Gårdagens Friskispass var kanske det mest triviala jag någonsin varit på. Opepp of doom.
Om friskisledaren i just denna stund sitter i en nagelbitarorgie av prestationsångest inför vetskapen att en av hurtbullarna inte var tillfreds med skutten, hoppen eller musikvalet kan jag lugna denna med följande klysha. Det är inte du. Det är jag.
För ibland kan inte ens lite hopp&lek skingra tankarna som far runt som panikslagna instängda fåglar i min dreadsdekorerade skalle. Som grädde på moset beror dessa susande bryderier på inte mindre än tre emotionella infernon, men jag håller gott mod eftersom min hjärna inte verkar ha någon simultankapacitet och mixar ihop känslorna till någon typ av smaklös cocktail. Som i slutändan inte smakar så mycket alls. Det kunde ha varit värre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
fast denna gång kanske det var HON. Det var ju fler som inte riktigt gillade(förstod sig på) passet
Åh jag vill höra dina panikslagna fåglar sjunga ut! Min lilla fågel är din lilla fågel om du vill. Lunchdate? Tedate? Im yours <3
Skicka en kommentar