Det som inte finns just nu men borde göra det

Man saknar sånt som man inte har och man saknar sånt som man inte har kvar, that’s it. Men jag har hört att de flesta saknar på det ena viset mer än det andra, man är en framåttänkare eller en bakåttänkare helt enkelt. Sånt där gör mig lite förvirrad. Jag kan tänka mig att om ens primitiva behov, de nedersta trappstegen i Maslows behovstrappa, inte är tillfredställda så är man helt oundvikligen en person som saknar det som man inte har. Jag har aldrig mött någon som sagt ”Hej, jag lever utan någon som helst tillgång på mat, vatten eller husrum, men jädrar vad jag saknar den där grönglittriga blyertspennan som jag tappade igår!” Jag har förmånen att leva som en äkta i-landsmänniska som inte saknar någonting av egentligt värde. Visst, jag saknar min hund och ett par av de miljoner kaniner som jag lämnat över till grönare ängar, jag saknar min gamla svenskalärare och hallonen på mina hallonbuskar. Fast samtidigt, jag kommer kanske skaffa en ny hund till hösten, kaniner har en tendens att föröka sig, min nya svenskalärare är inte så pjåkig hon heller och hallon är sånt som obevekligt kommer tillbaka nästa sommar om inte inlandsisen gör comeback.
Det är också skillnad på att sakna och önska. Jag skulle gärna vilja ha en liten stuga, äppelträd, en brud och omge mig med fantastiska personer dygnet runt, men det är ingenting jag saknar, ingenting som jag faktiskt behöver.
Men det finns vissa saker som aldrig någonsin kommer komma tillbaka, inte ens om hela ens väsen skriker efter att tiden borde vridas tillbaka, inte ens när grisar kan flyga eller himlen trillar ner. Det finns fem saker i min värld som jag tänker vara rädd om, de är gjorda av glas och om man skulle lyckas reparera dom efter en krasch så har det krävts många timmar med svidande superlim och glassplitter under naglar. Min hälsa, min familj, min självrespekt, min integritet och min själ. Jag tänker aldrig någonsin börja sakna någon av dom utan rent samvete.