Joe vs pralinen

Gårdagskvällen spenderades på Piccolos luciavaka, där snuskiga mängder mozarellaost, tomat och oliver inmundigades. Och pingstvänner är ju rätt trevliga så länge de inte ockuperar ens vänner till vansinnesmingel. Plötsligt händer det, man sitter i en vildsint konstdiskussion med en främling och har hux flux tussats ihop med en androgyn snaggad brud som kan tänkas ställa upp som modell i ett PA som tultar framåt i en trevlig fart. Bildsalen är mitt hem, och jag vill aldrig därifrån.


Kvällen avslutades i min säng halv ett. Klockan 04:40 ringde väckarklockan, och Joe tog ett spänstigt skutt upp på sovsrumsgolvet, gjorde några upphopp och sjöng att morgonstund har guld i mund. Eller nästan.

Hursomhelst inledde jag min karriär som säsongsarbetare en smula medvetslös klockan 05:50 i ett kontor på Grus&Betong, med lucialinnet oknutet utochin, med glorian på sne och utan midjeglitter. Citat: "Nejmen oj, jag är ju alldeles naken!" Ibland är det bra att vänner håller reda på en. Även att vi inkasserade chokladasken of doom.

En bild säger mer än tusen praliner.

Pralinkniven.

Ett ljus tänds i våra ögon.