I väntan på det rofyllda vuxenlivet

Dom där ljuva ungdomsåren med alla möjligheter är kanske inte så ljuva. Jag kräks på alla möjligheter. Vild panik över framtiden är ett dagligt inslag i min vardag, för det där med att klura ut vad man vill är inte så himla lätt om man inte vet vad som kommer bli bra. För det man vill är ofta förrädiskt. Ingen skulle må dåligt om jag åt en morot om dagen, tog längre promenader eller hoppade på en femårig högskoleutbildning till hösten, men det jag faktiskt vill är att äta mer tårta på regelbunden basis, kolla på ännu fler filmer och slafa. Alla de här möjligheter gör mig inte alls nyfiken på livet, utan framkallar bara en känsla av att jag vill ligga på en soffa, äta kakor och bli tjock och ful och aldrig mer igen göra någonting alls. Sicken tur att jag faktiskt vill någonting, just nu kom jag på att jag har en kopp kaffe som stått och svalnat här någonstans.