skylla mina misslyckade hejningar på att jag alltid envisas med att ha munnen full med knäckebröd vilket kan resultera i en angenäm smulfontän. Äta långsamt är inte min grej, min hypotalamus är alldeles för ambitiös med seroteninet och har mig i ett järngrepp. Nästa gång min handledarträff resulterar i att jag beter mig på ett högst oönskat sätt innefattande oprovocerat rodnande och mentala härdsmältor kan jag däremot skylla på mitt limbiska nervsystem som är ett riktigt lurigt litet nystan. Om någon skulle misstänka att jag pluggar naturkunskap ber jag er omvärdera era misstankar.

Imorse blev jag träffade jag en traktor som kördes av ett par fabulöst snygga käkben med en tillhörande liten tös i kort, blont spretigt hår. Jag vill också köra traktor.

Tada!

Dagens butch...

Mitt rum är numera en kreativ yta och mina nagelband hatar lacknafta, men gratis färg är gratis så jag målar vidare medan jag håller gott mod. Dessvärre är jag ingen guru på att såga, men ruggigt snygga ramar blir det ändå på nåt vänster. Jajamän, det posande eländet här ovanför har utställning på lördag, ska reklamblogga om det snart så ni får lite köttigare information.

Att köpa trälister på Beijers (eller Bäjjäsch om man så vill) är roligt, eftersom man som den enda kvinnan under 45 känner sig som ett högst exotiskt villebråd. Och jag fick låna en kniv av hejjagharnyssgåttutgymnasiet-killen och låtsades att det berodde på att jag slog honom med häpnad. Jag lyckades faktiskt undgå att slå honom med listerna som är tre meter långa och väldigt otympliga.

Squash är roligt att säga många gånger..

Mm, köpt snuskigt mycket godsaker till Hermancafét på Efs-kyrkan imorrn! Pallra er dit efter 19:00 och för en blygsam slant mula så mycket ni vill ur den fabulösa chokladbuffén!

Jag har en lång inre lista innehållande vad jag skulle vilja göra innan jag dör. Det som jag utfört och kryssat för är saker som Kebnekaise och att äta stört mycket vaniljsås i ett svep. Saker som jag vill göra är att ha ett äppelträd, resa till Paris och sparka mig så hårt i rumpan så jag bokar det där teoriprovet någon gång.
Idag, mina kära vänner, bekanta och undersåtar, har jag strukit ännu en sak. Jag, Joe, har spelat squash.
Det var svårt, komplicerat och helt livsfarligt. Och jag kände att det var en bögsport.
Nu är ju inte bög överhuvudtaget något nedsättande ord, och kan inte heller användas för att beskriva en viss karaktär, nej jag menar att squash inte riktigt visade sig vara min grej precis som att män i allmänhet inte heller är min grej. Och bögar är förvånande ofta män. De som jag stiftat närmare bekantskap med är ofta förvånande på så sätt att de lyckas med att vara män OCH charmiga.
Fast bögarna är ju också en del av HBT-kulturen, så jag måste erkänna att det faktiskt var rätt kul med squash. I alla fall nu när det inte gör ont längre.

När man lärt sig tecknen, finns de där...

Ni som tycker att blir alldeles för mycket gayigheter bland mina bryderier får väl gilla läget eller tejpa för något lagomt stort och tjockt för skärmen, använd fantasin. (Det sa alltid min mamma och se vad det blev av mig.)

En fråga som alltid verkar husera i folks huvuden är den påhittade problematiken med homosar och omklädningsrum. Suck. Jag blir trött. Jag har alltid klätt om med brudar i tid och evighet och där finns ingenting som jag inte sett förut.
Nej, däremot insåg jag något annat på friskis idag. Flator och heterobrudar funkar lika bra som myror i en myrstack eftersom ingen av grupperna är särskilt intresserade av varandra. Det är flator emellan som det kan bli problematiskt.
Där kom jag intumlades i omklädningsrummet, sen som alltid, men föga hade jag kunnat ana vad som fanns där inne. Den blonda mohikanägarinnan med öronen fulla med piercingar drog åt nitskärpet och gav mig en outgrundlig blick innan hon spanade in mina dreads, regnbågsarmbandet, brottarlinnet, baggyjeansen och den korsstygnsbroderade prideflaggan på ryggsäcken. Sen blev det lite trampande hit och dit, det var då förskräckligt vad omständigt det verkade vara att packa väskan och ta på sig jackan. Jag stod mest och trampade otåligt i väntan på att hon skulle gå så jag kunde byta brallor. Inte för att jag egentligen skulle ha något besvär med att ta på mig träningsbrallorna i hennes närhet, det är bara det att Sesskan har en vana att alltid ge mig så häftiga tossor när jag fyller år.

2dl panik, 1dl hjärtesorg, 3msk prestationsångest, en nypa förvirring..

Gårdagens Friskispass var kanske det mest triviala jag någonsin varit på. Opepp of doom.
Om friskisledaren i just denna stund sitter i en nagelbitarorgie av prestationsångest inför vetskapen att en av hurtbullarna inte var tillfreds med skutten, hoppen eller musikvalet kan jag lugna denna med följande klysha. Det är inte du. Det är jag.
För ibland kan inte ens lite hopp&lek skingra tankarna som far runt som panikslagna instängda fåglar i min dreadsdekorerade skalle. Som grädde på moset beror dessa susande bryderier på inte mindre än tre emotionella infernon, men jag håller gott mod eftersom min hjärna inte verkar ha någon simultankapacitet och mixar ihop känslorna till någon typ av smaklös cocktail. Som i slutändan inte smakar så mycket alls. Det kunde ha varit värre.

BellaBus

Ack dessa artärer

Om onsdagens bravader var dramatiska, så var de en grodfjärt i jämförelse med vad som kan hända under en naturkunskapslektion.
Jag visste faktiskt inte att jag var så extremt rädd för blodtrycksmätare. När de kom in i rummet och min vänliga lärare snällt förklarade att vi skulle ta blodtrycket på varandra bara för skojs skull blev mitt cirkulationssystem väldigt ambitiöst, pulsen gick upp i 120 och min hjärna bombarderades av impulser att slänga mig ut genom fönstret. Svetten började lacka min panna och händerna skakade när jag plockade upp mätinstrumenten medan jag funderade på varför jag var så panikslagen.
Jag har faktiskt ännu inte lugnat ner mig ännu, adrenalinet susar fortfarande omkring men jag känner mig ändå väldigt stolt. Jag gjorde det. Och jag har uppenbarligen ganska lågt blodtryck, det var ju en överaskning efter alla de gånger jag oprovocerat fallit avsvimmad till marken.

