What a wonderful day

Vad är det här för en dag egentligen??
Den frågan har jag ställt mig flera gånger, för det här börjar bli löjligt. Jag älskar den här dagen, jag älskar vädret, jag älskar hösten, jag älskar Solweig och jag älskar min hund som fungerar som hon ska igen. En hund som inledde den här underbara dagen med att väcka Joe kl 6 imorse med en blöt nos i svanken, är man kissis så är man. En hund som till Joes förtjusning busade och apporterade som den retriever hon faktiskt är i mördarbacken imorse, det börjar ju arta sig det här.

Att gå ut och gå halv 7 en lördagmorgon är faktiskt helt underbart, lika underbart som att komma hem och krypa ner i den fortfarande varma sängen och sova till 11.
Underbart är också att känna sig snygg som aldrig förr och ta Solweig ner på stan där det fullkomligt kryllar av roliga människor. Mitt i kryllret står föresten ett helt gäng snaggade vänstermänniskor och protesterar mot Israel, de dömer mig genast efter dreadsen och sympatiska blickar utbyts, trots att jag inte är mer insatt i komplexiteten än ett lingon. (alla ageranden mot fred och frihet gör mig glad, att jag verkade vara den enda människan i hela stan med en stor röd tröja på mig igår gör mig less. Heja Burma!)
Och när man köper en helt otrolig födelsedagspresent åt en mor och en stoooor höstgodispåse utan några helst samvetskval åt sig själv känns det ju inte som om kvalitéten på den här dagen sjunker direkt.

Det underbaraste av allt är ändå de där ögonblicken när man kan smaka på nuet, tugga ordentligt och omsorgsfullt och tänka att; Ja, det är faktiskt helt underbart.