Från en numera inte fullt så framtung simmare

Efter en tids moget övervägande och efter att ha konstaterat att jag nu har tillräckligt mycket dreads för att kunna bygga mig en soffgrupp, tog jag ett djupt andetag och påbörjade projekt "Korta Korvarna". Tanken att jag kanske börjar få lite väl mycket hår har flugit genom mitt huvud regelbundet på sista tiden, i synnerhet när nacken börjar värka av tyngden, när jag oprovocerat välter ner i andras gröt vid frukostbordet eller när jag finner mig i uppochnervänt vertikalt läge singlande mot botten i den kommunala simbassängen. Men frukta icke, snart är jag halvvägs genom djungeln som vissa kallar min frisyr och uppskattningsvis blir 40% av dreadsen ca 24% kortare. Inte särskilt blodigt alls. På min lilla presentationsbild, som är gammal som gatan är dreadsen, helt obeskrivligt korta. Jag kan härja runt bland dem en hel dag och ändå inte lyckas få dem kortare än de var i september. Att frisera sig var roligare än jag kunde ana, speciellt när farbror Frisören ser ut såhär.

Min moder konungen

Någonting som jag är väldigt stolt över är vissa komponenter i min personlighet som andra finner provocerande att de kan samexistera, men som likväl gör det. Det finns de som uppskattar min flatighet men reser ragg inför min frikyrkliga kontext, och de finns de som gillar min fäbless för Jesus men spyr galla över min kärlek till den människa jag väljer att ha fredagsmys med. Inte den lättaste av ekvationer, och ja det är lite besvärligt ibland. Ändå sedan min tidiga barndomsdagar har ett visst litet teologiskt mysterium gäckat mig, och det är själva namnet Gud. Så kort. Så beklagligt val av vokal. Som ett litet kluck.

I väntan på det rofyllda vuxenlivet

Dom där ljuva ungdomsåren med alla möjligheter är kanske inte så ljuva. Jag kräks på alla möjligheter. Vild panik över framtiden är ett dagligt inslag i min vardag, för det där med att klura ut vad man vill är inte så himla lätt om man inte vet vad som kommer bli bra. För det man vill är ofta förrädiskt. Ingen skulle må dåligt om jag åt en morot om dagen, tog längre promenader eller hoppade på en femårig högskoleutbildning till hösten, men det jag faktiskt vill är att äta mer tårta på regelbunden basis, kolla på ännu fler filmer och slafa. Alla de här möjligheter gör mig inte alls nyfiken på livet, utan framkallar bara en känsla av att jag vill ligga på en soffa, äta kakor och bli tjock och ful och aldrig mer igen göra någonting alls. Sicken tur att jag faktiskt vill någonting, just nu kom jag på att jag har en kopp kaffe som stått och svalnat här någonstans.

Update

Allas vår hederlige gamle vän solen är äntligen tillbaka. Kan tilläggas att jag fick en smärre chock när jag återvände till Värmland, några dagar efter att jag och frugan härjat runt på längdskidor hemmavid, och störtade in mängder av krokusar. Inte nådigt. Allt blir så konstigt i solen. Jag vill bara sitta i den och mysa, men blir galet rastlös så jag går in i ateljén varefter jag blir rastlös och vill gå ut i solen. Jag kan inte ens knåpa ihop ett vettigt blogginlägg för jag vill måla nu, men vill ändå flika in att jag känner ett intensivt vemod efter att ha bokat mina skolavslutningsbiljetter hem och något som kan liknas vid en blandning av triumf och häpnad efter att för första gången blivit sexistklappad på rumpan.

En utomordentlig dag

Imorse släppte jag ut min gode väns hästar och matade dennes katter. Sedan skyndade jag mig in till stan där jag mötte min lilla pärla till fruga, varefter vi begav oss till folktandvården. Mitt allra första riktiga betaltandläkarbesök. Jag hade glömt plånboken i huset på landet och var övertygad om att jag skulle ha hål i bissingarna. Allt gick bra, visserligen råkade jag fälla en tår när något vasst skar in i mitt arma tandkött, men min yttepyttelilla tandläkare sa plötsligt att jag minsann inte hade några hål. LOV PRIS OCH ÄRA! Allt löste sig, jag kunde betala via faktura och vi firade mina hela och rena tänder med att mocka hästskit och blanda betfor. Kvällens middag med veggolasagne och med min mor och far, tillika frugans svärisar, gick synnerligen galant. Nu är vi tillbaka i huset, mätta, glada, hela, inte särskilt rena, visserligen har hunden skrämt slag på en av katterna, men i övrigt en mycket mycket fin dag.

Kardemummasumma

Arbetsproverna är klara och jag har återvänt till norrland, till lägenheten och familjen. Om man bortser från att jag blir så himla vresig här hemmavid, ser jag verkligen fram emot det här påsklovet. Nästa vecka ska jag passa två läskiga bruntehästar, en jättekåk ute i spenaten och hundra katter, och umgås en massa med Bellabuff och frugan. Egentligen händer det massor massor just nu men varför ska man blogga när man kan tända ljus, skriva poesi i dagboken och dricka te? Ja jag är så väldans kreativ just nu, fast i inte måleriet. Kreativt utbränd efter den här våren skulle man kanske kunna uttrycka det, men det blir små texter i mina svarta böcker och högvis med små visor istället. I veckan ska jag vara roligare och lära er vika mjölkpaket. För övrigt anser jag att det televisionen är ett elände. Och att vegetariskt är suveränt.