Every time I try to walk on straight, I always end up in a perfect circle

Det är inte så att jag känner mig särdeles modig eller så, men igår lyckades jag i alla fall piska så mycket mod i mig att jag bjöd A på te. På RFSL. I enkätundersökningssyfte. Oh yeah.
Man kunde lätt räkna ut min puls med evkvationen P=60+(-1*a), dvs P:puls, a: avstånd till den enorma regnbågsflaggan utanför cafeét. Eller vänta.. Nej, den stämmer inte alls, men ni förstår kanske vart jag vill komma.
Teet var gott och jag skulle kunna ge en fem meter hög solros till den übergulliga kille som sällskapade med oss. När han väl förstått i vilket syfte jag var där dängde han enkäter i allas huvuden, så jag slapp vandra omkring och rodnande förklara mina avsikter för var och en i den queera samlingen. Han är min hjälte. Vi fick tillochmed påtår.

Så det blir kanske en sensation av mitt PA, vem vet som kära Lisa brukar säga. Det jag vet är att det inte är långt kvar till jul, varefter det blir nyår och Livskraft! Det ska bli kul, och jag ska faktiskt uppföra mig men jag har ju onekligen tillgång till screenramar. Och några t-shirtar. Och några trevliga slagord. Typ God Loves Fags. Kan bli spännande.

Rubriken ska Katie Melua ha cred för.

...men det är vägen som är mödan värd.

Jag har packat min ryggsäck, satt mig på min trehjuling och cyklat de första meterna på väg mot Himalaya. Eller, kanske inte. Men jag har i alla fall börjat med mitt queera konstprojekt, och det känns ungefär likadant som ovanstående scenario. Ett problem som dock dykt upp är min redan kända (och av min mor förbannade) bångstyrighet, plus att det blir så himla knöligt när varenda människa ska uppfinna sin egna definition på sina impulser att flörta med expediter. Jag kan inte ens själv klart och tydligt sätta etikett på de känslopling som kassörskan på IKEA kan frambringa. Det problemet är tydligen vanligt eftersom varannan mening i min projektplanering till 70% består av en lång radda termer; homo-, bi- transsexuella, asexuella, intersexuella, transvetiter, odefinierade... Inte ens ickehetero fungerar eftersom alla bibrudar och biboys faktiskt kan tänka sig att flanera med folk på andra sidan staketet. "Jamen QUEER är väl smidigt och bra!" säger alla genusvetare i kör, men hade jag velat gjort det lätt för mig så hade jag bestigit Toulpaguorni. Nej, jag tänker fortsätta sova med småsten och snyta mig i sandpapper, allt för den goda sakens skull.

Proud to present...

Jag har inte bestigit mount everest och jag har inte cyklat till Sibirien. Men. Mina damer och herrar (och de queera odefinierade patrasken), er Joe har lyckats med en makalös bedrift.
Jag gick på två Friskis&Svettis-pass på raken! Det ni! Först hårdrocksmedelpass som var askalas, varefter jag endast hann dricka en slurk vatten och trycka i mig en halv banan innan det var dags för skivstång.

Vila imorgon? Nejmen på söndagar som det är så många medelpass att välja mellan, och vila kan man ju göra på veckorna när man har skolarbete att göra!
Dessvärre har jag lite ont i benhinnorna och en skum träningsvärk i höger yttervad efter foxtroten i onsdags, men går man ut och dansar så får man skylla sig själv. Jag var föresten en riktig rackare på dansgolvet, dansade tillochmed mer än den förtjusande Sesskan som blev uppraggad av den beryktade trollerikillen. Visserligen var det lite tufft att de två essen som hon hade på hand blev två damer, men personligen hamnade man i Dagbladet morgonen efter. Att bilden är minimal (man ser ju inte den fabulösa sminkning som Sesskan uträttade) och att jag tydligen heter Cecilia är ingenting som mitt smickrade ego bryr sig om.

Snön ligger vit över taken... Endast flatten är vaken...

Utsikten från mitt sovrum på femte våningen är rätt slående i sig själv, men att nyvaken blicka ut över en snötäckt stad i morgonsolen är rätt vackert.

Snön som ligger vit och orörd, fridfull och oskuldsfull som... Tills en flat kommer störtande; slirar, hoppar, rullar och tvärnitar, med alla fyra benen farande åt alla håll för att tillslut landa på matte i ren eufori! Vi gjorde snöänglar, eller i min kära Bellas fall snöhundar, och en av oss åt snö och spårade schäfrar som varit oartiga nog att bara gå förbi oss.

Nu är jag väldigt blöt, dricker varm oboy, äter farmors kakor och har en märklig känsla av julaftonsmorgon.

The Galej

När jag fick ett pannband över ögonen och ett par skor på fötterna en seg söndagskväll anade jag att det var något på G. När jag sedan fick handklovar över tassarna och fördes bort i en vilt främmande bil där min musik dundrade ur högtalarna misstänkte jag att det kanske hade något med min födelsedag att göra. Det hade det. Efter att ha blivit vilseledd att brutalt snava på en betongtrapp togs ögonbindeln av och jag befann på Sesskans territorium där alla mina bekantskapskretsar skrek grattis och blåste serpentiner i fejjan på mig. Just att se Hermanbarn vid sidan av filmismänniskorna var en upplevelse i sig, om min hjärna hade varit en växellåda hade den antagligen skurit, men denna mystiska kombinations enda konsekvenser verkar vara att en nejmenjagharjuintesminkatmig-slinga gick genom min skalle ett par gånger för mycket.

Det blev pannkaksparty på övervåningen, och jag antar att jag måste vara en rätt genomskinlig person då det kändes som om allt var klipp och skuret efter mina innersta önskemål. Eller så bräker jag ut rätt ofta att citronkesella is the shit.
Såhär efteråt förstår jag vilka fantastiska och lätt fanatiska vänner jag har, och om du inte fått ett tack-sms så beror det på att jag inte hade ditt nummer, men jag vill ändå säga TACK till varenda en som gjorde min kväll till oförglömlig bland alla andra förglömliga kvällar.

Visserligen lämnade jag partajet okristligt sent med tanke på att min färd till vår vackra hufudstad skulle påbörjas kl 5 nästa morgon, men lite sömnbristsrelaterad seghet och blåslagna knän är faktiskt sånt som man får räkna med när det ska kalasas.

Vill du lapa i dig lite mer kuriosa kring kvällen finns det några smaskiga detaljer hos Jessica.

Sus och dus

Det är inte det att jag verkligen var i behov av lite ledighet, nej det är faktiskt fullständigt normalt att gå genom hela skvaderkorridoren och fnissa sig fördärvad över att snuskhummer är världens roligaste ord.

Kvällen spenderades på Birgittakyrkan, och efter att mässan klarats av i en rasande fart ägnades kvällen åt lite hederliga sällskapsspel med damerna och Henrik. Vi spelade Alias, man ska alltså förklara ordet på kortet och de andra ska gissa vilket ord det är, och man ska klara så många ord som möjligt innan sanden runnit igenom timglaset. Jag vet inte riktigt vem som sa det, men följande citat bräktes ut:
"Raaaap-musik???? Vad är det för nåt!?"
Vi kyrkliga hänger väl inte riktigt med i morderniteterna...

Nora spöade mig i singstar på Bra vibrationer, ja hon spöade oss allihop den tonsäkra uslingen, men jag är inte bitter.

