Wake up my sympatiska nervsystem!

Ibland är det inte så bra att förneka saker, för om jag skulle inse att de post-itlappar med viktiga påminnelser om kommande arrangemang som sitter på insidan av min hjärna har förflyttat sig från såavlägsetattdetaldrigkommerhända-spalten till imorgonelleriövermorgonspalten skulle jag kanske krevera. Vilket inte vore helt optimalt.

Jag fortsätter att micra mitt tevatten, trots att jag har förstått att min teori om aluminiumjoner i min cerebrospinalvätska inte håller. Istället bli jag nog tvungen att skylla mina mediokra konversationer på att jag är allmänt disträ och förvirrad, och kanske skylla mina misslyckade hejningar på att jag alltid envisas med att ha munnen full med knäckebröd vilket kan resultera i en angenäm smulfontän. Äta långsamt är inte min grej, min hypotalamus är alldeles för ambitiös med seroteninet och har mig i ett järngrepp. Nästa gång min handledarträff resulterar i att jag beter mig på ett högst oönskat sätt innefattande oprovocerat rodnande och mentala härdsmältor kan jag däremot skylla på mitt limbiska nervsystem som är ett riktigt lurigt litet nystan. Om någon skulle misstänka att jag pluggar naturkunskap ber jag er omvärdera era misstankar.

Imorse blev jag träffade jag en traktor som kördes av ett par fabulöst snygga käkben med en tillhörande liten tös i kort, blont spretigt hår. Jag vill också köra traktor.