Remember the old days

Jag trodde liksom aldrig att det skulle vara så dramatiskt att gå på modevisning. Det hela började med att jag glömde kameran. Kan låta en smula banalt, men Jessica förstår och Jacke fruktar det jag menar.
Bussar får inte åka två minuter innan avgångstiden. Men det gjorde den, och kvar på navet stod jag och min kära följeslagare snopna som gumman som tappade löständerna i vällingen. Tur var då att jag som gammal hederlig Kovlandsbo upptäckte den stora gröna bussen som också går österut mot Bergsåker, och eftersom både jag och Sesskan kunde sträcka ut våra barbieben hann vi både fram till den bussen och från hållsplatsen in till skolan. Sedan upptäckte jag att det var ren tur att jag fått med mig väskan innehållande biljetten.

Och pojkarna, de var heta minsann, stoltserade på catwalken (gjord av bord från musiksalen) precis som om dom aldrig gjort något annat medan vi applåderade och käkade kokosrutor.
Gamla fina Bergsåker. Flashback på flashback, och plötsligt är man 14 år igen. Lukten, skåpen, klottret och lärarna. Man vill ju minnas de fina minnena men något i mig säger halleluja att tiden tuffat vidare och man lämnat tegelspektaklet bakom sig.

Vi stannade kvar med grabbsen och bar bord så jag blev blå i handflatorna, gnabbades och hade allmänt skoj. Att samhället är patriarkalt besannades när jag vann en diskussion med en gubbklump angående bordorganisationen och att hjärtat slog när jag gjorde det och att jag är stolt såhär efteråt. Andra subkulturer är matriarkala, typ högstadiet och bekantskapskretsarna som faktiskt stammar ur det. Just det pojkar, Jessica´s got the power.

Vid slutet av kvällen fick jag (utan att ha presterat någonting) fär första gången i mitt liv en ros. Den står på mitt skrivbord och det är nästan pinsamt hur en sådan grönsak som en blomma kan charmera.