Trots gårdagens tokerier är jag pigg och glad idag, festis brukar inte ge några dageneftermen, och det här ska bli en bra dag. Den började med äppelfrukost och solhälsningen på balkongen, ack så uppfriskande.

Mission complete

Med magen full av curry och tandoorikrydda väntar jag i godan ro på tårta och te, glad och belåten över min lyckade och rätt blygsamma födelsedag.
Blev överaskad av en Nora som gav mig en helt underbar krysantemum (ja Norsson, jag nosade reda på det!) så den står på min fönsterbräda och lyser upp min tillvaro tillsammans med några rosor som jag fick av pappsen.
En utställning som står på skrivbordet nedanför blomsterkreationerna är den samling av pryttlar som Sesskan förärade mig, notera att skeden på den gröna burken sitter fast med en magnet och att jag aldrig skulle köpt så mycket snygghetspryttlar på eget bevåg, så fatta vad tjusig jag kommer vara i fejjan innan det här är över. Några gurkskivor på det där och en Sessk därtill och spakvällen är ett faktum.

Well well...

Det är inte en vanlig grå oktoberdag. Jag har faktiskt gått och blivit myndig.
(genom att notera det känner jag mig plötsligt väldigt liten...)

Från och med idag har jag oanade möjligheter, jag kan köpa cigg och slänga bort dom, jag kan köpa öl och hälla ut den och jag kan gå in på krogen och gå därifrån.

Så fort jag får tag i en kamera och en USBschladd kommer ni få beskåda Sesskans underbara Joefyllerår-dåd med fantastiska paketinslagarskills!

Hoppsan!

Pling Pling!

I min lilla värld finns det ett begrepp som heter pling. Ett pling är en plötslig oförutsedd eoforisk glädjekänsla, det kan orsakas av en speciell person, ett besked, en händelse eller köras in i bröstkorgen på en utan någon som helst synbar anledning.

Idag har det varit en vansinnigt plingig dag. När mamma smyger in och säger att hon går ut med hunden: Pling! Börja morgonen klockan 10 med att inkassera ett mvg: Pling! Den där supergoda gröna fiskgratängen till lunch: Pling! Ett trevligt leende: Pling! Sympatiska blickar av spännande personer som skulle kunna få ett paket mellanmjölk att utveckla en gaydar: Pling!

Och slutligen: Det är DANS på bergsåkers skola den 31 oktober, och jag vet några brudar som borde ragga med sig filmispojkarna och dänga sina kängor för att damma av de gamla foxtrottalangerna! Pling!

I krig och betygsättning är allt tillåtet

Ah, inget är så uppfriskande som att börja dagen med lite hederlig krigsföring och smidande av illasinnade konspirationer, i detta fall mot en lärare som vi kan låta gå under kodnamnet nastybitch_91. Minnen ifrån mellanstadiets dramatiska dagar gör sig påminda och man märker att en gemensam fiende verkligen kan skapa något som kan liknas vid sammanhålling i en brokig skara som innehåller en del små kottar som faktiskt inte brukar få vara med och leka.

Något som inte är skrämmande med att fylla år är att jag faktiskt får gå ut och partaja lite här och var i vår söta stad. Tanken på att dansa loss på ett dansgolv som inte är Friskis&Svettis är tämligen frestande. Just nu dansas det mest med hunden i köket när man väntar på att brödet ska jäsa färdigt, men eftersom hon är rätt kass på att bugga blir det mest disco.

Ännu en intelligensbefriad söndag.

När jag inte hoppar högt av skriken från IP när giffargrabbarna gör mål försöker jag skriva något som ska likna en projektplan. Det går rätt långsamt eftersom jag envisas med att distrahera mig med en bridgeblandning som trots allt inte är min, klappar hunden eller roar mig med att ta överstämmor med Winnerbäck och Lisa med varierande resultat. Jo, jag är ensam hemma.
Min hjärna verkar däremot antagit mottot: Om jag inte hör av mig så slipper jag säkert beblanda mig alla Joerelaterade besvär.
Det blir ännu besvärligare för stackars Joe, för utan hjärnan blir det svårt att prioritera vilket uppenbarligen resulterar att man skruvar ihop ett sängbord iställer för att plugga och därigenom preventera att tisdagens mastodontprov resulterar i ett förnedrande G+.

Jag fyller år snart, vilket innebär att jag jag ska skriva in mig på en körskola och boka teoriprov enligt körkortsplaneringen. Man kan nästan inte göra annat än att skratta åt eländet.

Bibliotekiska äventyr

Om det inte ska bytas PA eller ge upp så tänkte jag att det är väl lika bra att tuta och köra. Men varje dag är ett äventyr, speciellt på kulturmagasinet när man ska nosa sig fram till queerochgenushyllan. Man känner sig uttittad, för herregud flickebarnet står vid DEN hyllan, och jösses varför i hela friden... Nä. En sodomoist??? Eller en vänsterpartist..?!
Man kan nästan känna historiens vingslag och avtrycken av nervösa flatochbögfötter som trampat golvplanken under årens lopp medan de nyfiket studerat dessa bokryggar som utgörs av en symfoni av grälla färger och fyndiga boktitlar, blandat med små svarta pocketar och en hel del nacke tillhörande en viss snaggad dam som heter Tina.
Äventyret slutade dock väl med en lätt förhöjd puls, tio kilo homolitteratur och en bibliotekarie som såg skeptiskt på mig över glasögonen medan apparaten höll på att kvävas av det kilometerlånga lånekvittot.
Mission complete.

Me, myself and I. And the PA.

Inre PA-baserad monolog:
Hojjs: Mitt strukturerade, intelligenta, allvarsamma och kloka jag.
Jojjs: Mitt naiva, spralliga, konstnärliga, sprudlande och dumsnälla jag.

Jojjs: Men hallå där! Vad tror du att du håller på med?
Hojjs: Jag ber dig käre kollega att förtydliga dina uttalanden.
Jojjs: Jamen, jag kommer inte orka med det här PA:t! Du märker ju själv att det är jobbigt att bara snacka om det!
Hojjs: Jag tänker inte flumma bort mitt PA, jag tänker göra något tufft, häftigt, och världsomvändade.
Jojjs: Jahadu, men det kommer inte bli världsomvändande när du ligger där och gråter i januari när det blivit pannkaka av alltihop. Varför inte byta nu medan du kan och jobba med något trevligt och okomplicerat som du inte behöver vända alla taggar ut för att prata om?
Hojjs: För att jag inte är någon fegis och aldrig har varit det!
Jojjs: Nä du är dum i huvudet! Korkad! Varför ska du vara så envis och slåss hela tiden! Varför ska du behöva proklamera din rätt till existens hela tiden! Ta ett år ledigt från gayigheterna nu när du har chansen, du kommer ju inte palla det här!
Hojjs: Jag pallar allt jag vill! Ingen har någonsin sagt att det ska vara lätt, och jag tänker inte låta dig hindra mig från att sälla mig till hjältarna som gör och inte tycker!
Jojjs: Tjommenvisst lilla toffelhjälten, det är säkert ett skitbra tillfälle att dänga lite vett i din omvärld, men det kommer likväl dänga vettet ur dig!
Hojjs: Men det är ju det här jag vill! Det är det här som det verkligen kan bli något av!
Jojjs: Jaha. Ge mig en enda anledning till att just du ska göra det här just nu för din egen skull.
Hojjs: Heh...

