Såhär på gamla dar har jag faktiskt börjat uppskatta leenden från okända människor. För ett år sedan eller så trodde jag att varje oprovocerat leende från en främling enbart var en galnings försök att locka mig i fördärvet. Kanske har jag blivit lite tryggare, kanske lite snyggare, men framför allt har jag ju faktiskt dreads och är därför en vandrande sensation.
Jag håller även fast vid mitt motto att varje dag är ett äventyr. För isen i backen upp till skolan gör morgonens triviala promenad till ett livsfarligt antiBambi-uppdrag, och tandläkarbesök är också ett trevligt avbrott i vardagen. Som grädde på moset hann jag klart min novell, som jag från början tyckte var ren dynga, men efter några hektiska timmar blev den rätt skaplig. Att vänta utanför T6 kan också vara ett äventyr, beroende på hur man ser det, (eller vad man ser), varefter skoldagen avslutades med försäkran om att novellen inte alls var skit. Snarare tvärtom, och efter att ha tappat spåret på det där mvg:t har jag åter funnnit en välbekant vittring i betygsnåren.
Och föresten lyckades jag hicka och rapa på samma gång när jag var ute med hunden, och det är ju verkligen inte sånt som händer varje dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hihihi, jaa inte behöver man komma långt från hemmet för att uppleva äventyr ;)
Skicka en kommentar