Säg, dansar homot?

Jag vill inte bli sjuk, och är lite orolig för att min hals bråkar så vansinnigt. Därför sitter jag i detta nu och plågar i mig en hel vitlöksklyfta, är tyvärr för lat för att ge mig på Matildas universaldryck med honung, mjölk, vitlök och ingefära. Det kommer jag kanske att ångra.

Att dansa är sådär obehagligt pirrigt innan, men när man väl kommer igång är det riktigt roligt, även om man önskar att det inte skulle vara så varmt. Jag VET att jag slänger med benen när jag dansar, men det är mycket roligare så, och som estet känner jag det inte som att jag förväntas uppföra mig som folk. Man blir överaskad också, Adam var en gud på att föra, jag behövde inte ens tänka på vart jag satte fötterna, det var bara att hänga med. Och varför ska man bjuda upp när man istället plötsligt kan bli grabbad om handleden och komma upp på dansgolvet med någon spännande som uppenbarligen vet hur man slänger runt en tös på äkta buggmanér? Att jag kanske inte hängde med hela tiden är en världslig sak, och kan man skratta åt eländet är det ännu trevligare än att faktiskt lyckas sätta fötterna på rätt ställe. Och nej, rubriken uttalades aldrig IRL, men jag har inga intressanta reflektioner kring mitt PA och känner att jag måste leva ut mina dagliga provokationer.

Jag har också funderat en del kring mina bildliga kostbryderier. Kanske kan man käka knäckebröd vid sidan om den där lilla pralinen man vill sätta tänderna i utan att ha en aning om vilken fyllningen är. För man kan ju utnyttja livsmedel på olika sätt, man behöver inte vara taskig mot morgonmackan bara för att man trycker i sig en toast på kvällen. Eller? Frukost och kvällis är faktiskt helt olika måltider.