Ja. Så ser det ut. Frågan är om jag vill spendera 100 poäng som sprudlande HBT-hjälte eller en liten grå men ack så harmonisk toffel.

The answer my friend, is blowing in the wind...

Jag fortsätter att hejvilt förneka vinterns ankomst och höstens övergång från sprakande till grötgrå. Någonting som är mer spännade med hösten än gröt är att den lockar fram födelsedagskänslor, så i mitt undermedvetna tror jag att jag fyller år varje dag. Den riktiga födelsedagen närmar sig dessvärre med stormsteg, och föresten, är det någon bilburen typ som har en överflödig teoribok att låna ut?

Me and my AnaBell Lee

Sitter man i en skog och försöker hålla koll på hund, kamera, balansen, fotgängare och pose kan vem som helst frambringa ett lätt neurotiskt leende.

"Jag är så vacker när jag kokar te..."

Att springa på stan med hund är rätt jobbigt, speciellt när någon alltid måste stå utanför och vänta med hundrackan. Fast stan är rätt intressant för en liten hund, speciellt en lördagsmorgon då gatorna är fulla av spännande fläckar som man helst inte vill innehållsanalysera. Fördelen med hund är att man kan undgå reklamutdelarna och slippa dåligt samvete inför världensbarnskramlarna, plus att spännande främlingar alltid har en anledning att börja prata med en.


Det är någonting som är spännande med nya tesorter, en ny epok av frukostvanor tar sin början. Någonting som också är bra med te att man kan bjuda på det när lägenheten invarderas av tokiga bruttor, som såhär med facit i hand var ena riktiga rackare på att baka scones, kladdkaka och tömma tekulor. Att min sinnesrubbade men ack så älskade hund också fattade tycke för dem ser jag som ett gott tecken, även om Nora fortfarande är den som är riktigt poppis.

Följande scenario utspelades när två figurer lämnar mejeriavdelningen på Willys:
-Men, nu glömde vi ju pappa!
-Äh, lite svinn får man räkna med.
Att medlemmar ur min familj skulle vara inblandade är inget som jag känner att jag kan bekräfta.

Remember the old days

Jag trodde liksom aldrig att det skulle vara så dramatiskt att gå på modevisning. Det hela började med att jag glömde kameran. Kan låta en smula banalt, men Jessica förstår och Jacke fruktar det jag menar.
Bussar får inte åka två minuter innan avgångstiden. Men det gjorde den, och kvar på navet stod jag och min kära följeslagare snopna som gumman som tappade löständerna i vällingen. Tur var då att jag som gammal hederlig Kovlandsbo upptäckte den stora gröna bussen som också går österut mot Bergsåker, och eftersom både jag och Sesskan kunde sträcka ut våra barbieben hann vi både fram till den bussen och från hållsplatsen in till skolan. Sedan upptäckte jag att det var ren tur att jag fått med mig väskan innehållande biljetten.

Och pojkarna, de var heta minsann, stoltserade på catwalken (gjord av bord från musiksalen) precis som om dom aldrig gjort något annat medan vi applåderade och käkade kokosrutor.
Gamla fina Bergsåker. Flashback på flashback, och plötsligt är man 14 år igen. Lukten, skåpen, klottret och lärarna. Man vill ju minnas de fina minnena men något i mig säger halleluja att tiden tuffat vidare och man lämnat tegelspektaklet bakom sig.

Vi stannade kvar med grabbsen och bar bord så jag blev blå i handflatorna, gnabbades och hade allmänt skoj. Att samhället är patriarkalt besannades när jag vann en diskussion med en gubbklump angående bordorganisationen och att hjärtat slog när jag gjorde det och att jag är stolt såhär efteråt. Andra subkulturer är matriarkala, typ högstadiet och bekantskapskretsarna som faktiskt stammar ur det. Just det pojkar, Jessica´s got the power.

Vid slutet av kvällen fick jag (utan att ha presterat någonting) fär första gången i mitt liv en ros. Den står på mitt skrivbord och det är nästan pinsamt hur en sådan grönsak som en blomma kan charmera.

Dreadsbryderier

Under mina vackra dreads finns en lätt förvirrad hjärna. Därför befinner jag mig här i ändlös väntan på att jag om en timme ska befinna mig någon annanstans. Fördelen är ju naturligtvis att jag får tid till en bryderi under dreadsen, och naturligtvis måste det bli en bryderi om dem.

Jag borde verkligen greppa min virknål med ett stadigt grepp och ge dem en ordentlig omgång, men att sitta och pyssla med håret i två timmar är rätt långt ner på prioriteringen, tyvärr. Så jag får se ut som ett troll ett litet tag till.
En stor fördel med dreads är att de alltid är ett potentiellt samtalsämne och de verkar vara stötdämpande, för när jag igår fick min älskade gullranka i huvudet med kruka och allt fick jag inte ens en bula. Något jag fick däremot var en hel del jord, och mina söttovor är giriga små krabater så jag lär inte vara ren från sand i hårbotten igen det närmaste halvåret. Föresten hittade jag en liten kuse (en liten sak med 6 ben och vingar, tänk inget annat era snuskon) i håret för ett par dagar sedan, och det skulle ju kunna tänkas vara lite äckligt men jag antar att den kom utifrån och helt oskyldigt fastnade i rufset. En liten insekt är kanske bra att ha också, för den kanske äter annat äckel som jag inte heller vill ha i håret.

Nu ger jag mina underbara bloggläsare bilden av att jag är en riktig skabbig typ, men jag kan lova att det är jag verkligen inte, jag borstar tänderna och byter strumpor precis som alla andra. Det är bara det att mitt hår lever sitt eget liv. Och jag hittade ett par perfekt slitna läderboots i grovsoporna igår. Dom passar nästan.

Inkasso: framtida släkting

Att stå omgiven av svindyra jeans medan man väntar på att de halvnakna grabbarna i provhytterna till allas sinnerfrid åter ska bli påklädda igen kan faktiskt vara riktigt roligt om man har en Jessica att fnittra med. Jessica som i grund och botten är god som guld kan hetsa pojkar med sitt fagra yttre och oemotståndliga personlighet. Jag hetsar pojkar genom att proklamera att jag faktiskt inte vill ha dom och envisas med att försöka snacka brudar. Det funkar inte så bra, eftersom grabbsen inte har någon känsla för kvalité.
Imorgon ska jag tillbaka till min gamla gamla högstadieskola märkligt nog för att kolla på modevisning och idka umgänge brudar emellan. Vänskapligt umgänge, även om samtalen verkar vara dömda till att vara amorsrelaterade.

