Work the fläsk

Igår trotsade jag alla mina instinkter och störtade rakt in i det främmande skrämmande okända. N och M drog iväg mig på bodypumppass på Ego.
Jag fick en känsla av att träda in i alla köttbultars heliga helgedom, det var muskler, kött och powerbars varhelst jag riktade min blågröna blick. Jag hade inte till fullo förstått pudels kärna i det som mina vänner och mannen i receptionen kallade bodypump, hade jag vetat hade jag nog varit så korkad att jag skulle hängt med ändå. Vi blev insläppta i något som liknade en balettsal och genast kastade sig alla över lådor med hantlar, vikter och stepbrädor. Hm, tänkte jag. Här blir det inget kuta av.
Följande minuter kändes det som om jag befann mig i en enorm kinderäggsorgie, folk monterade ihop sina träningsredskap under koncentrerade, förväntansfulla eller lätt neurotiska miner. Sen började det.
Jag kan inte påstå att det inte var jobbigt. Men jag måste säga att det var stört tråkigt. Lyft vikten, längta tills du ska få ta ner den igen, och ta ner vikten och gruva dig under den 7 sekunder långa tråkiga pausen inför nästa. Nej, så länge som pulsen inte går över 150 och svetten inte rinner mellan brösten så tycker jag faktiskt inte att det är roligt. Tokiga friskispass is the shit.