torsdag 26 november 2009

Little Joe

Såhär kan det gå med lite trolldeg i Värmland.

Är det int´likt så säg?

måndag 23 november 2009

Porös i Värmland

Ibland känns det som om jag bor på tåg och bussar, för jag upptäcker att jag ohälsosamt ofta är på väg någonstans. Om inte Statens Järnvägars biljettsystem (det vill säga att de tar betalt överhuvudtaget) satte sina käppar i min plånbok skulle jag spenderat helgen hos frugan. Det blir nästa helg istället, då möjligheten bjuds att stanna kvar några bonusdagar och jobba med projektet under goskatten Elvis blida övervakan. Det är besvärligt att leva över nästintill hela riket. Det är besvärligt med pengar. Den här morgonen har varit besvärlig då jag hamnat i diskussioner som obönhörigt mynnat ut i alla mina issues, bland annat sprutor, apor, blodtrycksmätare, redovisningar, andra människors okontrollerade blodflöden och dessutom ätit smuliga muffins offentligt. Dessutom måste jag inom kort ta tag i ett otroligt jobbigt samtal som kommer handla om försäkringar, självrisk och huruvida jag som ansvarig kommer bli ruinerad eller inte. Besvärligt att bilar är så ömtåliga och betongväggar så hårda.

lördag 21 november 2009

Celebrate good times

På återbesök i Dalahästalandet. Nostalgin ligger tung över nejden och när jag trädde in i gamla kära verkstaden kröp det runt en liten tår i ögonvrån. Ack. Det känns som hundra år sedan. Eller om det var igår. För jag hör ju hemma här. Fast inte längre. Det bor andra människor här nu, och kallpratet har smygit sig in mellan mig och de gamla godingarna. Alla vill veta vad man gör nuförtiden och att man mår bra. Sedan går man på gamlingsfest i en obscen kostym, hamnar på sociala snålhörnet, mår lite illa av mat med mango i, dansar som en vettvilling tills vemodet fullständigt krypt in under huden och man tassar iväg i natten till det hemliga rummet som jag och frugan lånat. Allt är så bekant men man vet att man plötsligt hör hemma någon annanstans. Jag har alldeles nyss firat fina tider och jag hoppas att fler är på ingående.

måndag 16 november 2009

Man mår som man förtjänar

Ingen rast och ingen ro, här i Värmland är tempot skyhögt vill jag lova. Om inte annat så har det varit en helg med ett väl tilltaget mått av identitet, detta trots att min lördag blev 7 timmar lång efter att ha vaknat först halv 6 på kvällskvisten. Sådant gjorde jag inte ens förr under mina vilda tonår, men det är säkert 20-årskrisen som fortfarande spökar. Eller så berodde det på mina bekantas mest uppskattade förmåga, den att dansa som tokar i biblioteket. Men tiden då man kunde stanna uppe halva natten utan att känna sig helt sömncykelrubbad dagen efter verkar vara förbi, så söndagen spenderades med en lång promenad runt vackra tjärnen för att tänka över mina synder. För som det som anats bekräftades. Mitt förbenta klyvhuvdade måstryne.

måndag 9 november 2009

Ont om rutiner, gott om dåliga vanor

Det är uppenbarligen ingen som vill ha med vår klass att göra. Därför är vi inne på vår femtielfte gästlärare, och veckans första dagar går alltid ut på att försöka lära den stackars oskyldiga människan hur klassen fungerar. De normalt funtade blir tvungna att hålla de onormalt funtade i styr tills den arme gästläraren hämtat sig från chocken.

Just nu vill jag bara bli klar med mina målningar, hitta en stenrik sheik som vill fylla sitt palats med dem för en mycket dyr penning, och sedan aldrig mer tvivla på mig själv och överväga en livskarriär i kassan på mitt fina sommarjobb. Om det inte är möjligt vill jag krypa ihop med gänget, spela spel och sluta tänka på mig själv. Helst skulle detta ske i bibblan, om det nu inte vore så att vi igår upptäckte en mystisk substans i en av sofforna. En mystisk blöt substans som luktar kiss. Hm.

måndag 2 november 2009

Cape är helt rätt i höst serru...

Idag är jag mör. Mör och skör. Regnet öser ner. Det gjorde det även när jag vinkade av frugan halv 5 i morse inne i samhället, och cyklade de 3 kilometerna tillbaka igen. Vi har haft en riktigt skaplig helg hon och jag, i lördags var det maskerad och mitt hemliga omättliga begär efter kajal fick fritt spelrum då jag är fullständigt övertygad om att Zorro aldrig någonsin sitter upp på Tornado utan gediget sotade ögon. Slängkappa, jag säger bara det. Min stora dröm är att det blir nästa stora hit. Jag har seriösa funderingar på att låta den bli en del av min vardagsoutfit. Vi dansade och dansade, jag slängde runt med min cape och skuttade som jag alltid gör.

Känner ni någonsin att det liksom hänger saker i luften? Det är något på gång. Snart kommer det hända grejer. Så har det känts flera gånger i början av dramatiska kvällar och likväl kände jag så under arla maskeradkväll. Nu har jag svårt att se vissa människor i ögonen. Dessutom bränner marken mina fötter och det är någonting i mig som varnar tingelingeling, så håll i dig lilla hjärtat mitt för nu blir det nerförsbacke. Som det alltid blir.