Det är något som invaderat lägenheten. Det är lockigt. Det fnittrar. Det befinner sig oftast i min brors omedelbara närhet. Jag har inkasserat en svägerska.

Lurvfaktor i Gärde

När jag, min mor och Bellabing anlände till Gärde förstod jag verkligen de människor och hundar som tycker att hundutställningar är det roligaste på denna jord. Tre timmar senare och i väntan på nästa klass förstod jag innerligen de människor och hundar som tycker att det här är pest och pina. Hunden tyckte att det var lajbans, och det var faktiskt nice att snacka flat med de 50 andra flatägarna eller beskåda lurvfaktorn vid leonbergernas ring. Det var faktiskt ordentlig lurvfaktor lite överallt.
Hundutställningar är en egen värld, har andra fysiklagar och lever efter en annan världsordning. En subkultur av rang, även om hundägarna består av ett brett spektrum av människor. Vi har den klassiska bichon frisé-tanten, grabben med bullterriers, blondinen med pudeln, farbrorn med basseten och trebarnsmamman med en blekfet golden retriver. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att min gaydar är paj, kaputt och bortkopplad, för det fullständigt kryllade av kortklippta järnbrudar med en rottweiler i var hand.

Men domarna hade inte glasögonen på sig så det gick inte så himla bra för Bellabruden, ingen placering men ett litet hederspris! För vem som helst kan väl se vem som är snyggingen här nedanför..?

En sårad skuttare

Visst, sure, naturvetare geggar med en massa farliga frätande saker, men som den estet jag är hyvlade jag faktiskt av en präktig bit av vänster fingertopp med tillhörande nagel på bilden idag. Yey. Jag hatar plåster.

De lövhögar som mystiskt nog blev terrororiserade igår kväll har blivit ihopkrattade. Till en enda stor lövhög. Och då snackar vi stor. Jag har faktiskt ingen aning om varför den blivit lite plattare, hunden lite tröttare och dreadsen lite lövigare, nej jag har verkligen ingen aning.

BANZAII!!!

När det går fel och går hela varvet runt

Jag är inte bara vansinnigt snygg och klyftig, jag är faktiskt riktigt korkad ibland också. För en normal människa skulle aldrig komma i närheten av min upptjockade slutledningsförmåga en fredagseftermiddag.
Jag blev alltså överaskad av en relativt okänd, hel och ren och ack så socialt kompentent person som helt sonika inleder en konversation med mig. Jag svarar artigt, men börjar plötsligt känna en lätt panikartad känsla.
"Herre min skapare, här står jag och tar upp denna trevlighets värdefulla tid, egentligen försöker denna egentligen bara bli av med mig, och hjälp om jag inte fattar vinkarna om att samtalet faktiskt är avslutat!"
Jag tystnar, stirrar ner i golvet med en lätt skelande blick och sänder avvisande vibbar som skulle kunna mätas på richterskalan. Trevligheten fattar ingenting, men förstår att denna naturligtvis upptagit min värdefulla tid och jag egentligen bara försökt att bli av denna och att denna inte fattat vinkarna om att samtalet varit avslutat.
Så ironiskt.

Och jag har hört att två okända vandaler sent igårkväll skuttade och hoppade som tokar i vaktmästarens pedantiskt ihopkrattade lövhögar på Baldersvägen. Jag och min hund har förhörts om händelsen eftersom vi befann oss i området vid tidpunkten för dådet, men hade naturligtvis inga iaktagelser att förtälja.

En sliten hjälte med pinsamma insulinnivåer

Kanske har allt religionsplugg gjort mig lite klokare, men det har definitivt gjort mig lite fetare. Pluggerierna igår resulterade i ett 800kcal stort intag av russin (motsvarande 2 dl rent socker...) och Adam beskyllde mig för att ha en hel matsäck med mig under skrivningen. Jag skyller på att det var soppa till lunch, att lågt blodsocker är fetinguppsatsskrivarens mardröm och att en 100gramschokladkaka faktiskt bara kostar 6 spänn. Trots detta intag av mumsigheter, eller kanske på grund av, känner jag att religionsprov är saker som man vill kräkas på. I ordets bildliga bemärkelse för allas trevnad.
20 sidor och tre timmar lär bara resultera i ett förnedrande G+, men jag ska lätta upp mitt sinne med en präktig hundpromenad. Visserligen ligger den eventuella förlusten av ett eventuellt mvg kvar i bakhuvudet och skaver, men om ni tänker kräkas idag rekomenderar jag att ni gör det till alla religionsprovs åminnelse.

Det är någonting som jag ska göra i helgen som jag inte inte minns. Jag vet att det är någonting för jag minns att jag igår kom ihåg att jag glömt det. Nu är det borta igen, så om du förväntar dig att jag ska närvara vid din rättegång vore det ju bra om du hörde av dig.

Föresten är det en miljon oidentifierade människor som hejat på mig från bilar och mopeder den senaste tiden, var det kanske DU?

Föresten, någon som vill låna ut en scoutskjorta tills imorrn??? Snälla???

Blötbryderier

Idag när jag cyklade till Friskis i hällregnet slog mig en bryderi som jag haft i min barndoms dagar. Kan det regna så mycket att man kan simma fram i det? Som den NaturkunskapBfrälsta person jag är kan jag inte låta bli att reda ut eländet medan jag trampar på så svetten rinner i förtid. För att man ska kunna simma i någonting så måste den simmande kroppen ha lägre, samma eller inte alltför mycket högre (beroende på paddelkraft) densitet än det som man vill simma i. I alla fall om det man vill simma i är flytande, bryderierna gäller alltså inte bollhav eller löv, och vi kan genast genom noggranna efterforskningar konstatera att regnet är i flytade form och har en relativt hög densitet.
Något som inte har en hög densitet är luften, vilket innebär att man måste späda ut luften med riktigt mycket regn för att kuna bära upp en kropp med Joedensitet.
Vi kan dra slutsatsen att det är mer vatten än luft i kroppen, och att det då gärna får vara mer vatten är luft i luften också. Men, då finns risken att det slår om från regn i luft till bubblor i vattnet, vilket kan göra det riktigt svårt att andas. Om man simmar utan att kunna tillgodogöra sig tillräckligt med syre brukar det sluta med att man slutar simma efter ett tag. Man slutar med det mesta helt enkelt.
Slutsats: Det kan inte regna så mycket att man kan simma i det. Tyvärr, för det hade varit rätt coolt.

What a wonderful day

Vad är det här för en dag egentligen??
Den frågan har jag ställt mig flera gånger, för det här börjar bli löjligt. Jag älskar den här dagen, jag älskar vädret, jag älskar hösten, jag älskar Solweig och jag älskar min hund som fungerar som hon ska igen. En hund som inledde den här underbara dagen med att väcka Joe kl 6 imorse med en blöt nos i svanken, är man kissis så är man. En hund som till Joes förtjusning busade och apporterade som den retriever hon faktiskt är i mördarbacken imorse, det börjar ju arta sig det här.

