24e

Uppenbarligen är jag bäst i världen på att koka knäck, fast det tog minsann sin lilla tid. I övrigt kan jag konstatera att min första julmiddag som vegeterian med den underliga tillskrivningen +fisk+blodpudding såg ut ungefär som förra året med lax, tokigt mycket champinjoner och en hel skål sallad. Ett telefonsamtal mitt i julklappsutdelningen resulterade i frustrerad julilska, men Bella lyckades faktiskt öppna sitt paket helt själv i år och Karl Bertil var lika helig som alltid.

Egentligen är jag rätt sugen på att avskaffa julen, men jag hoppas Eder bringade mycken lycka och frid. Kramar på Eder alla. Och en puss till frugan.

Joe´s coming back to town

Plötsligt var man hemmavid i en snötäckt stad med långa mysiga promenader med Bella upp på kringliggande berg och disk som diskar sig själv. Och ja jag erkänner, mången var de tårar som rann när jag lämnade bubblan i Dalahästalandet och gick över Österdalälvsbron mot tågstationen, det var länge sedan jag känt en så destillerad genuin separationsångest. Tack och lov kändes det dock otroligt bra att komma hem igen när jag väl gjort det, och se alla bruttorna varav en del jag inte stiftat bekantskap med sedan i somras.

Morgonen har spenderats i snön med BellabingBellabong, och sedan hängde jag för första gången i mitt liv upp en julgransbelysning. Någonstans under min idylliska barndom fick jag intrycket av att klä granar var en högst manlig syssla, detta berodde kanske på att min far och bror alltid tycktes vara så entusiastiska, den senare till den milda grad att det ibland slutade i gråt. Därför stod jag lite extra brett med benen och skrockade lite för mig själv sådär djupt ner i bröstkorgen som vissa tomtar gör, för tänk där stod jag lilla tösen och sysslade med något så manhaftigt som dekoration av grönsak. Inte blev det bättre av att jag lugnade mitt lilla fruntimmer till hund med några trygga grabbiga klapp i pälsen, hon var dock fortfarande en smula misstänksam mot den glittrande grönsaken. Till slut nosade hon på en pumla så jag tror allt är frid och fröjd nu.
Sedan insåg jag hur lobotomerad jag måste verka som tror att blingbling i en växt i syfte att göra det lite "fiiint" omkring sig skulle vara det minsta könsöverskridande. Istället får jag koka lite knäck, för liksom grillning är matlagning endast karlgöra när det kan bli livsfarligt.

Halva kungariket för en sladd

Jag har precis insett att USB-schladdar besitter precis samma lilla egenhet som tamponger och enkronor. De dräller överallt, ligger i planetens alla byrålådor och i var ficka och väska som tänkas kan. Tills det är kris och man verkligen behöver en, då finns det inte ett enda exemplar att uppbringa i hela byggnaden.

Vad säger lilla grisen? Jaa nöff nöff! Och kossan? Vad säger kossan?

Ibland händer oväntade saker. Det var en helt vanlig onsdagsmorgon den här veckan precis som de flesta andra veckor. Jag satt på golvet i mitt fina lilla rum och målade på vad som så småningom kommer bli en av mina större konstnärliga skapelser genom åren. Visserligen hade jag precis gråtit en skvätt till en av sommarpratarna som jag givetvis bränt ut för bevaring i all överskådlig framtid (vilket i mitt fall innebär 30 juli i sommar), men jag vet inte om det hade någon betydelse för det som strax hände.
Andlig upplevelse. Plötsligt är det som om mitt inre väsen vänder sig över axeln, lägger armarna i kors och glor på mig med de andligaste abstraktaste av ögon. Hon verkar säga; "Nä nu får du ta och ge dig, hur ska du ha det egentligen?"
Jag är inte helt säker. Men jag tror att jag i det ögonblicket blev vegeterian.

Ack, tänk den som fick krossa en porslinstallrik mot ett betonggolv

Man blir som lever, och lever du tillräckligt länge i en illusion börjar andra tro på den och dessa övertalar slutligen dig att anse den som sann. Det finns folk som tror att jag är obotligt hurtig och positiv. Detta är naturligtvis bara en illusion jag skapat i syfte att försöka glömma att jag i botten är en mer eller mindre lat och missunnsam människa. Här skriver jag oftast om hur glad jag är och beklagar mig över träningsvärk i min fasta lilla häck, och naturligtvis skriver jag aldrig om när jag har kass morgonandedräkt, tröstäter kakao direkt ur paketet eller misslyckas med mina företaganden i största allmänhet.

Men nu mina vänner ska ni få höra här. Oj oj oj vad jag är arg (till saken hör att jag ligger helt fel i fyraveckorsmatematiken för att kunna avvisas som pmsbrud, vilket gör det hela så mycket bättre). Jag är alltså arg. Igår skrev jag en arg post-it och idag tog jag en konflikt där jag faktiskt sa det jag tyckte. Argt. Utan några som helst veka fraser. Sedan moppade jag verkstaden, och tänker trösta mitt rosenraseri med att vara oförskämt självgod inför att jag och lilla frugan ingår antikakochgodispakt fram till jul. Haka på den som vågar.

I min lilla bubbla

Jag mår så fasligt bra här. Som före detta internetmissbrukare är det rätt chockerande att inse att större delen av daglig datorkontakt handlar om att koppla ihop min mp3 med bildsalsburken för att hela klassen ska få ta del av härligheten. Detta innebär att denna stackars blogg, vintergatans centrum, blir lidande. Det fanns en tid då jag ansåg att människor som missköter sina bloggar är samma slags människor som inte matar sina hundvalpar, det vet vi ju alla, de väcker ilska på internet och lever en allmänt dekadent livsstil. Plötsligt är jag en av dem. Fast jag matar hundar, och katter med för den delen, och inte minst förser jag en brontosarius med vinterbete, så jag saker att uträtta jag.