"Våren heter Sven"

Har det varit såhär mycket ståhej kring valborg alla år och hur har jag i så fall kunnat missa det? Plötsligt ska folk börja äta sill och bry sig på allvar, men jag antar att det är ett resultat av besudlingen av första maj som inte får köra sitt eget race i år. Hursomhelst ska jag avnjuta kvällen med en festis i yllevantarna stilla begrundande brasan med manskörens hyllning till Sven ljudande över geggamojjan och över Alnöns nordligaste lilla brasa. Tradition. Men jag var en smula mindre besvärad andra år då hunden inte skulle lämnas ensam, inga dreads fanns som kommer lukta rök en månad och man levde i illusionen om att alla hade det lika trevligt som jag eftersom alla mina vänner också drack festis.

Dagen spenderades i grönskan utanför mitt lilla hyreshus, med hund, en klimatsyndig ramlösa och min nya hysteriskt roliga bok. Jag funderar seriöst på att låta porta mig från bokhandelns reor, det här kommer sluta illa. Mina axlar är brända, jag har gräs i håret och en spindel försvann i urringningen, men det är liksom sånt som hör till. Still, jag är lite bekrymrad. Eller nej, inte bekrymrad, men jag har en smula pur ilska i skorna. Inte för att något inte står rätt till med världen, utan för att jag helt enkelt känner att jag fortfarande är lite arg. Utan att det är något fel med det. Tur är att min fantastiska Sesskan inte bara skickar peppsms mitt i natten och ger insikt om hur vansinnigt mycket döda hudceller man får bort med bodyscrub, hon har dessutom en gång i tiden lärt mig säga fula saker på tyska. Det innebär att jag kan vara lite arg i min förnöjsamhet och säga en massa fula saker utan att få svart tunga eftersom jag i grund och botten inte förstår vad jag säger. Tänk så det kan ordna sig ibland.