Att gå ut och gå halv 7 en lördagmorgon är faktiskt helt underbart, lika underbart som att komma hem och krypa ner i den fortfarande varma sängen och sova till 11.
Underbart är också att känna sig snygg som aldrig förr och ta Solweig ner på stan där det fullkomligt kryllar av roliga människor. Mitt i kryllret står föresten ett helt gäng snaggade vänstermänniskor och protesterar mot Israel, de dömer mig genast efter dreadsen och sympatiska blickar utbyts, trots att jag inte är mer insatt i komplexiteten än ett lingon. (alla ageranden mot fred och frihet gör mig glad, att jag verkade vara den enda människan i hela stan med en stor röd tröja på mig igår gör mig less. Heja Burma!)
Och när man köper en helt otrolig födelsedagspresent åt en mor och en stoooor höstgodispåse utan några helst samvetskval åt sig själv känns det ju inte som om kvalitéten på den här dagen sjunker direkt.

Det underbaraste av allt är ändå de där ögonblicken när man kan smaka på nuet, tugga ordentligt och omsorgsfullt och tänka att; Ja, det är faktiskt helt underbart.

Ibland så måste man ta det lite lugnt...

Jag brukar sällan skolka Herman, speciellt inte när jag har ansvaret. Men ikväll ger kroppen mig en föraktfull blick och säger med släpig röst att "Du skulle bara våga..." Mer konkret säger kroppen så när man känner att man håller på att svimma på claesolssonbron, och det hade inte varit någon hit direkt.

När man är ensam hemma och tar det lugnt, snyter sig och dricker häxbrygd med stört mycket ingefär har man dessvärre en hel del tid på sig att oroa sig.
Det har nämligen inte nyttjats några bajspåsar på ettochetthalvt dygn; Bellabing hyser en viss ovilja till att sätta sig ner i buskarna hur långt man än promenerar, och det känns inte alls bra... Jag blir så nojjig, jag får för mig att mitt älskade hundskrälle ska falla död ner vilken sekund som helst, bara för att den här hösten verkade bli så otroligt bra, bara för att man inte kan få vara glad någon längre stund i taget, och bara för att alla små lurviga jag älskar har en sån irriterade ovana att försvinna i förtid. "Men," säger den lilla förståndiga rösten i mitt huvud som jag faktiskt har, "Det är ju faktiskt troligast att hon bara är lite hård i magen av flytten, imorgon kommer hon vara i topptrim, pigg och glad igen!"
Och kanske det, för om jag inte har helt fel stiger just nu en lätt doft av hundprutt från lurvet bredvid mina fötter, så det verkar ju inte vara helt stopp i systemet.


Måste bara smyga in ett citat. Bara för skojs skull.

~*Joe*~ säger:
gör inget som jag inte skulle ha gjort..
"X" säger:
HAHA
"X" säger:
sa flatan till slampan

Om Att

Att bli insyltad i vänners privatliv är otroligt smickrande och lika upplyftande som under mellanstadiets dramatiska dagar, samtidigt som lite flörtande hit och dit tvingar en att se sina näras relationer med nya, oftast av förvåning lätt uppspärrade, ögon. Och att slippa vara personligen inblandad i det amorsrelaterade infernot är naturligtvis en riktigt stor bonus.

Att äta våfflor med gamla goa vänner är inte heller att förakta, speciellt inte när våfflorna kombineras med ohälsosamt många avsnitt anime blandat med en hel del helt oprovocerade påhopp på lurviga feminister. Huruvida dessa mer eller mindre olurviga feminister spottar galla på mig just nu för att jag inte orkar dänga en retorisk känga i den lilla blonda mannen, känner jag inte för att bry mig om. Jag bara antar att hans katt Harry dikterar honom med en väl utförd imperiusförbannelse.

Att äntligen välja PA är en befrielse. Men att inte skriva sin svenska som man ska är däremot en källa till den där knuten i solar plexus, så jag antar att jag måste återgå till mina hårda pluggerier på gymnasienivå.

Here we go again, with a little less dandruff

Det första beviset på att jag drabbats av bloggberoende är att jag tycker jag varit borta länge när jag inte skrivit på tre dagar. Det andra beviset är att jag känner mig skyldig att förklara varför.
Förklaringen är en mjuk päls, en liten nos som buffas, fyra ben som vill gå på promenad, en liten fegskit som mullrar på alla läskiga gubbar/påsar/soptunnor/löv och en hallmatta som tenderar att bli lite fuktig om det mjuka pälsiga blir lite oroligt.

I övrigt förstår jag inte vad som händer. För en vecka sedan var jag glad över att jag trots allt verkade bli lite poppis, herrgud folk pratade tillochmed med mig, men vad har hänt nu egentligen? Luktar jag konstigt? Mja, det kan ju diskuteras. Men faktum är att jag till allmänhetens och mina sängkläders oändliga lättnad hittat igen mitt dreadsschampoooo, så nu kan jag äntligen börja tvätta trasslet igen. Hur länge den lavendeldoftande geggan varit bort är väl ändå någonting som vi inte behöver diskutera...

Balkongen har också invigts på riktigt. Mitt i luften under den nästan stjärnbeströdda himlen ovanför trafiken och de glittrande stadsljusen kan man sitta inlindade i filtar, dricka te och äta paradischoklad med en riktigt god vän.

Something special...

Det krafsar. Det tassar. En svans som stryker mot golvet. En blöt nos i händerna. Hon är här, på riktigt och jag är lyckligare än på länge. Bella.

The worlds greatest picknick!

Det kan faktiskt vara så att uppmärksamma personer noterar att merparten av mina blogginlägg handlar om gårdagen och skrivs under förmiddagen, och att jag är helt osynlig i cyberspace efter kl 4. Jag lever nämligen utan tv och internet, min enda kontakt med världen utanför Haga är väl P1. Man får en massa tid över, det är helt fantastiskt, tid som kan användas till att måla kök, stöka i nya rummet och läsa böcker. Jag sörjer dock bussfärderna till och från Kovland, som jag så sent började utnyttja som heliga litteraturbadarstunder. Sen gillar jag det här med att ha flera böcker på G samtidigt, just nu är det "Den jag aldrig var" på nattduksbordet, "Kärleken skär djupa sår" (aha) i cd-spelaren och latinsk poesi i väskan. Tjoho.

Nåväl, igår var det skoj. Yoga på gympan, som var rätt roligt men alldeles för långsamt för en rastlös människa som jag. Dock var det grymmaste femmebruden i kvinnominne som ledde, men det är en helt annan historia. Sen, band vi för allas vår vackraste Emmas ögon och drog iväg med henne på födelsedagspicknick på Norra. Så otroligt mysigt. Jag gillar verkligen mina brudar. Många glittriga tankar till er alla.

