Joe´s coming back to town

Plötsligt var man hemmavid i en snötäckt stad med långa mysiga promenader med Bella upp på kringliggande berg och disk som diskar sig själv. Och ja jag erkänner, mången var de tårar som rann när jag lämnade bubblan i Dalahästalandet och gick över Österdalälvsbron mot tågstationen, det var länge sedan jag känt en så destillerad genuin separationsångest. Tack och lov kändes det dock otroligt bra att komma hem igen när jag väl gjort det, och se alla bruttorna varav en del jag inte stiftat bekantskap med sedan i somras.

Morgonen har spenderats i snön med BellabingBellabong, och sedan hängde jag för första gången i mitt liv upp en julgransbelysning. Någonstans under min idylliska barndom fick jag intrycket av att klä granar var en högst manlig syssla, detta berodde kanske på att min far och bror alltid tycktes vara så entusiastiska, den senare till den milda grad att det ibland slutade i gråt. Därför stod jag lite extra brett med benen och skrockade lite för mig själv sådär djupt ner i bröstkorgen som vissa tomtar gör, för tänk där stod jag lilla tösen och sysslade med något så manhaftigt som dekoration av grönsak. Inte blev det bättre av att jag lugnade mitt lilla fruntimmer till hund med några trygga grabbiga klapp i pälsen, hon var dock fortfarande en smula misstänksam mot den glittrande grönsaken. Till slut nosade hon på en pumla så jag tror allt är frid och fröjd nu.
Sedan insåg jag hur lobotomerad jag måste verka som tror att blingbling i en växt i syfte att göra det lite "fiiint" omkring sig skulle vara det minsta könsöverskridande. Istället får jag koka lite knäck, för liksom grillning är matlagning endast karlgöra när det kan bli livsfarligt.