Efter en vansinnigt rolig naturkunskapslektion känns det här hur bra som helst. De fjärilar som förr varit knutna med små trådar kring mina revben är nu bortflugna och kvar finns bara silverklockor.
Jag skulle verkligen vilja vara en person som får andras små silverklockor att plingelinga. För jag har nyss pratat med någon som bara genom att verkligen kunna inge känslan av ärligt intresse av att höra vad jag säger fick alla klockorna att tillra med mässingsorkesterambitioner.
Nu ska jag iväg på teckningsprojekt efter att ha ätit lite gröt, och sedan ska jag hem och hämta skrivbord och annat skrot i Kovland innan Herman. Sista grejorna ur mitt rum. Hoppsan.

Lyckan kommer, (lyckan går)

Det hela började igår. Jag och min käre bror insåg att det inte fanns något roligt i lägenheten att göra, så jag gick ut och premiärsprang på Norra, och sedan begav vi oss till farmor. Det blev en mysig kväll fylld av kvalitetsjournalistik (tidningen, vi har inte haft någon på ett par veckor), chokladbollar och jag har faktiskt ingen aning om hur en hel sockerkaka kunde förvandlas till en halv sockerkaka i min närhet under beskådandet av de desperata husfruarna.
Att sedan cykla hem genom den mörka friska höstkvällen var något av det mest underbara jag gjort på länge. Man måste ta vara på natten sa Joe, och borstade tänderna från balkongen med utsikt över ett Sundsvall i mörkerskrud. Tur det, annars är det lätt för en markvan person som jag att få svindel på femte våningen.

Sedan har lyckat bara fortsatt. Naturkunskapen idag var som vanligt helt stört rolig, och det var sån där smörkokt fisk som är så vansinnigt god till lunch. Snart är det religion, och efter den ska jag försöka få ihop min eftermiddag utan att förvilla mig in dreadsen. Dreadsen föresten, dom börjar det verkligen bli ordning på. Från att ha varit lite halvkladdiga stela korvar är dom idag alldeles mjuka och kalufsen bildar en fluffig honungsdoftande matta. Vilken fantastisk dag.

Min säng är lite närmare stjärnorna

Gårdagens workout var utan tvekan att baxa min säng uppför trapporna till femte våningen, den var nämligen alldeles för stor och ståtlig för att gå in i den lilla hissen. Nu har alltså min säng flyttat, och jag tror att jag ska följa dess exempel.
Gårdagens sensuella upplevelse var med största sannolikhet när min kära gamla svenskalärare läste lite tysk poesi. Hett och bitterljuvt, eftersom tyska kanske är världens fulaste språk.

Nu sitter min salivporträttsutställning uppnålad i estetpentryt, det är bara att pallra sig dit om man vill beskåda vad som kan göras av tusch, vatten, 7 vänner och deras saliv. Kom och se, kom och se!

Lite gung i gumpen

Fördelen med ett tomt vardagsrum är ytan, fördelen med en upptagen familj är fenomenet ensam hemma, fördelen med ljudnördar är att de införskaffar en präktig ljudanläggning och fördelen med att dansa som en liten tok är att man blir glad och får träningsvärk kring baksidan av nedre bröstkorgen. Det här är tillochmed träningsvärk som är liten mysig, jag kan knappt tro det själv. För den begränsar mig inte, och det svider bara lite när man drar ihop skuldrorna.
Nåväl, gårdagens äventyr i vardagsrummet gav mig insikten att jag inte vet hur normala människor dansar, att jag antagligen inte dansar som dom och att det är stört roligt. Och som om glädjen inte hade någon ände, för det har den ibland, så har jag insett att jag faktiskt kan shakea ass. Oh yeah. Det kunde jag inte förut, jag hävdar att det är friskis som stärkt mina rumpkontrollstalanger.

Regnet har flytt. En ny dag är här.
Marken glittrar vit, allting stilla är.

Ovanstående är egentligen en jättefin liten visa som jag nynnat hela sommaren, en sommar som blev rätt blöt på alla möjliga sätt och vis, och jag önskar så att ni kunde förstå hur vacker den är. För nu ser den mest ut som halvtaskig mellanstadiepoesi.

Okej, helgen är avklarad och jag lever fortfarande med hälsan i behåll. Veckan som kommer lär också bli stört belastad, men jag tror att det borde gå. Och om ynka 6 dagar kommer kärleken in genom dörren. Bella, du är så efterlängtad. (Jag känner mig gravid.)

Hösten checkar in

Nu börjar hösten komma på allvar igen, och det känns väldigt bra. Någon annan som också tycker att hösten är bra måste vara vädret som har en hel årstid någorlunda fri från prestationsångest. Ingen förväntar sig någonting av hösten, är det bara blött och grått så finns det tillochmed tokar som passar på att sitta inne och dricka glögg i godan ro. Allra värst måste sommaren ha det, sköter den sig inte kan den bli illa omtalad i flera år efteråt.

Storspovarna har lämnat Kovland nu, ängarna ligger sovande öde. Snart ska jag följa fåglarnas exempel, jag ska breda ut mina vingar och segla ut mot nästa destination, mot min egen soluppgång. Fast vi ska ju bara 13 km österut, så det där med segla påminner ju mer om ekorrar som det för tillfället bara kryllar av. Trevliga varelser må jag säga.

Mmm... Det gottar lukt...

Fenomenet att man kan få en låt på hjärnan, även kallat öronmask, är något som de flesta råkar åt för då och då. Ju sämre slinga, desto hårdare sitter den. Tack Per Gessle.
Nåväl, jag har drabbats av att få en lukt på hjärnan, men jag bortser från att det logiskt sett borde kallas näsmask eftersom det låter så vansinnigt äckligt. Idag är en dag då allting luktar knäck. Vart jag än går så stannar jag upp och ser mig omkring ungefär var femte minut, bara för att spana efter kastrullen med ljusbrun kokande seghet i. Jag antar att det går över.
Ett tag trodde jag att det var jag som luktade knäck, tänk så underbart, men vid närmare eftertanke insåg jag att skolmatsalsaromer sätter sig på ett fantastiskt sätt i kläderna.

Huvudvärk utan underverk

Imorse vaknade jag med en huvudvärk som hotade att lobotomera min skalle inifrån, inte ens två blanka vita tabletter verkar råda bot på eländet. Men, en bildlektion kan lätta upp det mesta, och efter att ha täckt en beskedlig yta papper med kol under våldsamma ansträngningar kändes det ändå rätt bra.
Något annat som känns rätt bra är att jag har beslutat att det där med Pinx inte är en så god ide, just nu, för mig i alla fall. Jag orkar inte, vill inte och det sista jag vill är att flörta med någon enbart i syfte dränka de simmkunniga sorgerna i dregel. No thanks.
"Hej hej, hur är det här då?"
"Hej, jag har förlorat min själs älskade, fått mitt hjärta kört i en matberedare och har en vansinnig huvudvärk, fatta vilket kap jag är!!!

I övrigt har det haglat komplimanger över mig idag, det är nästan så jag anar oråd. Fast jag kanske bara för en gångs skull lyckats med kajalen. Träffade dessutom en gammal goding på skolan, jag antar att han fortfarande springer lös.

Bland böcker och blad...

Om inte Bokias pocketrensning tar slut snart kommer det gå illa. Impulsköpen väller in i min bokhylla och jag har förvandlats till ett bokläsande litet troll närhelst jag befinner mig i en buss. Dagens kap blev en tegelstenslunta med latinsk poesi, sånt som ingen människa kan tänka sig att leva utan. Men jag ska inte vara hur pretentiös som helst, det finns svensk översättning på varannan sida, men det kan ju vara någonting att flasha med på Pinx. I annat fall i avskräckande syfte, vem skulle inte långsamt backa bakåt mumlandes ”Lugn och fin, lugn och fin” på äkta björnfrossemanér om man skulle råka stöta på en brud med intresse för latinsk diktkonst.

What a dreadful day

När jag skaffade dreads trodde jag att jag skulle slippa vissa saker. Borsta håret, använda balsam och ständigt hålla koll på hårsnoddarna. Idag har dock min illusion krossats och jag har haft min första dåliga hårdag. Igår tvättade jag älsklingstovorna extra noggrant, vaxade in dom och lirkade med virknålen i 1,5 timme, konsekvenserna av detta pyssel blev att när jag vaknade imorse så var dreadsen förbannade. Att jag projicerar karaktärsdrag på barret är något som skulle kunna vara förstadiet av något som jag skulle kunna bli inlåst för.


Min bänkgranne angående marginellt klotter:
”Botch..?”
”Butch.”
”Vaddå butch?”
”Jamen butch-femme-principen vettu.”
”Jaha, tänk vilka saker man lär sig i gymnasiet ändå.”


Det här är sista riktiga natten i Kovland. Sorgligt. Idag har det dessutom varit rätt mycket folk hemma, och vi har haft en sån där eftermiddag då vi bara skrikit åt varandra på ett bra sätt, för inget är så roligt som att variera vilda diskussioner med totalt skamlösa påhopp. Sånt vänder vanlig retlighet till retorik på högsta nivå. Min mor är föresten den enda i min familj som kan äta med kniv och gaffel, ett mycket intressant fenomen.
Imorgon kommer jag antagligen att bli ivägdragen som moraliskt stöd till Pinx, fastän jag är den enda i sällskapet som inte är hetero. Vari logiken i det resonemanget finns har jag ännu inte klurat ut.

Det börjar verka träning, bannemej..

Nuförtiden verkar det vara premiärträning var och varannan dag, men det är lätt hänt den här tiden på året. Dagens premiär var lunchpass på skolan med FriskisFröken, det borde inte vara så jobbigt, men jobbigt var det. Faktum är att svettångorna fick vaxet i dreadsen att smälta, men det är en helt annan historia.
Hur jag ska lägga upp min träning med friskiskort och många underbara friskiskompisar, lunchpass på skolan och en hundbrutta i topptrim som ska fortsätta hållas i topptrim genom löpa i skogen, är en ekvation som jag inte planerar att lösa just nu. För det bästa med träningen att tankarna släpper och seglar iväg med flåset och svetten, och få ta död på hamstern som oavbrutet kutar runt i min hjärnas ekorrhjul.

Flyttbryderier

Dagen inleddes med ett varv i skogen, bara för att jag vaknade och var så vansinnigt opepp, man måste ju få lite pli på sig. Sen var det stök och bök, resultatet blev att skrivbordsinnehåll och hyllboende prylar mötte sitt öde i flyttkartonger.
Flyttkartonger är onda. Ett av de ljud som jag avskyr mest i hela världen är papp som skrapar mot papp, gnisslande griffeltavlor är näktergalssång i jämförelse. Det värsta är när man ska packa upp själva kartongen och bearbeta konstruktionen så den platta kartongen blir en fyrkantig sådan, skrap skrap skrap som får mig att känna mig som en ilsken tjur med migrän i en säckpipeorkester. Så jag uppfann tekniken att slå ihop flyttlådorna, det funkade rätt bra, jag lyckades bara slå sönder en kartong. Plus att man känner sig rätt häftig när man kan göra konstruktiva saker med knytnävarna.
Annars är det rätt jobbigt, man dömer gamla vänner som heter saker som Kattis och Skutten till döden eller Myrorna och avgör vilka minnen man vill minnas och bevara. Men, jag är egentligen hopplös på att slänga saker, jag älskar skräp men har lite svårt att avgöra vad som egentligen betyder något. Nåväl, brev, personliga presenter och roliga minnen är fridlysta. Men jag har slängt min vykortssamling… Jag insåg att jag inte behöver 50 oskrivna vykort med hästar, hundar och blommor, det gjorde ont men snart minns jag inte eländet längre. För jag kommer faktiskt spara min tommadeodorantersamling, jag är ju inte helt bäng och kan det här med prioriteringar.

Friskisfaktor

Igår var det alltså Friskis&Svettis-premiär med Jessica, som för övrigt fyller en märklig funktion som flickvänssubstitut genom långa till synes meningslösa telefonsamtal och vars tillhörighet Popcorn ger mina dreads en lätt doft av tvåtaktare.
Väl på friskis hann jag trycka i mig två bananer innan jag upptäcker att jag glömt brallorna hemma. Paniken susar upp i mina ögonbryn när jag inser att jag glömt brallsen för att jag tänkt stryka dem innan jag for och att jag därmed också glömt att stänga av strykjärnet efter att ha glömt att stryka byxorna. Nåväl, efter telefonerande med min far som stängde av apparaturen som tack och lov jobbar under termostatdiktation, frågar jag i receptionen om man kan få låna brallor. Det fick jag, tjoho.
Träna var skoj, hetsa Sessk och kuta järnet, försöka hålla koll på armar och ben medan man försöker undvika att knäppa med fingrarna och glo på människor som antagligen inte vill bli beglodda.
Sen blev det duscha av uschet, jag förundrades över alla de till synes miljoner burkar med geggor som mitt träningssällskap hade med sig, och jag måste säga att cocosbodyscrub var något som jag inte skulle tveka att prova igen. Babybutskinfaktor deluxe.

Filmkvällen som följde var en av de roligaste i filmkvällarnas historia, äta chirra, kolla på Bridget Jones dagbok och fundera om Erik vill ha Daniel eller Mark. Socker har en rätt rolig inverkan på folk, och när vi gick ut och åkte slänggunga insåg jag att marshmallows har en rätt skum inverkan på matsmältningssystemet i kombination med G-krafter.



Idag. Väntan. Varannan minut sprang jag fram till fönstret bara för att kolla om det stannat en bil utanför huset. Så plötsligt hörde jag ett skall, och så var hon här. Bella. Stora bruna ögon, silkesmjuk päls och en liten nos som snusade i mina händer och sa: "Hejsan.." Hon tog mitt hjärta med storm.
Nu väntar 2 ändlösa veckor av väntan, vi ska klara av flytten och uppfödaren ska klara av att inte ändra sig, men sen...
Jag susar mest runt på små hundrelaterade rosa moln som lindrar mina bekymrade känslor av att kasta bort gamla leksaker och annat älskat skräp från vinden.